Söndagsbetraktelse nr 111

I fredags skrev alliansens partiledare på DN Debatt om brottsligheten och otryggheten i särskilt landets s.k. utanförskapsområden. Åtgärderna de tryckte på var

1. Bättre verktyg för brottsbekämpning (bl.a. mer kameraövervakning)

2. Skärpta straff för attacker mot blåljuspersonal

3. Skärpta straff i allmänhet, bl.a. för unga gärningsmän.

Av konkreta åtgärder nämnde de även

– fler poliser,

– polisnärvaro i hela landet,

– högre polislöner,

– bättre möjligheter att övervaka vissa personer och

– nya brottsrubriceringar.

Jag brukar inte kommentera dagspolitiken i mina söndagsbetraktelser. Men nu måste jag säga detta: Alliansens förslagsbatteri är alltför vagt, utspätt och trubbigt. Alltför ineffektivt där åtgärder verkligen behövs.

Vi måste sikta rakt mot de värst utsatta bostadsområdena. Och vi måste satsa både stenhårt och förståndigt. Problemen där är oerhört allvarliga, och en rad konkreta åtgärder måste vidtas. Genast, men även varaktigt. De flesta åtgärderna handlar om närvaro, resurser och beslutsamhet.

Men först av allt (och det är därför jag skriver): Vi måste ha polisstationer i alla de värst drabbade bostadsområdena. På stationerna ska det finnas poliser som blir kända och accepterade i området, som promenerar runt och pratar med människor, som blir ett naturligt inslag i kvarteret och som skänker trygghet. Det kommer inte att fungera genast. Men efter en tid av envishet, målmedvetenhet och klokhet kommer det att bli bra. I varje fall mycket bättre än nu.

I dag finns det polisstationer i ungefär hälften av de 23 bostadsområden som har pekats ut som särskilt utsatta. En anledning till att det inte finns permanent placerade poliser i alla dessa områden är att det är mycket impopulärt att jobba där.

Som om det skulle vara ett godtagbart skäl. Som om det inte skulle gå att ändra på.