Den här artikeln skriver vi gemensamt för att få svenska medier att förstå att det nu måste vara nog. Att de måste ta sitt ansvar för Quickärendet. Tidningar, radio och TV har vilselett allmänheten. Det som skett saknar motstycke. De böcker som två av oss har skrivit visar tydligt hur vilseledandet har gått till. Ändå fortsätter desinformationen och den hånfulla tonen. Då är det dags att säga ifrån.
Föreställningen om en rättsskandal bygger på lögner och vanföreställningar som effektivt har marknadsförts i media av journalister som Dan Josefsson, framlidne Hannes Råstam, tidigare polisprofessorn Leif GW Persson och författaren Jan Guillou. Åtal och domar var inte alls resultat av några manipulationer. Ändå uttalas fortfarande sådana påståenden.
Principen om att den som har friats ska betraktas som oskyldig har blandats ihop med frågan om vad som verkligen har hänt, två helt olika saker.
Låt oss illustrera mediernas fortsatta underlåtenhet att sakligt granska Quickärendet genom att peka på några av de frågor som hittills inte har ställts. Vore det inte rimligt att söka svar på åtminstone något av det som vi velat belysa?
Någon av de tio resningsåklagarna kunde t.ex. ha ombetts förklara: Varför ställde du inte en enda svår fråga till Sture Bergwall om de mer än femtio uppgifter om mördade personer, fyndplatser och föremål som han lämnade under mordutredningarna? Uppgifter som inte var allmänt kända.
En minnesexpert hade kunnat tillfrågas: Sture Bergwall säger idag att han hittade på allt han sa om morden. Dan Josefsson menar att Bergwall hade bortträngda falska minnen av samma mord. Går dessa båda ståndpunkter att förena?
Leif GW Persson kunde ha tillfrågats: Hade du verkligen faktagranskat Hannes Råstams bok innan du skrev i ditt förord att han sa sanningen? Och hur ser du i så fall på de över femtio felen i boken?
Oviljan hos medierna att ta tag i sådant som detta är tydlig. Visst kan man någon gång i rollen som journalist missförstå saker och gå för långt i sina slutsatser, det accepterar vi. Men att inte reagera när fakta förvanskas, vad är det uttryck för?
Och vad beror det på att resningsåklagarnas beslut har bemötts så förbluffande okritiskt. Den vilja att granska som media normalt sett brukar bekänna sig till har helt satts ur spel här.
I stället ser vi hur ledande medier slåss för att hålla ifrån sig det som hänt. I DN får man inte längre skriva att de ursprungliga domarna mot Thomas Quick var riktiga. Aftonbladets kulturchef svänger sig med påståenden om att vi ljuger.
Andra tycks ha sansat sig något. Ordet rättsskandal hörs inte längre lika ofta. Ett gott tecken, men räcker det? Den som bidragit till att vilseleda måste väl också ta ansvar för det som hänt. Att mörka genom utspel som drar uppmärksamheten bort från sakfrågan är inte acceptabelt.
Svenska jurister har också sin del i den uppkomna situationen. De som insåg att rättsskandalen var en myt borde ha försökt få stopp på den okunskap som spred sig när frikännandet av Bergwall tolkades som att bevisningen var borta. I stället gav flera jurister understöd åt det skedda och instämde i påståendena om en rättsskandal. På dem vilar ansvaret tungt.
Numera säger flera personer i både media och rättsväsende till oss: ”Jag har aldrig trott att det var en rättsskandal”. Nehej, säger vi. Varför hördes inga protester från er när skandalen beskrevs i medierna? Var fanns ansvarstagandet då?
Vi förstår att det var svårt att stå emot en storm så stark som den som riktades mot Quickmålen. När alla säger en sak är det lätt att ryckas med.
Nu gäller det att försöka förstå det inträffade och läka den skada som har uppstått. Ett samhälle som förmår hantera sina tillkortakommanden på ett moget och beslutsamt sätt kan dessutom bli starkare av det som hänt.