Patrik Schöldström återkommer i detta nummer av Svensk Juristtidning (SvJT 2017 s. 830) till emissionsgarantidomen (NJA 2016 s. 107). Han hävdar, liksom Torgny Håstad (i JT 2016–17 s. 105 med svar av mig i SvJT 2017 s. 334) men på en annorlunda grund, att Högsta domstolen (HD) dömde över icke åberopade omständigheter och därför i strid med 17 kap. 3 § rättegångsbalken.
Inledningsvis noterar jag med tillfredsställelse att Schöldström instämmer i det som jag ville visa i min förra artikel, nämligen att det saknar betydelse för frågan om rättegångsfel att HD förde sitt resonemang i skadeståndsrättsliga termer.
I fortsättningen hänför jag mig till avsnittsindelningen i Schöldströms färska artikel.
Om jag förstår Patrik Schöldström rätt menar han att Trygghetsbolagets talan skulle ha ogillats därför att bolagets yrkande inte gick ihop med dess grund. Grunden avsåg nämligen ”fullgörelse av en avtalad prestation”, medan yrkandet avsåg ”fullgörelse av en annan prestation än den avtalade” (citat från Schöldströms text).
Enligt HD hade Trygghetsbolaget rätt att bli utlöst av garanterna därför att bolaget hade övertagit det emitterande bolagets skadeståndsanspråk mot dessa personer. Skadan motsvarade enligt HD det belopp som garanterna var skyldiga att tillskjuta med avdrag för värdet av de aktier som skulle ha tecknats. Det var också detta som Trygghetsbolaget krävde i målet, även om man som framgått inte talade om skadestånd eller skada.
Jag tycker det hade varit orimligt att ogilla talan på grund av bristande överensstämmelse mellan yrkande och grund. Parterna var överens om vad Trygghetsbolagets anspråk avsåg, nämligen att få ut det belopp som garanterna skulle ha tillskjutit mot att Trygghetsbolaget överlämnade aktierna. De var också i allt väsentligt överens om vad som hade inträffat, och Trygghetsbolaget hade åberopat alla de rättsligt relevanta omständigheterna. Huruvida den prestation som Trygghetsbolaget ansåg sig ha rätt till var ”den avtalade” eller inte kan då inte rimligen tillmätas en sådan betydelse som Schöldström hävdar.
Det processrättsliga problem som fanns med HD:s avgörande var i stället det som HD kritiserade i det resningsmål som så småningom följde (beslut den 19 april 2017 i mål Ö 5886-16). I det avgörandet ansåg HD att det var fel att parterna inte gavs tillfälle att lämna synpunkter på den rättsfråga som hade väckts i HD. Det hade, enligt HD i resningsmålet, funnits anledning att låta parterna framföra sin uppfattning om hur HD ansåg att kärandebolagets talan ”kunde uttryckas”, och över de följdfrågor som det kunde ge upphov till. Men det var, något förenklat, inte fel i sådan grad att domen kunde rivas upp.
Jag avstår från att diskutera de båda marginellt intressanta civilrättsliga frågor som Patrik Schöldström tar upp. Enligt min mening står det klart att Trygghetsbolaget inte kunde ha rätt att överta emittentbolagets anspråk mot garanterna om bolagets avsikt hade varit att befria garanterna från deras ansvar enligt garantiavtalen. Bolagets talan skulle knappast heller ha bifallits om garanterna vid tidpunkten för bolagets övertagande haft fog för att tro att detta bolag inte skulle ställa krav på att bli utlöst. I praktiken saknade dessa frågor betydelse i målet.
Patrik Schöldström menar att HD dömde över icke åberopade omständigheter genom att lägga de båda nämnda omständigheterna till grund för domen, alltså att Trygghetsbolagets avsikt inte var att befria garanterna från deras ansvar enligt garantiavtalen och att garanterna inte hade fog för att tro att bolaget inte skulle ställa krav på att bli utlöst. Trygghetsbolaget hade ju inte åberopat omständigheterna, skriver han.
Men vissa omständigheter behöver inte åberopas. Inte menar väl Patrik Schöldström att Trygghetsbolagets talan skulle ha ogillats på den grunden att bolagets avsikt kanske var att befria garanterna från deras ansvar och att det inte förekom någon diskussion i målet om den saken? Eller att talan borde ha ogillats därför att garanterna kanske trodde att bolaget inte skulle ställa några krav och att den frågan inte hade avhandlats?
Det var nog ganska självklart för parterna att inte diskutera de nämnda båda omständigheterna. Det fanns helt enkelt inte någon anledning. Det kan då inte råda något tvivel om att det var riktigt att behandla de båda omständigheterna på det sätt som HD gjorde. När ett prejudikat läggs fast är det ofta bra om de rättsliga förutsättningarna anges så tydligt som möjligt även om inte alla förutsättningar har betydelse i det aktuella målet.
Patrik Schöldström spekulerar om anledningen till att Trygghetsbolaget lade upp sin talan som man gjorde. Jag avstår från att kommentera dessa synpunkter. Såvitt jag kan se saknar de betydelse för den rättsliga bedömningen.
I det avslutande avsnittet funderar Schöldström kring frågan om själva ordet ”garanti” kan ha styrt HD i dess tänkande. Hade utgången blivit en annan om inte denna rättsliga etikett hade använts, frågar han.
Svaret på frågan är naturligtvis nej. Det ser man nog faktiskt ganska lätt om man följer resonemanget i HD:s dom.