”Att tvingas ta hänsyn till allt som läggs fram i målet innebär naturligtvis en belastning för domstolen. Men intresset av att en person som troligen är oskyldig ges chansen till en ny prövning har bedömts väga tyngre.”

Häromdagen kom ett utredningsbetänkande med förslag som innebär bättre möjligheter att få resning för den som har dömts för brott (SOU 2009:98). Det ska bli lättare att återuppta förundersökningen och det klargörs när detta ska ske. Den som vill söka resning får oftare hjälp av en advokat.

Jag tänkte passa på att här oombedd lägga fram ett kompletterande lagförslag. För att om möjligt skynda på lagstiftningsförfarandet tar jag med alla de tre traditionella delarna i ett lagförslag: överväganden, lagtext och författningskommentar.

Jag har tidigare föreslagit att det liksom i Norge ska inrättas en särskild nämnd för prövning av resningsärenden. Det tycker jag fortfarande, men saken är inte aktuell och jag lämnar den därhän nu.

Men en annan resningsreform pockar på. Den hänger ihop med ett avgörande från Högsta domstolen (HD) som inte har blivit särskilt uppmärksammat och som gör det svårare att få resning. Jag tror det är dags att skapa ett slags rättssäkerhetsventil i resningsärenden.

Ungefär så här kan ett utkast till propositionstext se ut.

Överväganden

I dag kan den som har dömts för ett brott få resning om det kommer fram någon ny omständighet eller något nytt bevis och personen sannolikt skulle ha frikänts om domstolen hade haft kunskapen redan då. Det kan också bli resning om det nya tillsammans med det gamla gör att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva om den dömde är skyldig. Det kallas tilläggsregeln.

Det har visat sig att effekten av reglerna ibland blir att den så kallade orubblighetsprincipen får alltför stort spelrum på bekostnad av ”sanningsprincipen” (jfr SOU 2009:98 s. 66 och 84). Det blir viktigare att en dom står fast än att den görs om när den är fel. Så bör det inte vara. ”Att i alla lägen upprätthålla lagakraftvunna avgöranden som materiellt sett framstår som felaktiga [– – –] skulle undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet och anses stötande för rättskänslan.” (Se SOU 2009:98 s. 66 med hänvisning till SOU 1938:44 s. 65.)

Problemet uppkommer särskilt vid den andra resningsansökningen, liksom vid den tredje osv. I ett avgörande den 18 november 2009 (mål Ö 524-09) prövade HD den andra resningsansökningen från en man som år 2002 dömdes för mord till fängelse på livstid. Domstolen konstaterade att de nya omständigheter som nu åberopades var av liten betydelse jämfört med dem som hade förts fram i ansökan nr 1. Ska HD då göra en fullständig prövning av materialet eller avslå på i huvudsak formella grunder? Domstolen uttalade i denna fråga:

Situationen kan emellertid vara den att det nya material som åberopas till stöd för en andra resningsansökan visserligen inte saknar all betydelse men är så marginellt att det inte skulle ha kunnat inverka på bedömningen, om materialet hade förelegat även när den första ansökningen prövades. Det saknas då skäl för HD att göra någon ny värdering av det material som åberopades till stöd för den första ansökningen.

Någon fullständig prövning ska alltså inte göras. HD ska bara konstatera att det nya materialet inte hade kunnat få någon betydelse vid den första prövningen. Resonemanget är begripligt och ganska logiskt, men det förstärker orubblighetsprincipens problem. Den av HD fastlagda regeln saknar ventil för den situationen att domstolen – eller enskilda domare – anser det troligt att den dömde är oskyldig. Denna uppfattning kan de normalt inte tillägna sig utan att studera målet noggrannare än de egentligen borde enligt den nya regeln. Men likväl kan det inträffa.

Följden av den nya regeln torde vara att resningsansökningen ska avslås även om man kommer fram till att den dömde nog är oskyldig. Från ett rättighetsperspektiv ter sig detta inte godtagbart. Enskilda bör inte offras på det sättet på rättssystemets bekostnad. Det bör därför införas en bestämmelse som gör det möjligt att bevilja resning i ett sådant fall. Det kan invändas att redan den så kallade tilläggsregeln erbjuder en sådan möjlighet, men prejudikatet synes inte ge utrymme för att använda denna regel som rättssäkerhetsventil på det sätt som nu avses.

Den nya bestämmelsen bör ge uttryck för grundsatsen – i strid med den nuvarande orubblighetsprincipen – att resning alltid ska beviljas om man vid en förnyad prövning av allt som har kommit fram finner det troligt att den dömde är oskyldig.

Lagtext

58 kap. 2 § andra stycket RB

Resning ska beviljas i brottmål om det på grund av vad som har blivit känt efter domen finns anledning att tro att den tilltalade är oskyldig.

Författningskommentar

I den nya bestämmelsen föreslås en ny ventil för resningsmål. Den utgår från en grundsats av innebörd att ett rättssystem måste tillåta att en person kan slippa ifrån en dom för ett brott som han eller hon troligen inte har begått.

Enligt det nya andra stycket i 58 kap. 2 § rättegångsbalken ska resning beviljas om det på grund av vad som har blivit känt efter domen finns anledning att tro att den dömde är oskyldig. Härmed avses detsamma som att det ska bedömas ”troligt” att personen inte är skyldig, alltså att sannolikheten för detta väger över.

Det ska alltså göras en ny preliminär prövning. Och till skillnad från vad som gäller enligt första stycket punkt 4 i paragrafen ska domstolen bedöma hur skuldfrågan ter sig vid prövningstillfället.

Att göra en bedömning av vad som är ”troligt” är ovant för domstolarna. Normalt prövar ju domstolen skuldfrågan utifrån en bedömning av om det finns rimligt tvivel om den tilltalades skuld. Och i resningsmål ska det i dag bedömas vad den domstol som har meddelat den fällande domen skulle ha kommit fram till om den hade haft kännedom om nytt material. Här blir i stället frågan vad som ter sig troligast vid den nya bedömningstidpunkten. Även om denna prövning ofta torde vara svår, är det rimligt att kräva av rättssystemet att den görs.

Den nu angivna prövningen måste, för att ventilen ska få avsedd verkan, göras vid varje resningsansökan. Den domstol som prövar ansökan får alltså inte avslå den på den grunden att materialet skiljer sig bara marginellt från vad som tidigare har kommit fram. Att tvingas ta hänsyn till allt som läggs fram i målet innebär naturligtvis en belastning för domstolen. Men intresset av att en person som troligen är oskyldig ges chansen till en ny prövning har bedömts väga tyngre.

Det är inte troligt att lagstiftaren antar mitt erbjudna lagförslag. Men jag har under mina år som JK fått intrycket att juridiken ibland är rättvisans fiende. Om reglerna inte ger utrymme för att bevilja resning för en person som domstolen bedömer troligen vara oskyldig, är det nog ett exempel på detta.