Söndagsbetraktelse nr 62
Sigge hade rätt
Vi var alldeles för få som fick möjlighet att lära känna Sigge Lindqvist. Han var lärare i ryska på arméns tolkskola där jag gjorde min militärtjänst under drygt ett år 1971-72, mellan gymnasiet i Linköping och juridikstudierna i Uppsala.
Sigge var ett språkgeni, det sas att han kunde tala 26 språk och tolka på 10. Men framför allt var han en sällsynt kunnig humanist, och en skicklig men sträng lärare.
En del av ryskalektionerna ägnades åt tolkövningar. Var och en fick tolka en mening som Sigge läste upp. Det gick alltid i samma ordning, först Bengtson som satt längst fram (eftersom han var först i bokstavsordning) och sedan en efter en ner till Uggla längst bak. 26 tolkelever var vi när hälften hade gallrats bort under de första veckorna av stenhård trimning.
När man väntade på sin tur i tolkövningsordningen kände man sig milt sagt pressad. För det gällde att tolka Sigges mening snabbt. Annars snörpte han på munnen och såg ut som en bekymrad citron. Han sa strängt och lite ledset med sin karakteristiska stämma (som alla tolkar lärde sig att härma mer eller mindre bra): ”Jaha Lambertz, när man tolkar kan man inte ta ledigt. Den som väntar på er översättning kan ju inte sitta där i all evighet.” Än värre var det om man tolkade fel: ”Jaha Lambertz, det där var ju inte glänsande precis. Vill ni påstå att jag har lärt ut det där?”
Det beröm som jag har blivit allra gladast för i hela mitt liv var det som Sigge en gång gav mig inför alla de andra tolkarna. Min bestående glädje säger kanske något om Sigges och tolkövningarnas betydelse: ”Jaha Lambertz, det där var ju riktigt bra. Jag måste säga att det är väldigt sällan som ni säger något som är helt tokigt.”
När Sigge ibland öste ur sin stora kunskaps- och erfarenhetskälla och bara berättade under en stund, då satt alla andäktigt tysta och lyssnade. Och när jag nu har rest under några dagar i Georgien och Armenien drar jag mig till minnes hur han karakteriserade vissa folk vars representanter han hade träffat, mest i tolksammanhang. Han sa bland annat att ”armenierna är inte dumma, de är faktiskt både kultiverade och intelligenta, ja det är inte många folk som man kan säga det om, och inte många som går upp mot armenierna”.
Inte alla folk klarade sig så väl genom Sigges hårda prövning. Georgierna gjorde det till exempel inte. Att Stalin var georgier var enligt Sigge inte någon tillfällighet.
Jag avstår från att försöka bedöma georgiernas karaktär efter bara fyra dagar i landet. Men jag tror att jag, stärkt av Sigges ord för 45 år sedan, ska våga mig på en till gissning gränsande bedömning beträffande armenierna. Förutom Sigges ord är den baserad nästan helt på en och en halv dags vistelse här i landet (jag skriver detta i Jerevan efter en härlig lördagskväll): Armenierna har stil. De håller snyggt och rent i sitt vackra land. De utstrålar framåtanda och optimism. Och de jobbar hårt. Dessutom har de integritet och stolthet.
Pinsamma generaliseringar? Nåja, jag tillåter mig det i en betraktelse som ändå i huvudsak går ut på att hylla den oerhörde Sigge Lindqvist, nu död sedan ganska många år men i alla ryskatolkars minne tacksamt bevarad.
Fast förtjusningen är lite skräckblandad. Ungefär som Armenien ser på Ryssland.