Thomas Quick dömdes under åren 1994 – 2001 för åtta mord begångna under åren 1976 – 1988. Fem olika domstolar har dömt honom, åtta olika domare och ett flertal nämndemän. I alla domarna har rätten varit enig om att fälla och om att döma honom till rättspsykiatrisk vård. Quick erkände i samtliga fall och har därtill erkänt ytterligare ett antal mord. Sedan år 1991 är han intagen på Säters sjukhus.

Tre olika advokater har försvarat Thomas Quick, varav en i fyra av de sex målen (Claes Borgström). Åklagaren har varit densamme i alla brottsutredningar och rättegångar (överåklagaren Christer van der Kwast). Också förhörsledaren har nästan genomgående varit samma person (kriminalinspektören Seppo Penttinen).

Ganska många har ifrågasatt de fällande domarna. Misstanken har funnits, och finns, att Thomas Quick har lärt sig en massa detaljer om morden genom att läsa om dem och genom att han fått hjälp från olika personer att ”erinra sig” alltmer. Många som hävdar detta menar att Thomas Quick har velat gå till historien som massmördare och därför har tagit på sig en mängd brott som han inte har begått.

Justitiekanslern kopplades in på Quick-ärendet genom en anmälan som kom in den 17 november, undertecknad av anhöriga till två av mordoffren. Anmälan åtföljdes av en 55 sidor lång rättsutredning av advokaten Pelle Svensson och sex kartonger med utredningsmaterial. I rättsutredningen sägs att det har förekommit en rad missförhållanden i brottsutredningarna. Ledande frågor har ställts, rekonstruktioner på mordplatser har anpassats för att Quick ska ”lyckas beskriva vad som hänt”, bevis som talat emot Quicks skuld har undanhållits. Och så vidare.

Anmälarna begärde att Justitiekanslern skulle utreda missförhållandena och inleda förundersökning mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen för tjänstefel, bestående framför allt i diverse manipulationer med brottsutredningarna. Anklagelser riktas också mot några psykologer och läkare som har arbetat med Thomas Quick och som enligt Pelle Svensson har deltagit i den process där Quick allteftersom lärde sig nödvändiga fakta om morden. Också en rättsläkare och en hundförare har enligt Pelle Svensson deltagit i den tillrättaläggande verksamhet som har fordrats för att domstolarna skulle kunna fälla Quick.

Pelle Svensson menar att Thomas Quick är oskyldig till alla morden. Han och anmälarna vill att Justitiekanslern inleder en process som kan leda till att Quick får resning och så småningom frikänns.

Jag har gått igenom materialet tillsammans med två medarbetare. Min slutsats är att det inte finns anledning att gå vidare med granskningen genom att t.ex. begära in yttranden från polis och åklagare. I ett beslut den 28 november har jag därför avslutat ärendet.

Eftersom frågorna är av allmänintresse finns det anledning att berätta om skälen för beslutet.

Vi gick igenom rättsutredningen parallellt med de sex fällande domarna. I det stora hela är domarna mycket gedigna och välmotiverade. De innehåller en noggrann genomgång av ett antal omständigheter som på olika sätt pekar för eller emot att Thomas Quick talat sanning när han erkänt morden. I ett par domar är antalet fakta som stöder erkännandet överväldigande. Det är alltså inte så, som har hävdats på sina håll, att domstolarna har valt att tro på Thomas Quicks erkännande därför att några psykologer hävdar att han är trovärdig. Bevisningen har varit mycket mer solid än så.

Till saken hör dock också att Thomas Quick enligt flera experter är en person som är i stånd att begå bestialiska gärningar som de aktuella. Han har i varje fall två gånger med flera års avstånd fått psykiatriska diagnoser som ger stöd åt detta. Och morden är av likartad karaktär. Även bortsett från vad domstolarna har funnit kan det kanske te sig sannolikare att en enda person med gravt störd personlighet har begått många sådana likartade brott än att flera olika personer gjort det. Men detta är en synpunkt av närmast spekulativt slag.

Thomas Quick har kunnat identifiera en mängd detaljer med koppling till morden. Och det finns inget tydligt stöd i det presenterade materialet för att dessa detaljer har ”planterats” hos honom. I ett av målen gjordes också en undersökning som visade att Thomas Quick hade betydligt mer kunskap om detaljer kring morden än personer som bara hade läst i tidningar.

Ett antal fakta har som sagt framhållits i rättsutredningen till stöd för att rättegångarna på ett mer eller mindre bedrägligt sätt har lagts till rätta för att möjliggöra en fällande dom. Min bestämda uppfattning är att dessa fakta inte skapar några egentliga tvivel om domarnas riktighet. Och inte heller kommer det några allvarliga missförhållanden i dagen. Visst kan det ha förekommit att Quick ibland har hjälpts för mycket på traven i förhören. Visst kan det hända att en eller annan rekonstruktion inte har varit tillräckligt förutsättningslös. Och visst kunde kanske åklagaren ha berättat mer för domstolen om förhållanden som kunde tala emot att Thomas Quick var skyldig. Men den samlade bilden är att det har rört sig om förhållanden som i det stora hela har ganska liten betydelse.

Såvitt vi har kunnat se i vår genomgång av det inlämnade materialet tycks domstolarna alltså ha fått en i allt väsentligt rättvisande bild av de omständigheter som man hade att ta hänsyn till när man prövade Quicks skuld. Åklagaren har också flera gånger påmint domstolarna om att Quick hade möjlighet att läsa om det aktuella mordet i tidningarna innan han erkände det. Och förhörsledaren berättade i vittnesförhör att Quick under förundersökningen ändrade sig åtskilliga gånger, bl.a. i ett fall när det gällde mordvapnet.

Domstolarna har utan tvekan förstått och tagit hänsyn till den mycket speciella situationen, där erkännandena har kommit långt efter att brotten begicks och med en delvis ”neutraliserad” försvarsadvokat. Denne hade väl knappast anledning att söka med ljus och lykta efter fakta som skulle kunna fria klienten. Domstolarna har med hänsyn till det speciella processläget vänt på en mängd stenar och på olika sätt jämfört Quicks berättelse med verkligheten.

Men den omständigheten att alla aktörerna i rättssalen hade samma intresse – att Thomas Quick skulle fällas – har naturligtvis bildat grogrund för spekulationer. I en sådan rättegång kommer inte kritiska synpunkter fram på det sätt som de annars normalt gör. Det är fullt begripligt att man blir misstänksam om aktörerna i en sådan rättegång ser ut att vara nära lierade med varandra och verkar samarbeta. Även om jag och mina medarbetare kommer till en annan ståndpunkt än ”skeptikerna”, vill jag därför gärna träda till deras försvar.

Det är inte konstigt att det finns misstankar om att allt är ett påhitt. Det är inte konstigt att man ser förhör där förhörsledaren lotsar Quick framåt mot ”en allt bättre berättelse” som uttryck för en vilja att klara upp ett mord genom att knyta det till en villig och därför lämplig kandidat. Och det är inte alls konstigt att man ser också på mordplatsrekonstruktioner, där Quick med viss hjälp steg för steg närmar sig ”facit”, som ett uttryck för en sådan vilja.

Men man kan också se dessa ”tvivelaktiga” utredningsåtgärder som något ganska naturligt när man har att göra med en psykiskt svårt störd person som många år efteråt ska försöka erinra sig utomordentligt svåra våldsbrott som man är övertygad om att han faktiskt har begått. Och domstolarna har som sagt beaktat det mycket speciella bevisläget och analyserat bevisningen på ett skickligt sätt.

Sex sådana gedigna domar. Åtta yrkesdomare och åtskilliga nämndemän. Alla eniga.

Det finns åtskilliga detaljfakta att redovisa till stöd för att de påstådda missförhållandena inte motiverar en närmare granskning. En del av dessa fakta nämns i Justitiekanslerns beslut, som finns på www.jk.se (under Beslut och Tillsynsärenden).

Här nöjer jag mig med att konstatera att det samlade intrycket är att det enligt min mening inte finns särskilt mycket som talar för att någon av de sex fällande domarna är oriktig. Såvitt jag kan bedöma har polis och åklagare gjort ett i allt väsentligt skickligt arbete. Missar och missgrepp har säkert förekommit. Men de är knappast värre i sammanhanget än att de bör få passera. Och det finns inte någon anledning att misstänka att de brister som må ha funnits har inneburit att domstolarna på något väsentligt sätt har vilseletts.

Detta är ett ärende av ett sådant slag att jag som justitiekansler knappast kan göra anspråk på att se sanningen tydligare än andra kvalificerade granskare. Det jag har redovisat är min och mina medarbetares bedömning, varken mer eller mindre. Men fallet är för mig ett exempel på det som man ofta har anledning att betänka, att det inte alltid är som det kan verka när man bara hör den ena sidan. De som har hörts mest är ju de som har varit kritiska till domarna och processen.

Jag har själv tagit intryck av kritikerna och länge ställt mig undrande till domarna mot Thomas Quick. Beträffande i varje fall ett av morden – det på Johan Asplund – har jag frågat mig hur man kunde komma fram till att det var ställt bortom rimligt tvivel att Quick var gärningsman. En annan person hade ju tidigare fällts i tingsrätten. Han friades visserligen i hovrätten, men tingsrättens bedömning borde väl skapa visst rimligt tvivel om Thomas Quicks skuld?

Så har jag tänkt. Men när jag nu har ”hört den andra sidan” genom att studera domarna och granska kritikernas argument, har jag fått ändra mig. Domarna är utomordentligt övertygande. Och i det sammanhanget visar sig de kritiska synpunkterna väga lätt.