Söndagsbetraktelse nr 103

Igår firade 37 cirkapensionärer 50-årsjubileum i Kisa. Det är ett halvt sekel sedan vi tog examen i Kisa Kommunala Realskola och gav oss ut på nya äventyr, i yrkeslivet eller fortsatt utbildning. Med realexamen i bagaget.

Glatt och uppsluppet var det, tillbakablickande och eftertänksamt. Vad hade det blivit av oss sprudlande levnadsglada 17-åringar? Blev vi lyckliga, hederliga, rejäla?

Vi ställde mängder av frågor när den nuvarande rektorn på Värgårdsskolan Johannes Kullered berättade och visade oss runt. En av frågorna var om det är bra stämning på skolan. Och svaret var utan någon tvekan: ja! Vi har väldigt snälla elever, engagerade och intresserade. Det är svårt att rekrytera lärare, men vi lyckas till sist. Och man trivs. Visst har vi problem ibland, men överlag är stämningen jättebra.

Det är något med Kinda. Jag vet inte om människor är bättre där än på andra håll, men något är det. Och jag kan tänka mig att det handlar om att lagom stora samhällen med mycket närhet, trygghet och gemenskap föder rejäla människor.

Så var det för 50 år sedan, och så tycks det vara i dag. Vi blev nog ganska lyckliga, hederliga och rejäla, vi som tog realen i Kisa 1967. Och jag tror det kommer att gälla också för dom som möts i Kisa för att fira examen år 2017. Om  50 år.

Närhet, trygghet och gemenskap, borde vi kanske satsa mer på det?