Thore Engströmer är ganska okänd trots stora och viktiga insatser som lagstiftare, och trots exceptionell framgång inom universitetsvärlden. Han har utan tvekan förtjänat en biografi.
Den bok på knappt 300 sidor som den f.d. universitetsdirektören i Uppsala Mats Ola Ottosson skrivit om Engströmer är därför mycket välkommen. Det är den också därför att den har mycket intressant att berätta om den första hälften av 1900-talet, framför allt om universitet och lagstiftning, men också om styrandet av städer och företag. Thore Engströmer, som politiskt tillhörde högerpartiet, var djupt engagerad i allt detta. Man häpnar över hur mycket han hann göra under sin mest aktiva period – framför allt 1910-, 20-, 30- och 40-talen.
Så här såg hans liv ut i kort kronologi, om vi håller oss främst till juridik och universitet:
1878, den 5 april, föddes han i Sollefteå.
1896 kom han till Uppsala, där han sedan bodde under resten av sitt liv.
1901 avlade han sin juridiska grundexamen.
1901–1908 var han tingsnotarie, hovrättsfiskal och doktorand.
1908 blev han jur. dr på en avhandling i försäkringsrätt och docent i speciell privaträtt.
1908 blev han också vikarierande professor i processrätt.
1912 förordnades han att fr.o.m. den 1 april vara professor i processrätt.
1914–1944 arbetade han tidvis i Processkommissionen och Processlagberedningen.
1932–1934 var han stadsfullmäktiges ordförande i Uppsala efter många år i fullmäktige.
1933–1943 var han rektor för Uppsala universitet.
1945–1951 var han universitetskansler (som ersättare för Östen Undén).
1957, den 21 oktober, avled han 79 år gammal.
Biografier kan vara analyserande, djuplodande, litterära, problematiserande, kritiska, devota, granskande, skeptiska, redovisande osv., ja av många olika slag. Mats Ola Ottossons bok om Engströmer tillhör den sistnämnda kategorin, de redovisande. Författaren redogör omsorgsfullt, energiskt och ganska detaljerat för Engströmers professionella liv. Ibland kan man rentav undra om vissa faktauppgifter är tillräckligt viktiga för att platsa. Men sådana undringar är naturligtvis småaktiga.
Ottosson hinner med lite om Thore Engströmers privatliv också, men den som är nyfiken på sådant blir mestadels besviken. Man får veta att Engströmer levde ogift i hela sitt liv, och ett par sannolika förälskelser kan man skönja. Men mycket mer än så får man inte kunskap om, inte heller om det finns mer som är känt men utelämnat.
Men boken innehåller ändå en del av kött och blod. Sådant härrör framför allt från de många brev som Engströmer och andra personer efterlämnade och som ibland sätter åtskillig färg på framställningen. Det gäller exempelvis interiörerna från en tvist i Processkommissionen 1925. Ordföranden, hovrättspresidenten Hjalmar Westring, var missnöjd med att ledamoten Engströmer inte ägnade så mycket tid åt kommissionen som han enligt Westring borde. ”Jag är ansvarig för att arbetet blir färdigt på bestämd tid”, skrev han till Engströmer, ”men jag är maktlös om jag ej får den hjälp jag har att påräkna.” Engströmer svarade att han var ledsen och smärtad av Westrings brev och att han lika starkt som någon annan kände ansvar för att få arbetet färdigt i tid. När Westring fortsatte att bl.a. i telegram kräva besked om när en begärd text skulle bli klar, svarade Engströmer att ”för den sak vi gemensamt tjäna kan jag ej underlåta att säga, att de nödvändiga förutsättningarna för ett något så när drägligt samarbete lätt kunde hota att bliva allvarligt rubbade, om kommissionens ordförande icke anser sig böra finna andra former för bemötande av en dess ledamot”. Engströmer klagade i sin tur över att Karl Schlyter inte bidrog tillräckligt till utredningsarbetet.
Då var Processkommissionen i viss mån i kris, men omfattande utredningsförslag kunde ändå presenteras i december 1926 (SOU 1926:31–33). Westring hade för övrigt avlidit tidigare under det året.
Sedan dröjde det som bekant ändå till den 1 januari 1948 innan en ny rättegångsbalk kunde träda i kraft. Då hade Processlagberedningen efterträtt Processkommissionen år 1932. Beredningen lade fram betänkanden med förslag till rättegångsbalk år 1938 (SOU 1938:43–44) och med förslag till lag om införande av den nya rättegångsbalken år 1944 (SOU 1944:9–10). Engströmer hade då deltagit i arbetet under 30 år, mycket längre än någon av de övriga som var med i arbetet. I Processlagberedningen medverkade Natanael Gärde som ordförande, Thore Engströmer, hovrättsrådet Per Santesson och hovrättsassessorn Tore Strandberg. I sina minnesord i Svensk Juristtidning om Engströmer skrev Gärde att rättegångsreformen "förvisso [var] höjdpunkten i hans gärning till fromma för det svenska rättssamhället".
Engströmers doktorsavhandling var annars i ämnet försäkringsrätt. Den hade titeln Om försäkringsgifvares förpliktelse på grund av försäkringsavtalet I. Tydligen tänkte han sig alltså en del II, men den blev aldrig av. Innan han blev vår främste processrättslagstiftare (tillika professor i ämnet) hade han också några år som vår främste inom transporträttslagstiftning. Han utredde och lämnade lagförslag inom såväl järnvägstrafikrätt och automobiltrafikrätt som lufttrafikrätt, allt på 1910-talet. Inom lufttrafikrätten var han för övrigt länge en internationell auktoritet. Och han utredde kvacksalveri, ett polisreglemente, moratoriefrågor och skyddskoppympning. Den lag om skyddskoppympning som trädde i kraft den 1 januari 1917 försågs för övrigt med en s.k. samvetsklausul på grund av det starka motstånd som då fanns mot ”vaccineringstvånget”.
Som framgått gör inte författaren några mer omfattande försök att beskriva personen Thore Engströmer. Men man kommer lite under ytan på honom i det tal som dåvarande rektorn vid Uppsala universitet Torgny Segerstedt höll vid hans begravning. (Segerstedt var för övrigt rektor i 25 år och hade sex år kvar när jag började läsa i Uppsala år 1972; ursäkta den onödiga detaljen.) Segerstedt erinrade bl.a. om Engströmers sista välkomnande av recentiorer till universitetet i oktober 1942, då han hade förmedlat sin livssyn till de nya studenterna. ”Att söka göra rätt för sig, är varje människas främsta plikt” hade Engströmer sagt, och för honom innebar det att ta ansvar och att våga handla. Segerstedt citerade även Engströmers ord om att universitetens främsta uppgift var att lära människor att tänka och handla självständigt, och att kunskap och lärdom mååte paras med klokhet, vilja och moral. ift var att lära människor tänka och handla självständigt, och att kunskap och lärdom myste paras med klokhet, vilja och moral.
En ganska intressant passus av mera personligt slag finns också i redovisningen av Engströmers nära vänskap med KG Westman, som var hans två år äldre professorskollega och landets justitieminister under andra världskriget. Breven dem emellan på 1910-talet handlar till en del om dem själva och om deras vänskap, och de tackar varandra för tid som de tillbringat tillsammans. Särskilt sedan Westman 1914 blivit ecklesiastikminister förebrår dock Engströmer honom ofta för vad han uppfattar som en tendens hos Westman att vilja dra sig undan och lossa de vänskapliga banden dem emellan, något som Westman återkommande försäkrar att han inte har den ringaste önskan om.
Det kan väl diskuteras om man borde dra en barmhärtighetens slöja över vissa av Thore Engströmers ställningstaganden, såsom hans i varje fall tidiga syn på kvinnor i akademien. När han som juridiska fakultetens dekanus år 1921 yttrade sig över ett utredningsförslag om ”kvinnans principiella likställighet med man i fråga om behörighet att innehava statstjänst” förklarade han att han inte hade något emot att kvinnor fick lärartjänster vid universitetens juridiska fakulteter. Men i konkurrens mellan en kvinna och en man måste man enligt Engströmer beakta ”den underlägsenhet i arbetsförmåga på ifrågavarande arbetsfält, som utom allt tvivel i genomsnitt föreligger hos kvinnan i jämförelse med den genomsnittliga manliga arbetskraften”.
Thore Engströmer satt 15 år (1930–1945) i styrelsen för det beryktade Institutet för rasbiologi, som hade den i varje fall numera lindrigt sagt ogillade Herman Lundborg som professor och chef. Strax innan Lundborgs pensionering år 1935 blev Engströmer institutets ordförande. Under Engströmers ordförandeskap och den nye chefen Gunnar Dahlbergs ledning skedde sedan en omorientering av verksamheten mot vad som bedömdes vara en samhällsnyttig ärftlighetsforskning. Institutet avvecklades år 1958 som självständig enhet och blev en institution för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.
Mycket är naturligtvis en produkt av sin tid, och man bör nog inte vara alltför efterklok. För mig är det svårt att bedöma Engströmers engagemang i Institutet för rasbiologi, och inte heller författaren gör något sådant försök. Men han nämner att Engströmer år 1933 undertecknade uppropet till stöd för landsflyktiga intellektuella. Det var naturligtvis i direkt konflikt med Herman Lundborgs idéer. Lundborg stod för pronazism och antisemitism.
En produkt av sin tid var även krigsårens tryckfrihetsnämnd, där Engströmer ingick. Nämnden inrättades för att avge yttranden inför regeringens beslut om s.k. transportförbud för vissa tidningar. Denna ordning tillkom efter tyska protester mot innehållet i svensk press. Engströmer var en av de ledamöter som flera gånger förespråkade transportförbud för antinazistiska tidningar snarare än tryckfrihet.
Thore Engströmer var rektor för Uppsala universitet under en i högsta grad krävande tioårsperiod. Han fick mycket uppskattning för att han ansågs skapa goda förutsättningar för en lugn och stadig verksamhet vid universitetet under orostiderna. Någon egentlig utveckling därutöver fanns det nog inte tid eller plats för. Universitetets explosiva expansion kom senare. En bild av Uppsala universitets utveckling de senaste 75 åren, efter Engströmers avgång, kan man få om man jämför storleken på universitetsförvaltningen då och nu. Under Engströmers tid som rektor uppgick förvaltningen till omkring 20 personer, och alla arbetade i universitetets huvudbyggnad. Hösten 2017 flyttar universitetsförvaltningen in i det nya Segerstedthuset, mellan slottet och Botaniska trädgården. Huset har en bruttoyta på 22 300 kvadratmeter.
I en recension i denna tidskrift bör till sist också nämnas att Thore Engströmer deltog i det möte där föreningen för SvJT:s utgivning konstituerades. Han utsågs att representera tidskriften vid Uppsala universitet. Från 1933 till 1950 ingick han i SvJT:s styrelse och redaktion, och han skrev under åren ett mycket stort antal artiklar, anmälningar och notiser.
Thore Engströmer är begravd i Norrlands nations grav på Uppsala gamla kyrkogård. Tvivelsutan var han en av 1900-talets främsta svenska jurister och ämbetsmän. Mats Ola Ottosson förtjänar ett stort tack för det skickliga arbete han lagt ned på att göra oss bekanta med Engströmers liv och gärning.