Söndagsbetraktelse nr 429

Det finns bara en artist vars musik kan få mig att gråta. Första gången jag hörde Goliat kunde jag inte hålla tårarna borta. Och förra helgen var det likadant, när Daniel Norberg sjöng En stund på jorden så oerhört vackert. Den sången spelade vi på Susannes begravning, så tårarna har en del med det att göra.

Goliat är bara så oändligt gripande tycker jag, med barnen som sjunger att de ska rädda världen. Och att vi ska inte, skada, varandra mer. Med fantastisk musik till.

Artisten är Laleh förstås, denna unika musikant. Jag har sett henne i konsert en gång tidigare, på Dalhalla i strilande regn, kallt och ruggigt. Men fantastiskt varmt och fint. Det var en av de bästa konserter jag har sett. Den 2 augusti 2008.

Då var hon 26 år. I går, 15 år senare, var det dags igen. Laleh på Tele2 Arena i Stockholm. Laleh är ännu mer fantastisk nu, som 41-åring. Och hon fortsätter att göra sånger som griper tag mer än kanske någon annan kan göra. Lyssna på "Det kommer blir bra" om att bara vara en sten i havet, så förstår ni vad jag menar.

Om det bara vore för artisten Laleh skulle betyget bli en 9:a. Men det tog en timme efter utsatt tid innan konserten kom igång. Och för–akterna var ganska dåliga. Därför får den här konserten bara en 7:a som betyg, när konserten förra helgen (Diggiloo på Högbo bruk) fick en 8:a. Respekten för publiken får inte vara så dålig som den var igår kväll. Jag vet att det accepteras för att det är så det ofta är. Men jag gillar det absolut inte.

Laleh är en klok och omtänksam tjej, hon borde ända på detta.