Söndagsbetraktelse nr 565

I går kväll var jag på 50-årsfest med smoking och långklänning i Skridskopaviljongen på Kastellholmen i Stockholm. Det var Susannes och min gudson Rasmus Järborg som fyllde år. Eller om man ska vara noga ... som fyller 50 i morgon måndag (30 mars). En fantastisk fest med massor av värme, glädje och vänskap, en fest där alla som var på plats fick lära känna Rasmus bättre.

Rasmus är son till min kanske allra bäste vän Pontus Järborg, sorgligt nog död sedan sex år. Men hans hustru Anna, Rasmus mamma, är också en av mina allra bästa vänner. Jag minns Rasmus dopdag som i går. Då bodde familjen i en liten lägenhet på Riddargatan i Stockholm och dopfesten hölls där. Rasmus var ett otroligt välkommet barn.

Sedan dess har inte någon velat ha mig som gudfar. Jag tror inte det beror på att jag misslyckades med Rasmus (han blir VD för Nordnet den 1 april, något som jag förstås inte kan ta åt mig minsta uns av äran för, men han har verkligen lyckats), utan det måste vara något annat. Jag är kanske inte den ”kristna förebild” som man enligt AI ska vara som gudförälder.

Ända tills för ett år sedan. Då blev jag gudfar igen efter 49 långa år. Åt lilla Valentina, min kära vän Cecilias dotter i Malmö. En underbar liten unge, vars 1-årsfest gick av stapeln för två veckor sedan, två veckor före Rasmus 50-årskalas. Generationerna avlöser varandra.

Både på 50-års- och 1-årskalaset slogs jag av hur härligt det kan vara med fester av det här slaget. För att de ger människor i festföremålets krets ett tillfälle att träffas och umgås, och för att de ger så fina minnen.

Det är kanske något särskilt med gudbarnsfester, det kändes faktiskt så. Men vi borde allt ha fler fester, av alla möjliga slag!