Söndagsbetraktelse nr 468

Som väntat fick jag inte prövningstillstånd i Högsta domstolen. Det betyder att jag förlorade det mål där jag hade krävt skadestånd av staten för de fel som jag anser begicks när jag blev frihetsberövad för drygt tre år sedan efter att ”Emma” hade anklagat mig för våldtäkt.

Det betyder att domstolarna har slagit fast bl.a. detta:

1. Trots Åklagarmyndighetens tydliga anvisningar om att åklagaren måste kontrollera trovärdigheten hos den som anmäler ett brott, behöver polis och åklagare inte undersöka om den som anmäler en man för våldtäkt möjligen har gjort samma sak flera gånger tidigare. (Om kontrollen hade gjorts hade man upptäckt en del manipulationer.)

2. Om en kvinna som anmäler en man för våldtäkt ombeds att lämna in sin telefon till polisen för kontroll, och då låter fabriksåterställa telefonen så att allt innehåll försvinner innan hon lämnar in den, är det ändå rätt att frihetsberöva den person som kvinnan har anmält.

3. Om åklagaren inte vet men tror sig ha berättat om fabriksåterställningen vid häktningsförhandlingen, är det den misstänkte som ska bevisa att åklagaren faktiskt inte sa något om det.

4. Det är inte fel av åklagaren att begära en man häktad fastän det är klarlagt i utredningen att den kvinna som har anmält mannen för våldtäkt har inte bara fabriksåterställt sin telefon utan dessutom särskilt raderat ett meddelande som visar att hon var vaken och aktiv när hon påstod att hon sov.

För mig är detta svårt att förstå. Men jag är part i målet.

Nog nu om detta mål och om denna händelse. De har lärt mig mycket nyttigt, om brottsutredningar, om dömandet och om människor.

Never look away.