INLEDNING
Sommaren 2012 stod det klart för många i Sverige att Sture Bergwall inte var någon mördare. Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare hade just kommit ut. Nu, om inte förr, förstod alla att det var just så det var: det hade ”skapats” en svensk seriemördare. Tre tv-dokumentärer av Råstam hade berett vägen.
När något sägs ungefär samtidigt av många är det nog sant. Så reagerar de flesta, och så reagerade nästan alla nu också. Det blev en sanning: Sture Bergwall hade lyckats lura hela rättsväsendet att han var en seriemördare. Han hette Thomas Quick på 1990-talet när han dömdes för åtta mord, men han hade dömts oskyldig. Det var en präktig rättsskandal, kanske den värsta någonsin i vårt land.
Det fanns bara en hake. Stödet för slutsatsen att Bergwall hade dömts oskyldig var bräckligt. Jag påpekade detta i en debattartikel i Dagens Nyheter den 20 augusti 2012. Att Bergwall har tagit tillbaka sitt erkännande och även frikänts i flera fall efter resning innebär inte att det är klarlagt att han är oskyldig och att han därmed utsattes för en rättsskandal. Det kan vara så att de ursprungliga domarna är riktiga och att det är nu som Bergwall talar osanning. Att erkännandet tas tillbaka innebär inte att bevisningen i övrigt är borta.
Reaktionen på min artikel blev häftig, med personangrepp snarare än argumentation i sak. Några manade visserligen till eftertanke, men de flesta som uttalade sig gick till angrepp. Många menade (1) att de friande domarna innebär att Sture Bergwall har förklarats oskyldig. Andra sa att detta visserligen inte är de friande domarnas innebörd, men (2) att allt ändå visar – eller i varje fall tyder på – att Bergwall är oskyldig. I varje fall (3) borde det inte nu hävdas att han kan vara skyldig till mord som han har frikänts från. Och i synnerhet (4) borde det inte hävdas av en domare i Högsta domstolen. Många av dem som tog till orda var tidningars ledarskribenter, kulturskribenter, kolumnister och krönikörer.
Den här artikeln ska handla om mediernas roll i Quickärendet år 2012. Och jag koncentrerar mig på tre frågor: Vad ska man säga om slutsatsen att det rör sig om en rättsskandal? Hur ska man tolka mediernas agerande efter påpekandet att en sådan slutsats hade ett bräckligt underlag? Och den viktigaste frågan: är mediernas agerande i Quick-ärendet ett tecken i tiden eller ett olycksfall i arbetet?
Jag skriver ”medierna”, men det är riktigare att säga ”tidningarna”. För radio och tv har varit återhållsamma och mestadels korrekta. Och jag hämtar alla mina exempel från de fyra stora stockholmstidningarna.
BAKGRUNDEN
Sture Bergwall togs in på Säters sjukhus år 1991 efter att ha dömts för bland annat grovt rån. Han hade suttit på mentalsjukhus tidigare, först på Sidsjön i Sundsvall åren 1970–73 efter att ha dömts för flera sexuella övergrepp och därefter på Säter åren 1974–76/77 (han slussades ut gradvis) efter att ha gjort sig skyldig till ett allvarligt knivöverfall i Uppsala och diagnostiserats som sexualsadist och livsfarlig för andra människor under vissa förhållanden. Efter återintagningen 1991 började han i terapin tala om ”hemska saker” som han hade gjort. Under de närmaste åren erkände han fjorton eller femton mord[1] och dömdes för sammanlagt åtta som hade begåtts under åren 1976–88. Rättsprocesserna pågick under åren 1993–2001.
Flera av utredningarna och domarna ifrågasattes redan medan dessa rättsprocesser pågick, och somliga hävdade att Sture Bergwall tog på sig mord som han aldrig hade begått. Man menade att han ville gå till historien som Sveriges värste seriemördare. Kritikerna pekade på förhållanden som kunde ge stöd för att det hela var en bluff, som att Bergwall ibland inte kom ihåg något om morden men fick ”hjälp att minnas” i psykoterapin och polisförhören, att det var en liten och sammansvetsad grupp personer som arbetade med utredningarna och att därför inget kritiskt tänkande tilläts komma in utifrån samt att Bergwalls erkännanden inte blev ordentligt ifrågasatta av försvararen eftersom denne ingick i den lilla gruppen och därför inte arbetade för ett frikännande.
Den tes som drivs i Hannes Råstams bok är att Sture Bergwall är oskyldig och att det begicks mycket allvarliga fel i utredningen om morden. Åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen och advokaten Claes Borgström (som försvarade Bergwall i fyra av sex rättegångar) får mycket hård kritik för sitt arbete. Det antyds flera gånger att de deltog medvetet i det falskspel som Bergwall hade iscensatt.
Sedan år 2009 har det pågått resningsprocesser för att få Sture Bergwall frikänd. Åklagaren har inte i något fall motsatt sig resning, och sedan resning beviljats har åklagaren i alla mål förklarat sig inte längre hävda att Bergwall är skyldig. Det har därmed blivit frikännande dom utan domstolsprövning. I skrivande stund återstår resningsbeslut beträffande två domar (tre mord). I båda fallen har åklagaren begärt resning till Bergwalls förmån, varför han med stor sannolikhet kommer att frias även där.
Under sommaren 2012 skrev flera tidningar om Quickärendet på ett sådant sätt att deras inställning var klar: Sture Bergwall var oskyldig och det var en stor rättsskandal att han hade åtalats och dömts. Dagens Nyheter skrev till exempel i sin huvudledare den 6 augusti under rubriken En svensk rättsskandal: ”Efter att Sture Bergwall tagit tillbaka alla sina erkännanden, friats i flera fall och resningsansökan inlämnats i de återstående mordfallen framstår allt som pinsamt uppenbart: Massmördaren Quick fanns aldrig.”
Vid den här tiden läste jag allt jag såg om Quick-fallet eftersom jag tidigare under sommaren hade tillfrågats av Sveriges Radio om jag kunde tänka mig att delta i en tvåtimmars ”Quickspecial” i Studio Ett den 21 augusti. Att jag fick frågan berodde på att jag år 2006 som justitiekansler hade fått in en anmälan mot åklagaren och förhörsledaren i Quick-processerna. Advokaten Pelle Svensson och hans uppdragsgivare (tre anhöriga till två av mordoffren) begärde att jag skulle inleda förundersökning och väcka åtal för grovt tjänstefel. Tillsammans med två medarbetare gjorde jag en översiktlig granskning av ärendet – så som alltid sker när någon gör en anmälan till JK – och kom fram till att det inte var motiverat med en grundligare utredning.[2]
EN RÄTTSSKANDAL?[3]
När jag förberedde mig för diskussionen i Studio Ett insåg jag ganska snart att det inte fanns tillräcklig grund för den slutsats som många hade dragit, att Bergwall var oskyldig. Vilket underlag Dagens Nyheter hade för bedömningen att detta var ”pinsamt uppenbart” är svårt att förstå.
Det som har fått de flesta att dra den angivna slutsatsen är de resningsprocesser där Bergwall till sist har frikänts. Men ett frikännande betyder inte att personen förklaras oskyldig. Det gäller särskilt om frikännandet kommer utan någon reell domstolsprövning, så som har varit fallet när det gäller Sture Bergwall.
För juristen är detta en självklarhet, men det har visat sig tydligt att det inte är helt lätt att förstå för alla. Vad som slås fast i en rättegång där den tilltalade frikänns är att bevisningen inte räcker för att fälla honom. Därmed ska han frikännas och han ska då också betraktas som oskyldig. Men det betyder normalt inte att man också kan dra en säker slutsats att han är oskyldig. Hur det förhåller sig med den saken får man oftast sväva i okunnighet om, sanningen går ofta inte att finna.
Frågan om Bergwalls skuld eller oskuld innebär en komplikation i diskussionen om de fel som de inblandade myndighetspersonerna (och försvararna) eventuellt har begått. Om han verkligen var oskyldig finns det inte mycket att diskutera: då är det utan tvivel fråga om ett mycket allvarligt misslyckande från rättsväsendets sida, en rättsskandal. Det ska absolut inte få hända att en person på grund av falska erkännanden döms för åtta mord. I så fall fungerar rättsväsendet utomordentligt illa. För fällande dom fordras att det är ställt utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. Det räcker inte att personen erkänner, utan det fordras sådan stödbevisning som gör att man i det enskilda fallet inte kan hysa något rimligt tvivel.
Men om han inte var oskyldig utan tvärtom skyldig till de åtta morden? Ja, då var det inte fråga om någon rättsskandal – med den terminologi som används här – även om det skulle ha förekommit allvarliga fel. Det betyder att frågan om det var en rättsskandal blir hängande olöst. Man kan inte avgöra detta utan att veta hur det ligger till i skuldfrågan, och det lär aldrig bli fullständigt klarlagt. Det här tycks vara svårt eller omöjligt för många journalister att förstå eller medge.
Men ska man då vara förhindrad att kritisera processen mot Quick bara för att man inte kan få skuldfrågan klarlagd? Nej, inte alls. De fel som faktiskt förekom och som är värda att angripa måste naturligtvis få kritiseras precis så mycket som de förtjänar. Men man ska komma ihåg att vi inte vet om felen ledde till att en oskyldig blev dömd. Det kan vara så, trots felen, att det var en skyldig person som dömdes. Och då får felen en helt annan dignitet.
DEBATTEN OCH KRITIKEN
När jag insåg att åtskilliga medier – liksom många andra – hade dragit alltför långtgående slutsatser av Bergwalls återtagna erkännande och resningsprocesserna, bestämde jag mig för att detta var något som måste sägas. Jag visste att diskussionen i Studio Ett den 21 augusti skulle utgå från att det hade varit fråga om en rättsskandal och ville därför få en artikel publicerad på framträdande plats före programmet. Jag skrev till DN Debatt och fick löfte därifrån att publicering skulle ske senast den 20 augusti. I artikeln pekade jag inte bara på den felaktiga slutsats som många dragit, utan också på den omständigheten att det faktiskt fanns mycket stark bevisning mot Bergwall när han dömdes för mord. Och jag lade fram fem omständigheter för att illustrera detta.
Anledningen till att jag valde att även peka på bevisläget var att jag hade kommit till insikt om att bevisningen – även bortsett från erkännandet – var förhållandevis stark. Det underströks av att den norske riksåklagaren hade begärt lagföring i Sverige i de tre norska fallen. Och därtill kom den så kallade ursprungssannolikheten för att Bergwall hade begått morden: bakgrunden med sexuella övergrepp och våldsbrott, den psykiatriska diagnosen, mängden ouppklarade mord under den tid Bergwall varit ute från Säter, det faktum at det inte fanns någon riktigt starkt misstänkt till något av morden och att Bergwall mycket väl kunde ha varit på plats och saknade alibi, samt den omständigheten att över fyrtio professionella personer trodde – och i de flesta fall tror – på Bergwalls erkännande. Det gjorde sammantaget att det skulle vara mycket olyckligt om det skulle etableras en sanning med innebörden att han var oskyldigt dömd och att det således var fråga om en rättsskandal. För att motverka detta var det nödvändigt att ta med ursprungssannolikheten och bevisläget i debatten.
Att peka på den ursprungssannolikhet och den bevisning som fanns var också nödvändigt mot den bakgrunden att många hävdade att den bevisning som hade åberopats i rättegångarna ”hade visat sig vara av noll och intet värde” i resningsprocessen. Om sådana påståenden får stå oemotsagda blir intrycket att det faktiskt har kunnat konstateras att Bergwall är oskyldig. Det innebär i sin tur att det kan slås fast att de som arbetat med utredningarna har gjort ett mycket dåligt arbete.
Åtskilliga tidningar angrep mig med argumentet att jag som domare i Högsta domstolen inte borde säga att en person som hade frikänts ändå kunde vara skyldig. Särskilt kritiserades de fem bevisomständigheter som jag fört fram, och det hävdades att de var omintetgjorda som bevisning genom att de hade prövats i resningsprocesserna. Det anfördes också att man inte kunde dra någon slutsats av sådana omständigheter som det var fråga om (en låst vägbom som troligen hade varit öppen just vid mordet, en liten såg som hade hittats efter Bergwalls anvisningar, en påtagligt exakt beskrivning av en tröja, ett oprovocerat påpekande att ett mordoffer hade ett kroppsmärke under naveln och ett plötsligt utpekande av en fyndplats utan att någon frågat eller letat). Svenska Dagbladet konstaterade i en ”faktakoll” att ingen av punkterna kunde tillmätas någon betydelse som bevis.
Effekten blev väsentligen densamma när jag i en ny artikel på DN Debatt den 31 augusti argumenterade vidare och presenterade fem nya punkter med omständigheter som talade för Bergwalls skuld. Svenska Dagbladet gav i sin ”faktakoll” rött ljus för fyra av de nya punkterna på den grunden att Bergwall numera var frikänd för de mord som punkterna avsåg (en inristning i en björk som hittades efter Bergwalls anvisningar, en ärrbildning hos ett av mordoffren som Bergwall plötsligt nämnde, ett karakteristiskt ljud som Bergwall identifierade och som hördes i bostadsområdet just vid den tidpunkt då ett av offren försvann och en kräkning hos ett av offren som Bergwall nämnde, sannolikt utan att han känt till den i förväg). En punkt fick gult ljus för att målet i fråga ännu inte var prövat (utsmetat blod som hittats efter en uppgift av Bergwall).
I de fyra stora stockholmstidningarna angreps jag personligen på olika sätt, och flera skribenter menade att jag borde avgå som domare i Högsta domstolen. I en söndagskrönika i Dagens Nyheter den 26 augusti menade Peter Wolodarski att jag försökte rättfärdiga bland annat mitt beslut som JK 2006, att jag försvarade det som redan vuxit till en rättsskandal, att jag som ledamot av Högsta domstolen borde hålla mig för god för att kommentera en pågående rättsprocess och att mitt agerande visade att jag inte hade förstått min roll. I Aftonbladet menade Åsa Linderborg att jag inte borde få vara kvar som domare och Eva Franchell att jag var hjärtlös. Även i Expressen och Svenska Dagbladet framfördes att jag borde avgå. Av krönikörer som Leif GW Persson och Jan Guillou – som båda under många år drivit linjen att Bergwall var oskyldigt dömd – fick jag epitet som formidabel fåne, en Sveriges Bagdad Bob och diverse annat.
Låt mig ta ytterligare ett par konkreta exempel bland de många tiotals som jag har sparat.
I Expressen den 23 september skrev Leif GW Persson så här: ”För manliga tillkortakommanden av mer betydande slag finns det tre bildliga beskrivningar som i vart fall inte drabbar kvinnor: Man kan fastna med skägget i brevlådan, med pitten i svängdörren eller med brallorna nedhasade till fotknölarna. I en rent praktisk, fysisk och mänsklig mening skall det naturligtvis och i princip vara omöjligt att samtidigt uppnå dessa tre resultat. Icke förty så har numera även Göran Lambertz, tidigare Justitiekansler och nu domare i högsta domstolen, lyckats med detta akrobatnummer.” Inlägget illustrerades med en bild där jag stack upp mitt huvud ur en brevlåda.
På ledarplats i Dagens Nyheter skrev chefen för ledarsidan Peter Wolodarski den 27 september att ”fram träder bilden av ett justitieråd som saknar basala spärrar”. Det skrev han när det hade ”avslöjats” att jag också engagerat mig angående Palmeutredningen. Detta kallade Wolodarski för ”privatspaning”, och han lade ihop det med mina försök att ta reda på fakta om bevisningen i Quick-ärendet som han kallade för ”tvivelaktiga och genanta mejlspaningar, som syftar till att stämpla Thomas Quick som seriemördare, trots resningar och frikännanden”.
Sakdiskussionen angående Quickärendet uteblev däremot så gott som helt. Den centrala sakfrågan – om man kan dra slutsatsen att Bergwall dömts oskyldig och att det därför har skett en rättsskandal – diskuterades nästan inte alls. Den diskussion som må ha förekommit doldes i varje fall i hög grad bakom de personangrepp som riktades mot mig. Ett par av tidningarna, som Dagens Nyheter och Upsala Nya Tidning, tog dock ett steg tillbaka och menade att saken kunde behöva övervägas på nytt. Men Dagens Nyheter valde i det sammanhanget att försvara sig med att ”journalistikens Göteborgsanda” kunde ha medfört att man hamnat fel. Man kunde möjligen inte lita på Hannes Råstam och hans kolleger. ”Man hittar en tes, driver den stenhårt, förtiger eller förminskar motargumenten och redigerar inslagen så att ens meningsmotståndare ter sig så enfaldiga som möjligt.” Den sortens journalistik lämnar enligt DN (2 september 2012) ofta läsaren eller tittaren med en bismak i munnen.[4] ”Med stor sannolikhet” är Quick-affären en skandal, skrev tidningen, men den som verkligen eftersträvar rättssäkerhet bör inte vara den förste att lägga locket på. Även andra blev försiktigare i hur de uttalade sig, men flera visade genom sina ordval att de fortsatte att utgå från att det hade varit fråga om en rättsskandal.
Det står helt klart att det inte finns underlag för slutsatsen att Sture Bergwall dömts oskyldig och att det därför inträffat en rättsskandal. Hur DN kommer fram till att det ”med stor sannolikhet” var en rättsskandal, alltså nedväxlat från det tidigare ”pinsamt uppenbart”, framgår inte. Det självklara konstaterandet att slutsatsen är högst osäker gjordes, såvitt jag kunde se, inte av någon företrädare för medierna.
Den mera grundläggande sakfrågan finns naturligtvis i bakgrunden hela tiden, frågan hur man ska värdera alla de omständigheter som talar för respektive mot att Sture Bergwall är skyldig till morden. Inte heller denna fråga ”diskuterades” i egentlig mening. Men sedan jag fört fram de nämnda tio punkterna i två omgångar följde ett högljutt och upprört avfärdande med Svenska Dagbladets ovannämnda ”faktakoll” i spetsen. Många framhöll sådant som talade för att det inträffat en skandal: att åklagaren inte berättade allt av relevans för domstolarna, att polisen hjälpte Bergwall på traven vid rekonstruktionerna, att psykoterapin byggde på ovetenskapliga förutsättningar och så vidare. Frågan om den samlade bilden av omständigheterna – ursprungssannolikheten, den bevisning som finns mot Bergwall och de omständigheter som talar för att fel begicks av myndigheter, domstolar och advokater – och vad den bilden innebär för bedömningen av om det har förekommit en rättsskandal eller inte, togs mig veterligen inte upp förrän jag själv skrev en artikel i Expressen den 12 oktober.[5]
Mot mig blev angreppen särskilt hårda sedan jag i en tv-intervju i början av september sagt att det inträffade var ett journalistiskt haveri, dels på grund av de felaktiga slutsatserna inledningsvis, dels på grund av att personangreppen fått ersätta en diskussion i sak. Efter detta inledde Expressen – som dittills legat lågt – en intensiv kampanj där det var tydligt att man ville få mig att på olika sätt ”se dålig ut”. Man begärde ut de mejl som jag skrivit och fått i Quick-ärendet från och till min e-postlåda i Högsta domstolen, varefter man den 19 september ”avslöjade” den kommunikation som hade förekommit mellan mig, Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, journalisten Gubb Jan Stigson (som hade belagts med yttrandeförbud i Quickärendet av sin tidning Dala-Demokraten) och Claes Borgström. (Att jag redan inledningsvis sagt att jag kommunicerat med just dessa personer nämndes inte.) De många mejlen lades ut på internet och kommunikationen klandrades. I sak var det värsta att jag hade skrivit i ett mejl att jag kände att Råstam i sin bok hade mer eller mindre pulvriserat flera av ”våra” bevis, fastän jag senare hävdat att bevisningen mot Bergwall var mycket stark. Till saken hör att mejlen inte var allmänna handlingar, något som jag påpekade för Expressen när jag lät lämna ut dem. Jag överlämnade publiceringsbeslutet till Expressen. Jag och mina meddebattörer hade bestämt oss för att lämna ut mejlen för att det inte skulle kunna hävdas att vi hade något att dölja.
VARFÖR BLEV DET EN SÅDAN REAKTION?
Det är inte någon överdrift att säga att mina debattinlägg den 20 och 31 augusti bemöttes betydligt mer med personangrepp än i sak. Jag hade väntat mig en mycket kritisk reaktion, inklusive angrepp mot mig för att jag som domare i HD skrev att Bergwall kan vara skyldig.[6] Men jag hade också räknat med ett konstaterande av att det faktiskt inte fanns underlag för slutsatsen att Sture Bergwall var oskyldig, och därför inte heller underlag för slutsatsen att det inträffade var en rättsskandal. Att detta konstaterande uteblev gjorde mig förvånad, liksom att angreppen mot mig fick en så personlig karaktär. Jag hade visserligen sett att van der Kwast, Penttinen och Borgström sedan länge utsatts för utomordentligt kränkande beskyllningar, som att de manipulerat bevisning och samverkat för att få Bergwall fälld fastän de förstod att det inte fanns någon bevisning mot honom. Men jag hade ändå föreställt mig att självklarheten i mitt huvudbudskap skulle accepteras: det går inte att dra någon säker slutsats i vare sig skuldfrågan eller frågan om det skett en rättsskandal.
Jag är självfallet inte objektiv. Men jag vill ändå försöka göra en bedömning, från mitt perspektiv, av varför reaktionen blev som den blev. Och jag vill då framhålla fem faktorer:
1. a) Quick-ärendet är mycket välkänt i landet och väcker starka känslor. Det har debatterats ända sedan rättsprocesserna inleddes i början av 1990-talet, och väldigt många har läst om det och undrat vad som egentligen är rätt och fel. Det är spektakulärt på många sätt, med ett stort antal förfärliga mord och en rad frågetecken.
2. b) Många har tagit ställning i ärendet. Det var under många år självklart för de flesta att Sture Bergwall var skyldig till de mord som han dömdes för. Medierna var i huvudsak med på vagnen och skeptikerna få om än ganska högröstade. Sedan Bergwall år 2008 tagit tillbaka sina erkännanden strömmade många människor över till uppfattningen att det hela var fel ända från början. Hannes Råstams tv-dokumentärer år 2008 och 2009 övertygade många om detta (en fällning för osaklighet i Granskningsnämnden för radio och tv förblev okänd för de flesta), och hans bok år 2012 gav ytterligare ved till brasan. Till sist hade väldigt många medier och personer av betydelse för den allmänna opinionen tagit ställning offentligt: det var en rättsskandal. Självfallet tar det emot att erkänna att man har varit för snabb i sitt ställningstagande.
3. c) Det var alltför få personer som sa det självklara beträffande resningsprocesserna. Alla jurister vet att resning och friande dom inte är detsamma som en förklaring att den tidigare dömde är oskyldig. Det kan mycket väl vara så att den tidigare nästan 100-procentiga bevisningen (vad som krävs för fällande dom är alltså ”ställt utom rimligt tvivel”) bara har krympt till 70, 80 eller 90 procent av vad som krävs för fällande dom och att det således fortfarande finns en hel del som talar för att den misstänkte är skyldig. Och inte beträffande något av morden gjordes sådana uttalanden i domstolarna som gav stöd för att det hade konstaterats att Sture Bergwall var oskyldig. Om ett antal jurister med auktoritet hade klargjort vad som gäller, hade det sannolikt accepterats och inte bestritts högljutt och självklart på det sätt som skedde.
4. d) Medierna håller sig gärna med vissa kända personer som experter, och de gjorde så i hög grad här. Många gör sannolikt bedömningen att insatsen är för hög för att gå in i en diskussion om man riskerar att få kritik av exempelvis Leif GW Persson och Jan Guillou. Att vara känd för att ha åsikter och kunna framföra dem effektivt väger ofta tyngre i mångas ögon än att ha goda sakargument och intellektuell heder. Flockmentaliteten blir därför särskilt påfallande när vissa ”tunga” och slagfärdiga personer deltar på ena sidan i debatten.
5. e) Skuldfrågan drogs in i diskussionen och gjorde därför denna mycket laddad. Hade jag nöjt mig med att framhålla att man hade dragit alltför långtgående slutsatser av resningsprocesserna kanske detta hade accepterats utan större knot. När jag drog in bevisningens styrka och pekade på först fem och sedan ytterligare fem indicier som talade mot Bergwall, kom hela den känsliga och infekterade skuldfrågan genast på bordet. Det hade förmodligen varit taktiskt bättre att vänta med att ta upp bevisningen och annat som talar mot Bergwall. Att detta så småningom måste finnas med i debatten står klart, men det borde kanske ha fått vänta.
ETT TECKEN I TIDEN ELLER OLYCKSFALL I ARBETET?
Jag anser att tidningarna gjorde sig skyldiga till två allvarliga fel. Det första var att man drog den slutsats man gjorde trots att det inte fanns underlag för det. Det finns inte tillräckligt stöd för att konstatera att Sture Bergwall är oskyldig och att det därför var en rättsskandal att han dömdes för åtta mord. Ursprungssannolikheten och en hel del bevisning talar emot honom. Omständigheterna kring terapin och polisutredningen, inklusive det faktum att han i många fall inte kunde berätta mer än fragment om morden i början, kan tala för att det var en bluff. Men enligt min mening står det klart att man inte har underlag för att beskylla åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen och advokaten Claes Borgström för de allvarliga försummelser som de har anklagats för.[7] De har säkert begått ett eller annat fel, men jag har inte kunnat urskilja några allvarliga sådana. Då är min utgångspunkt att de trodde på huvudlinjen i Bergwalls budskap, vilket jag är övertygad om att de gjorde. Det finns definitivt inte stöd för att säga att de med svåra fel har medverkat till en rättsskandal. Att påstå detta när man är en tidning är inte bara djupt oetiskt utan en mycket allvarlig förlöpning.
Det andra stora felet, och det som enligt min mening är ännu allvarligare, är att tidningarna (i varje fall de som jag förmådde bevaka någorlunda) gick till personangrepp i stället för att diskutera de viktiga sakfrågor som finns i ärendet. Det borde vara uppenbart att det jag inledningsvis påpekade faktiskt var ett grundläggande felsteg från tidningarnas sida. Detta borde man rimligen ha kunnat förstå och erkänna. Den ”faktakoll” som Svenska Dagbladet gjorde med avseende på de tio punkter jag nämnt som indicier mot Sture Bergwall måste beskrivas som direkt osaklig och ohederlig. Alla de fakta jag angav stämde och stämmer och beskrivningarna var korrekta ord för ord. Jag har fått klart för mig att många människor tyvärr har förlitat sig på denna ”faktakoll”.
Det första felet – slutledningsmissen – kan nog ses som ett olycksfall i arbetet. Det är sällan man ser allvarliga fel av det slaget i medierna, och det var många omständigheter som samverkade till att det uppkom. Framför allt tycks det ha berott på att man feltolkade resningsprocessen och trodde att den innebar att domstolarna konstaterade att Bergwall inte var skyldig till morden. Därmed kom slutsatsen om en stor rättsskandal helt naturligt. Jag hade själv underskattat de svårigheter som kunde finnas i att tolka rättsprocessen och trott att det skulle gå lätt att förklara missuppfattningen och omedelbart få förståelse för att slutsatsen hade blivit fel. Inte desto mindre måste den slutledningsförmåga som många tidningar gav prov på betraktas som intellektuellt bristfällig.
När det gäller det andra felet – den bristande öppenheten för kritik och benägenheten att gå till personangrepp i stället för att ta en sakdiskussion – är jag osäker i frågan om det är ett tecken i tiden eller inte. Onekligen blir man lite fundersam. Men att omständigheterna var så speciella kan tala för att det inte går att dra några generella slutsatser av det som hände. För min del tycker jag att ett par av tidningarna förtjänar allvarlig kritik för sitt förhållningssätt och att alla fyra stora stockholmstidningar har anledning till självrannsakan. Det borde inte vara svårt att ta ett steg tillbaka, erkänna att man tänkt fel och börja från början med en helt öppen och ärlig attityd. För min del tycker jag att det journalistiska uppdraget fordrar detta. Om man inte förstår det och agerar därefter finns det onekligen en del som talar för att problemet är mer än tillfälligt.
Sammanfattningsvis tycker jag att tidningarna borde tona ner sin aggressivitet och sin inriktning på person, och koncentrera sig på sakfrågorna. Och öppna ögonen så att de inte missar det som är självklart.
[1] Det var inte trettio som det brukar sägas. Den siffran inkluderar opreciserade uttalanden som inte ledde någonstans om till exempel ”den där Värmlandspojken”, ”Michael” eller ”en ung pojke”.
[2] Se Justitiekanslerns beslut 2006-11-28 i ärende 7449-06-21.
[3] Jag använder i artikeln begreppet ”rättsskandal” enbart för den möjliga situationen att fel som företrädare för rättsväsendet begått har lett till att Sture Bergwall har dömts oskyldig.
[4] En genomgång av Råstams bok som påvisade sjuttio resp. trettio fel (se nättidningen magasinetparagraf.se), varav några mycket allvarliga, har dock mig veterligen inte redovisats eller kommenterats i vare sig Dagens Nyheter eller någon av de andra stora stockholmstidningarna. Däremot angreps Seppo Penttinen hårt för att han kollade några uppgifter i boken genom att ringa upp berörda personer.
[5] Artikeln accepterades först av DN för publicering viss dag. Därefter sköt DN upp publiceringen med hänvisning till att jag skulle få tillfälle att bemöta uppgifter i en kommande intervju. Till sist refuserades artikeln med motiveringen att ämnet var överspelat genom att jag hade medverkat i Ekots lördagsintervju i Sveriges Radio. Tydligen hade det varit en omfattande diskussion på redaktionen i frågan om artikeln skulle publiceras eller inte.
[6] Jag avstår från ordentlig diskussion om detta nu men vill nämna, dels att jag var jävig sedan tidigare genom det ärende jag haft som JK, dels att en domare normalt inte bör framhålla att en namngiven frikänd person kan vara skyldig men att omständigheterna i ärendet motiverar ett undantag för att historiens dom avseende ett mycket viktigt rättsärende står på spel och för att Bergwall hade försatt sig i en undantagssituation genom sina erkännanden.
[7] Pressens opinionsnämnd har för övrigt fällt Aftonbladet för att utan grund ha framfört allvarliga anklagelser mot Seppo Penttinen.