Söndagsbetraktelse nr 485

En bror A och en syster B har alltid stått varandra nära. Men nu när de är i 70-årsåldern har de blivit osams om arvet efter deras mamma, rejält osams. Osämjan leder till att brodern bestämmer sig för att klämma åt sin syster och kräva in en stor skuld som hon har till honom. Han vet att det kan knäcka hennes ekonomi och göra att hon måste sälja den lägenhet där hon har bott i 30 år.

Brodern har hjälp av juristen C, som gärna ger sina klienter råd om hur de kan utnyttja sin juridiska rätt för största möjliga egna vinning. Han råder brodern att hota med exekutiv försäljning av lägenheten om inte systern betalar sin skuld genast.

Men brodern saknar sin syster, och han saknar den goda relation de hade. Han vet också med sig att det är hon som har rätt i tvisten om arvet. Och därför söker han upp henne och erbjuder en lättnad i betalningsvillkoren. Betalningstiden ska bli längre, och lägenheten ska inte behöva gå förlorad säger han. Och så det som gör systern verkligt glad: Hennes bror säger att han tycker att de ska försöka bli sams om arvet och med varann. Något sådant har hon inte hört från honom på lång tid.

När juristen får veta detta blir han inte glad. Brodern riskerar ju nu att inte få betalt över huvud taget, hur kunde han vara så dum att han tänkte släppa greppet om lägenheten? Han bör kräva betalt genast och annars gå till Kronofogden för att få lägenheten såld.

Bör brodern lyssna på sin jurist och kräva sin rätt?

Frågor av det här slaget är ganska vanliga i juridiska sammanhang, inte minst i familjetvister. Men detta är också en fråga om mer eller mindre goda jurister. Och en fråga om villkoren för försoning.