Extrabetraktelse om Lena Andersson och sexuella övergrepp

Lena Andersson återkommer till Arnault-domen och sexualbrott i dagens tidning (DN 22.12). Jag anser mig böra säga några ord om det hon skriver, främst för att ämnet är angeläget och bör belysas även från ett juristperspektiv. Jag kommenterade hennes förra artikel (DN 8.12) i min förra söndagsbetraktelse (16.12), http://goranlambertz.se/sondagsbetraktelse-nr-186-2/.

Huvudbudskapet i Lena Anderssons artikel i dag är att bedömningen av sexuella övergrepp ibland ger alldeles oproportionerliga resultat. Det beror framför allt på att vi numera använder begreppet ”våldtäkt” även på handlingar som borde kallas något annat, men också på att lagstiftaren ser strängare på många övergrepp än kvinnan själv gör – och alldeles för strängt. Enligt Lena Andersson är det orimligt att Arnault dömdes till 2 ½ års fängelse när kvinnan inte ansåg sig värre drabbad än hon faktiskt gjorde.

Först bör sägas att man måste hålla isär två saker. Det är å ena sidan bevisvärderingen (främst: hur trovärdig är kvinnans berättelse?) och å andra sidan bedömningen av den gärning som anses bevisad och vilket straff den förtjänar. Nu diskuterar vi bara det senare, alltså bedömningen och straffvärdet, inte bevisvärderingen.

För egen del håller jag med Lena Andersson om att ordet våldtäkt ibland används på ett olyckligt sätt. Ett exempel är att även frivilliga samlag ofta kallas våldtäkt när flickan är under 15 år. I motivtexten till lagen sägs att en så ung flicka inte kan samtycka till att ha sex (proposition 2004/05:45 s. 69).

Jag håller också med Lena Andersson om att straffen för sexuella övergrepp ibland är för stränga. Detta är dock något som ingen bör säga som vill slippa angrepp från en stor majoritet debattörer. Lena Andersson har absolut rätt när hon pekar på ett av de problem som finns i värderingen av sexuella övergrepp. Det är ovanligt svårt att diskutera nyanser och hålla fram förmildrande omständigheter. Den som vill klämma åt förövaren ordentligt har alltid rätt, inget motargument är riktigt giltigt.

Ett sådant diskussionsklimat – som nog får skyllas mer på det känsliga och svårdebatterade ämnet än på debattörerna – leder tyvärr till en onyanserad och inte sällan oproportionerlig lagstiftning och rättstillämpning. Om jag ska sticka ut hakan ännu ett stycke tycker jag kanske att Arnaults brott – vägt i den vågskål där alla brott ska värderas mot varandra – vore värt ungefär ett halvår i fängelse.

Men detta är min åsikt, och det är naturligtvis inte den som ska vara avgörande. Utan vad som gäller är det som lagstiftaren i demokratisk ordning har slagit fast. Domstolarna har att acceptera lagen och döma därefter.

Med den utgångspunkten var det enligt min mening rätt att döma Arnault för två våldtäkter till 2 ½ år i fängelse. Så hade jag med stor sannolikhet själv dömt om jag hade varit med. För inget av brotten är nog enligt praxis "att anse som mindre grovt" (6 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken).

Accepterar man inte domen, bör man alltså kritisera lagen och lagstiftaren, inte domstolarna. Jag uppfattar också att det är det som Lena Andersson egentligen gör, i varje fall i dagens artikel.