Söndagsbetraktelse nr 470

Av mina reselistor fick jag i går lördag den viktigaste komplett, 150-listan. (Listorna är till hälften på skoj, till hälften på allvar.) Det 50:e och sista landet i Europa besökte jag 2018 (Belarus). Den 50:e och sista delstaten i USA besökte jag i mars i år (Hawaii). Och den 50:e och sista huvudstaden i ett europeiskt land kom jag till i går, den 1 juni.

Ankara ligger visserligen inte i Europa, och Turkiet ligger bara till en liten del i vår världsdel. Men även sådana länder (inkl. deras huvudstäder) räknas.

Vi valde att flyga till Istanbul och åka bil fram och tillbaka till Ankara därifrån. 90 mil tur och retur är lite långt, men väl i Turkiet ville vi inte gå miste om jordens kanske bästa stad. Den ligger inte bara mitt i världen, utan är dessutom fantastiskt fin.

Men även Ankara verkar fin. Den var i alla fall ett härligt myller av folk på lördagskvällen. Några saker förvånar dock här. 1. Väldigt många människor röker, även unga. 2. Det är rejält svårt att göra sig förstådd, så gott som alla pratar enbart turkiska. (Så är det absolut inte i Istanbul.) 3. Det var omöjligt för oss att få ett glas vin eller öl till maten, det hade gått bara om vi hade ätit på en pub.

Men Turkiet är ett väldigt trevligt land att besöka om man tillåter sig att bortse från en del olyckliga omständigheter, som t.ex. landets politiska ledning. Människor är påtagligt vänliga, leendet är aldrig långt borta.

Det där med att le varmt, det gör ju så gott för mottagaren. Vi i Sverige borde nog bli lite bättre på det.