Söndagsbetraktelse nr 489
I går läste jag om hård kritik mot rikspolischefen Petra Lundh för att hon i Ekots lördagsintervju kallade relationsbrott för "vardagsbrottslighet”. Att rikspolischefen uttryckte sig så ses som mycket allvarligt bland dem som arbetar med mäns våld mot kvinnor. ”Det verkar som om detta tidigare prioriterade område har degraderats” sa representanter såväl för ROKS som för Polisen.
När jag läste det tänkte jag: Jaha, nu börjar det igen.
Det finns inte en enda rikspolischef som inte förr eller senare har blivit hårt kritiserad, antingen inifrån polisorganisationen, av polisfacket eller i medierna. Ibland av alla. Av de tio rikspolischefer som vi har haft har alla klandrats och flera fått gå i förtid.
Carl Persson (rikspolischef 1964–78) fick kritik för att han hade lämnat en hemlig promemoria till dåvarande statsministern Olof Palme med namn på några högt uppsatta personer – bl.a. justitieministern Lennart Geijer – som kunde vara säkerhetsrisker för att de misstänktes gå till prostituerade. Persson klandrades inte sällan i tidningarna och hade en ganska dålig relation med regeringen, som han kände sig sviken av. Han sägs ha varit bitter när han avgick i förtid på egen begäran.
Holger Romander (1978–87) gjorde sig ganska snabbt impopulär som rikspolischef, både internt och i mediernas belysning. Han var Polisens högste chef när Olof Palme mördades 1986 och kritiserades bl.a. för att ha tillsatt stora resurser för utredning av det s.k. kurdspåret. Själv sa han senare att han gjorde det på order av regeringen. Romander åtalades 1990 tillsammans med flera andra polischefer för olovlig avlyssning i samband med utredningen av mordet på Olof Palme. Han frikändes, men stämpeln "åtalad högste chef" blev kvar.
Nils-Erik Åhmansson (1988) blev mycket kortvarig på posten som rikspolischef. Han föll på grund av framför allt kontakter med Ebbe Carlsson i samband med den s.k. Ebbe Carlsson-affären efter mordet på Olof Palme.
Björn Eriksson (1988–96) utsattes för hård kritik för att han ansågs alltför glad i att uttala sig i pressen och för att gärna visa sig på diverse galapremiärer och kändisfester. När han stoppades utanför ett daghem för att ha kört för fort skyllde han på brådskande tjänsteutövning, som senare visade sig vara en TV-intervju. Han kritiserades för polisens omorganisation och för att ha sabbat satsningen på närpoliser. Regeringen valde att omplacera honom ett år innan hans förordnande gick ut.
Sten Heckscher (1996–2004) fick kritik av många poliser för sin ledarstil, sättet att sköta Polisens ekonomi och organisationen av Polisens arbete. Han fick också kritik, som en sagesman för poliserna uttryckte det, för ”sitt sätt att straffa anställda”. Heckscher avgick 2004, några månader innan hans förordnande skulle upphöra, och blev i stället president för Kammarrätten i Stockholm.
Stefan Strömberg (2005–2007) fick sparken som rikspolischef efter knappt tre år i tjänsten. Det skedde efter ett, enligt Polistidningen, ”djupt och utbrett missnöje med rikspolischefens sätt att leda svensk polis, både inom och utanför organisationen”. Strömbergs direktiv om att mäta verksamheten med kvantitativa mål – ”antal pinnar” – var en frustration för många. Och tre ordförande i Polisförbundets chefsföreningar gick ut med missnöjet på DN Debatt.
Bengt Svenson (2008–14) fick hård kritik av Justitiekanslern för att ha låtit en av sina underlydande chefer skriva ett brev till en polisman som hade varit kritisk mot delar av polisarbetet. Polismannen klandrades för att han var öppet kritisk i stället för att diskutera problemen internt. Därmed begränsades hans grundlagsskyddade meddelarfrihet, slog JK fast. Bengt Svenson fick också hård intern kritik sedan han sagt att det s.k. romregistret var ”helt oacceptabelt”. Många polismän menade att han var alldeles för snabb att stämma in i en populistiskt färgad mediekritik mot Polisens arbete.
Dan Eliasson (2015–18) fick omfattande kritik i samband med att Polisen blev en enda myndighet och de dåliga resultat som följde med den nya organisationen. Färre brott klarades upp, fack och anställda var missnöjda med Eliassons ledarskap och alla allianspartier liksom SD krävde hans avgång. Han fick också kritik för att han sa att han skulle avgå som chef för Polisen om Jimmie Åkesson blev statsminister. Eliasson fick lämna sin post efter bara ca tre år.
Anders Thornberg (2018–23) lät hålla en presskonferens i februari 2023 där regionpolischefen Mats Löfving fick hård kritik för jäv m.m. av utredaren Runar Viksten och strax därefter tog sitt liv. Anders Thornberg nekade till att ha känt till att Mats Löfving var självmordsbenägen, men flera personer inom polisen sa att högste chefen visst kände till detta. Thornberg utreddes för misstankar om arbetsmiljöbrott och för att ha vållat Mats Löfvings död. Han friades men fick lämna sin tjänst i förtid.
Petra Lundh är en mycket bra person. Men det var de andra nio också.
PS Ibland blir jag trött på svensk "hård kritik".