Chefredaktören Anders Gerdin uppmanar mig den 2 september att förklara mitt förslag om en lagregel till skydd för privatlivet. ”Vår debattsida står öppen”, säger han. Nåväl, så här menar jag.

Låt oss utgå från det påstående i tidningen som jag reagerade mot. Anders Gerdin skrev på tryckfrihetens dag den 30 augusti så här: "Göran Perssons fina herrgård i hjärtat av Sörmland är nu färdigbyggd. Aftonbladet och andra tidningar har nyhetsrapporterat om bygget ett flertal gånger. När en av Aftonbladets fotografer åker förbi ser han Persson utanför den pampiga entrén med motorsågen i handen. Klick, klick! Om riksdagen och justitiekanslern får bestämma ska bilden inte få publiceras."

Jag skrev ett kort svar: ”Jag vet inte varifrån de har fått detta. För mig är det självklart att bilden ska få publiceras.” Och på detta replikerade Gerdin: ”Nu säger justitiekanslern att just statsministerns privatliv inte omfattas av hans förslag. Det är utmärkt klargörande. Finns det fler personer som inte omfattas av justitiekanslerns förslag? Jag väntar med spänning på besked.”

Vad jag vill förbjuda är oförsvarliga grova kränkningar av privatlivet. Exempelvis:

– Spridning av närgångna nakenbilder.

– Publicering av rena lögner om känsliga privata saker.

Att jag har föreslagit detta beror i första hand på att Sverige måste uppfylla sina internationella rättsliga åtaganden. Vi måste t.ex. ha de lagar som fordras enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Där står bl.a. att var och en har ”rätt till respekt för sitt privatliv”. Och det betyder att länderna t.ex. måste förbjuda paparazzifotografer att förfölja människor långt in i deras privata sfär. En del personer får ändå stå ut med en mycket närgången bevakning, även kränkningar av privatlivet. Vi vet inte exakt var gränserna går, men en sak är säker: Vi får inte tillåta ”oförsvarliga grova” kränkningar av privatlivet.

För mig är det lite svårt att begripa att inte Anders Gerdin och andra har förstått detta. I något som liknar ett blint och förtvivlat uppehållande försvar för en rätt att kränka som de trodde måste finnas beskyller de mig för att vilja begränsa tryckfriheten. Fastän jag bara säger det som är uppenbart för den som har öppnat sina ögon.

Men oavsett våra internationella åtaganden har jag svårt att förstå motståndet mot mitt förslag. Vad finns det för rimlig anledning att tillåta oförsvarliga grova kränkningar av privatlivet? Många som tänker efter tycker nog rentav att man kunde ta bort ordet ”grova” och förbjuda alla ”oförsvarliga kränkningar”. Så långt har jag inte gått. Jag har nöjt mig med det som alla borde kunna enas om.

Naturligtvis finns det svårigheter med en regel som denna. För vem ska kunna avgöra när en kränkning är grov? Och när är en grov kränkning oförsvarlig? Hur är det t.ex. med en bild på kronprinsessan och hennes fästman när de med rätta tror sig fredade från insyn? Hur bedömer man ett osant påstående att en känd artist ska skilja sig?

Utan tvivel är gränsdragningssvårigheterna ett problem. Men det är inte något starkt argument. Alla lagbestämmelser är mer eller mindre suddiga i ytterkanterna och gränsdragningsproblem finns alltid. Det kan aldrig hindra lagstiftaren från att ingripa mot det som uppenbarligen bör vara förbjudet. Och avgränsningarna brukar lagstiftaren klara ganska bra genom ett antal tydliga exempel i de s.k. förarbetena till lagen.

Innan en bestämmelse om skydd för privatlivet kan införas måste den utredas omsorgsfullt på det sätt som är normalt i vårt land. Här krävs det särskild noggrannhet eftersom det handlar om en ändring i två av våra grundlagar (tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Då får man fundera noga på gränserna för ett förbud, bl.a. så att det blir någorlunda hanterbart i praktiken. Vem vet, min formulering kanske inte är den optimala.

Tryck- och yttrandefriheten är omistlig. Utan den kan det inte finnas någon verklig frihet. Och utan den blir det omöjligt att granska myndigheter och politiker på ett effektivt sätt. Därför får vi inte begränsa tryck- och yttrandefriheten mer än absolut nödvändigt.

Men mot tryck- och yttrandefriheten står andra intressen. Som landets säkerhet, skyddet mot våldsbrott och respekten för privatlivet. Tryck- och yttrandefriheten begränsas därför redan i dag på olika sätt. Man får t.ex. inte hetsa mot utsatta folkgrupper i medierna. Och man får inte förtala människor om det inte av någon anledning är försvarligt. Det är lagstiftarens sak att här som i andra sammanhang balansera det ena intresset mot det andra. Och att göra det på ett klokt sätt där alla relevanta effekter och problem beaktas.

Det finns en del tryckfrihetsfundamentalister som gastar om vargen så snart minsta begränsning föreslås. Ofta skriker de utan annat argument än att ”tryckfriheten får inte inskränkas!”. Det tror jag är dumt, mest för att det inte övertygar någon annan än de redan troende. Alla förslag måste kunna diskuteras sakligt och nyanserat. Tyngden i argumenten måste vägas mot varandra, intressen omsorgsfullt balanseras. Den som värnar om tryckfriheten bör också värna om debatten och argumenten. Annars kommer kanske vargen till sist.

En undersökning nyligen visade att många riksdagsledamöter förespråkar olika inskränkningar i tryckfriheten. Jag misstänker att det i många fall beror på att motargumenten inte fanns till hands när frågorna ställdes. Att ”tryckfriheten inte får inskränkas” är inte ett argument som duger.

Till sist ska jag svara på Anders Gerdins fråga, ”finns det fler personer som inte omfattas av justitiekanslerns förslag?”. Svaret är att alla personer omfattas, även statsministern. Om man tänker efter, förstår man varför.