Söndagsbetraktelse nr 426
Man kommer alltmer till insikt om att man bör välja sina vänner. Det finns så många omtänksamma, snälla, kloka och rättskaffens personer att man inte har anledning att lägga sin tid på dom som är själviska, elaka, ovettiga eller oärliga. Man bör förstås inte bli ovän i onödan med gamla vänner, men man har inte heller skäl att anstränga sig för mycket. Tillvaron och tiden är alltför dyrbar.
En ganska svår fråga är ändå hur man ska förhålla sig till vänner som uppfyller alla rimliga krav förutom det på klokhet. Jag har just ställts inför den frågan när en vän har hävdat vissa konspirationsteorier, som t.ex. den välbekanta ”teorin” att månlandningen 1969 aldrig inträffade. Han menar också bl.a. att Putins anfall på Ukraina var berättigat eftersom det står klart att Nato annars så småningom skulle ha anfallit Ryssland; Nato har ju skaffat sig alltfler medlemsländer längs eller nära Rysslands västra gräns.
Jag har försökt hålla mig till den regeln att jag accepterar i princip alla ÅSIKTER men däremot inte framhärdande i orimliga PÅSTÅENDEN. Visserligen tycker jag förstås inte att alla åsikter är lika mycket värda, men åsiktsfriheten bör ändå vara väldigt generös även på det privata planet. Orimliga påståenden (som de båda ovannämnda) är svårare att stå ut med, i varje fall om personen envisas med att prata om saken.
En fråga är förstås när påståenden blir orimliga. Personer som hävdar att månlandningen 1969 inte ägde rum resonerar ungefär så att "det var möjligt att fejka filmbilder så att det såg ut som om Armstrong gick runt på månen". På liknande sätt resonerar dom som hävdar (ja, faktiskt på allvar) att 1958 års världsmästerskap i fotboll, som ju gick i Sverige, är ett påhitt och aldrig ägde rum. "Det gick att filma fotbollsmatcher och sätta ihop filmerna så att tittarna fick intrycket att det faktiskt hade varit en sådan turnering." Och på ett ungefär lika galet sätt resonerade Sven Anér när han hävdade att Mårten Palme var inblandad i mordet på sin far; "annars skulle han ha berättat om vissa saker som han måste ha sett den där kvällen". (När jag var JK ville Anér komma och utveckla sina teorier för mig så att jag skulle kunna agera. Som tur var hade jag läst ett par av hans böcker och kunde säga nej med tillbörlig artighet.)
Påståenden som bygger på en slutledning som helt och hållet bortser från vad som är sannolikt, sådant bör man kanske mest le åt. Men det är svårt att behålla tålamodet och lugnet när personen hävdar sitt påstående envist och med stor emfas. Då är det nog bäst att så småningom vända personen ryggen.
Men det är svårt att upprätthålla den där gränsen mellan åsikter och påståenden. För hur ska man t.ex. se på den ÅSIKTEN att det var Natos fel att Ryssland anföll Ukraina om den grundas på PÅSTÅENDET att Nato annars skulle ha anfallit Ryssland?
I fortsättningen gör jag nog så att jag sakta och omärkligt glider bort från umgänge med personer som envisas med att säga saker som jag bara inte står ut med att höra, för att det är alltför dumt.
Egentligen är det väl fel att göra så, för man bör hävda och stå upp ordentligt för det som är rätt. Men man kan inte alltid göra det rätta, tillvaron och tiden är alltför dyrbar.