J.P. Roos recenserade min bok Quickologi i Hufvudstadsbladet den 25 juni. Yrsa Stenius skrev en debattartikel som svar på recensionen den 13 juli och Roos svarade i sin tur den 27 juli. Jag har sedan ett par månader slutat att debattera Quickärendet förutom på min hemsida, och jag ska avstå från att argumentera nu. Låt mig därför bara rätta några av Roos påståenden.

 

1. Roos skriver att Thomas Quick påstod att han körde bil flera hundra kilometer under ett veckoslut, mördade en pojke och sedan körde tillbaka hem. Men Quick påstod inte att han hade kört. Han sa att han hade fått skjuts av en äldre man.

 

2. Enligt Roos valde åklagaren att inte åtala en utpekad medhjälpare för att denne nekade. Och Roos fortsätter: ”I frånvaro av medhjälpare var den enda möjligheten att Bergwall cyklade till mordplatsen, som inte är möjligt.” Men visst var det möjligt att cykla till mordplatsen. Och medhjälparen kunde givetvis ha varit med även om han inte åtalades.

 

3. Roos frågar sig varför inte Quick fortsatte mördandet sedan han tagits in för psykiatrisk vård år 1990. Men Quick erkände ett mord som han sa sig ha begått under en permission från sjukhuset. Personen, en ung man, är saknad sedan dess och mordet ouppklarat.

 

4. Jag granskade Quickärendet som justitiekansler år 2006. Enligt Roos läste jag ”enbart domsluten”. Men domsluten är på sammanlagt ca tre sidor. Jag läste alla sex domarna, ca 100 sidor.

 

5. Roos skriver att ”Råstam visade” att Quicks brott var ”rena fantasier”. Detta tror jag inte någon har påstått tidigare, och det finns ingen antydan ens i Råstams bok om att han ansåg sig ”visa” att brotten var fantasier. Sex domstolar hade ju dessförinnan kommit fram till att bevisningen var så stark att det var ställt utom rimligt tvivel att Quick var skyldig.

 

6. Enligt Roos har det ”inte framkommit ett enda sakförhållande som oberoende av Bergwalls erkännande skulle binda honom till brotten”. Men det finns ett tjugotal sådana sakförhållanden. Bland annat markerade en liksökhund flera gånger på just de platser som Quick pekade ut, ingen annanstans. Genom en kalkyl som avser fyra platser som undersöktes med hund kan man beräkna sannolikheten för att Quick talade sanning beträffande åtminstone en av dessa platser till långt över 99 procent. (För eventuellt intresse, se min hemsida www.goranlambertz.se.)

 

7. Roos hävdar att den cykel som Quick sa sig ha stulit före ett mordtillfälle stals först efter morden. Efter Yrsa Stenius påpekande ändrar han sig och säger att ”det är inte klart” när cykeln blev stulen. Men den anmäldes stulen strax efter morden, och allt talar för att den stals just före morden.

 

8. Roos skriver att Quick ”började minnas” morden i psykoterapin. Men enligt Sture Bergwall började han inte alls ”minnas”. Han hittade bara på att han skulle ha begått dem. Det är bl.a. detta som gör att teorin om bortträngda minnen inte kunde spela någon roll i utredningarna och rättegångarna.

 

9. Enligt Roos är den s.k. Bergwallkommissionens slutsats ”att Bergwall inte är skyldig och att detta borde ha varit uppenbart från början”. Kommissionen kan visserligen kritiseras för mycket, men något så tokigt har den inte hävdat.

 

10. Enligt Roos sa Quick att han åt upp den pojke som han sa sig ha mördat år 1964. Han såg i varje fall till att inga rester blev kvar av pojken. Men detta sa aldrig Quick. Pojken hittades död omedelbart efter mordet och kroppen var intakt.

 

Mycket annat är fel i det som Roos skriver. Men det kan räcka med dessa tio punkter.