Kriminalkommissarie Jan Olsson är en person som jag håller mycket högt. Det kommer jag att fortsätta göra, trots att han nu anklagar mig för fuffens (AB 10.2). För anklagelsen bottnar nog i hans ärliga övertygelse att Thomas Quick är oskyldigt dömd och att var och en som tittar närmare på fallet måste förstå detta. Ärliga övertygelser måste man få ha.

Min egen övertygelse efter att ha läst domarna mot Thomas Quick, och fått åtskilligt annat ur de lådor som Jan Olsson nämner föredraget för mig, är att domarna är riktiga. För mig råder det inte något som helst tvivel om detta.

Hur sjutton kan det då vara så att en erfaren kriminalare som Jan Olsson och jag som JK har så helt olika uppfattningar om Thomas Quicks skuld? Och vi är ju inte ensamma. På hans sida finns många kunniga och kloka personer. Och på min finns bl.a. alla domare, åklagare och advokater som har sysslat med fallet. Och de flesta av de inblandade poliserna, tror jag.

Det finns en rimlig förklaring till detta. Åtminstone ter den sig rimlig för mig. Jag ska försöka beskriva hur jag ser det. En rejäl redovisning fordrar tyvärr ganska mycket utrymme.

Att många är skeptiska till de fällande domarna mot Thomas Quick beror i huvudsak på följande:

1. Quicks erkännanden har kommit först lång tid i efterhand, och först efter många och långa psykolog- och läkarsamtal. Han kan ha velat få status som seriemördare och fått hjälp av sina terapeuter att arbeta fram en sådan berättelse i sitt huvud. Mycket kan han ha läst i tidningar som han bevisligen har haft tillgång till. Om man tvivlar på hans berättelser kan man mycket väl tänka sig att han i och för sig själv tror på dem helt eller delvis även om de är felaktiga. Man kan också tänka sig att han bara använder fakta för att de ska passa in i hans plan att bli ihågkommen som legendarisk mördare.

2. Quick har nästan genomgående förhörts av samma polisman (Seppo Penttinen) och alltid åtalats av samma åklagare (Christer van der Kwast). De kan ha blivit övertygade om hans skuld, alternativt fått ett starkt eget intresse av att få honom fälld ”för att jobbet därmed skulle vara gjort och morden uppklarade”.

3. I förhören har hans berättelser växt fram, delvis med hjälp av frågor från förhörsledaren. Ofta har svaret varit ”fel” i början för att därefter bli ”rätt” sedan Quick fått lite hjälp. Den som vill kan uppfatta frågorna som alltför hjälpsamma, ställda av en person som gärna vill bekräfta en egen övertygelse (eller förhoppning) att Quick är skyldig.

4. När Quick har vallats på mordplatserna har hans berättelser växt fram på motsvarande sätt. Han har ibland sagt fel och då fått göra om. Om man vill kan man uppfatta den hjälp han har fått som styrande, som ett samspel mellan flera personer som alla är intresserade av samma resultat: att Quick ska beskriva det inträffade ”på rätt sätt”, dvs. så att det stämmer med vad man faktiskt vet.

5. Försvararna har inte gjort det arbete som en försvarare normalt ska göra om klientens skuld bör ifrågasättas. Genom att Quick har erkänt och velat bli dömd har försvararna blivit vingklippta.

6. Quick har berättat att han vid flera av morden haft hjälp av andra personer. En av dessa är död efter att ha begått självmord och kunde aldrig förhöras, en annan nekar bestämt till att ha deltagit. Självmordet kan ha berott på de anklagelser som Quick förde fram. Den andre personen har inte åtalats, vilket kan bero på att polis och åklagare inte tror på Quicks berättelse i den delen. Hur kan man då tro på vad han har sagt i övrigt?

7. Quick har erkänt flera mord än dem som han har dömts för. I ett fall pekade han ut två personer som brottsoffer. Senare visade det sig att dessa två personer levde. Det kan tala för att Quick gör allt han kan för att bli dömd för brott som han inte har begått.

8. Beträffande ett av morden fanns en annan man som var starkt misstänkt och som rentav fälldes av tingsrätten för att ha fört bort pojken i fråga (Johan Asplund i Sundsvall). Mannen friades visserligen av hovrätten. Men om det fanns så starka misstankar mot en person, hur är det då möjligt att man kan finna det ställt bortom rimligt tvivel att en annan – Thomas Quick – är mördaren? Man får ju bara fälla om skulden är ställd bortom rimligt tvivel.

9. Beträffande ett annat av morden fanns ett dna-prov som talade för att en annan än Thomas Quick var gärningsman. Det var ett prov på sperma som hittades i den mördade kvinnan kropp.

10. Beträffande ett tredje av morden berättade Quick att han hade sänkt kroppen i en tjärn men där hittade man inget. Då sa han att det bara vara ögonen han hade sänkt där. Flera liknande fel i hans berättelser uppdagades.

Allt detta sammantaget kan göra den mest godtrogne skeptisk till de fällande domarna. För att inte tala om den som är skeptiskt lagd från början. Dit får jag kanske räkna mig själv, och jag var starkt ifrågasättande till Thomas Quicks skuld innan jag hade tittat närmare på domarna och materialet i övrigt. Än mer skeptisk är naturligtvis den som är lagd åt konspirationsteorier, såsom att det bildades en allians mellan ett antal personer – åklagare, poliser, läkare, psykologer och Quick själv – som alla visste att det som de kokade ihop var osant.

Låt mig förklara varför jag är övertygad om Thomas Quicks skuld:

1. Fem olika domstolar har dömt Thomas Quick för åtta olika mord. Det är åtta olika domare och ett flertal nämndemän som alla har kommit fram till att det är ställt bortom rimligt tvivel att han är skyldig.

2. De flesta av de sex domar varigenom målen har avgjorts är mycket gedigna och välmotiverade. De är inte bara ”välskrivna”, ett uttryck som Jan Olsson ogillar i detta sammanhang och som får honom att jämföra med Bibeln. Utan de innehåller en noggrann genomgång av ett antal omständigheter som på olika sätt talar för eller emot att Thomas Quick talat sanning när han har erkänt. När så många domare med så noggranna motiveringar har kommit fram till att Quick är skyldig är det ytterst osannolikt att han skulle vara oskyldig.

3. Försöker man se självständigt på de omständigheter och bevis som förs fram i domarna kan man konstatera att antalet fakta i ett par domar som stöder Quicks erkännande är närmast bedövande. Han har bl.a. kunnat identifiera en mängd detaljer med koppling till morden. Det finns inget stöd, i varje fall inte i det material som jag har fått presenterat för mig, för att dessa detaljer har ”planterats” e.d. hos Quick. Det går bara inte att tro något annat, när man läser dessa domar, än att Quick är skyldig. Rubriken till Jan Olssons artikel, ”Quick dömd för sex mord – utan ett enda bevis”, är så missvisande som en rubrik rimligen kan vara. Det finns solid och mycket stark bevisning mot Quick.

4. Enligt flera psykologer och läkare är Thomas Quick en person som är i stånd att begå just sådana bestialiska gärningar som de mord det handlar om. Han har i varje fall två gånger med flera års avstånd fått psykiatriska diagnoser som ger starkt stöd åt detta.

5. Redan år 1970 dömdes Thomas Quick för olika otuktsbrott till sluten psykiatrisk vård. Det finns ingen som har ifrågasatt att han skulle ha begått dessa brott. Den undersökande läkaren beskrev honom som en sadistisk pedofil, som under vissa förhållanden var utomordentligt farlig för andra människors personliga säkerhet.

6. Några år senare, 1974, gjorde han sig skyldig till ett mycket grovt våldsbrott där ingen lär ifrågasätta hans skuld. Det var före de mord som vi nu diskuterar. Dessa begicks under åren 1976 – 88. Offret för attacken 1974 överlevde, men Quick visade att han var kapabel till mycket grovt våld.

7. Morden har ju faktiskt blivit begångna, dvs. någon har faktiskt mördat. Är det inte Thomas Quick så måste det vara någon annan eller flera andra. Men förutom i ett fall finns det inte några misstankar mot någon alternativ gärningsman. Med tanke på de stora spaningsresurser som har lagts ned på alla morden ter sig detta högst egendomligt för det fall Thomas Quick inte skulle vara skyldig.

8. Morden är av likartad karaktär. Sannolikheten torde vara ganska mycket större för att en enda person med gravt störd personlighet har begått flera sådana likartade brott än att flera olika personer har gjort det.

9. I ett av målen gjordes en fristående undersökning som visade att Thomas Quick hade betydligt mer kunskap om detaljer kring morden än personer som bara hade läst i tidningar.

10. Domstolarna har visat att de har förstått och tagit hänsyn till den mycket speciella situationen, där erkännandena kom långt efter att brotten begicks och där försvarsadvokaten inte hade samma anledning att slåss för sin huvudman som försvarare i regel har. Åklagaren påminde också flera gånger domstolarna om att Quick hade möjlighet att läsa om det aktuella mordet i tidningarna innan han erkände det. Och förhörsledaren berättade i vittnesförhör t.ex. att Quick under förundersökningen ändrade sig åtskilliga gånger. Så domstolarna visste.

11. För att Jan Olsson och andra kritiker ska ha rätt fordras att en rad personer som inte annars har varit kända för oegentligheter har dolt sanningen, eller åtminstone har blundat för sanningen och mer eller mindre manipulerat rättvisan. Det gäller i varje fall åklagaren, förhörsledaren, flera läkare och psykologer och en hundförare. Jag tror inte på detta. Och nu säger sig Jan Olsson övertygad om att jag offrade sanningen därför att min framtid som justitiekansler annars skulle vara i fara. På den punkten behöver jag inte tro. Jag vet att det inte är sant. Ett sådant agerande är fullkomligt främmande för mig, och jag garanterar att jag aldrig kommer att göra något sådant.

12. En del av polisförhören med Thomas Quick har granskats av domstolarna och ansetts väl genomförda, definitivt inte manipulativa. På samma sätt har flera av förhören bedömts, har jag fått berättat för mig, i en kurs på Stockholms universitet som sysslat med polisförhörsteknik.

13. För egen del kände jag att det nästan räckte att läsa Thomas Quicks berättelser om några av morden för att förstå att man har att göra med en djupt störd person som är i stånd till de mest extrema våldsamheter och som med stor sannolikhet också har gjort de saker som han berättar om. Man blir djupt skadad och det är svårt att tänka sig att en oskyldig person kan berätta som Thomas Quick gör. Särskilt kan jag ”rekommendera” Falu tingsrätts dom den 22 juni 2000 angående två mord i Norge begångna 1981 resp. 1985. Var och en som vill kan ringa till tingsrätten och beställa ett exemplar av domen.

Utifrån en genomgång av punkterna A – M är det min bestämda uppfattning att de fakta som nämns i punkterna 1 – 10 inte skapar några egentliga tvivel om domarnas riktighet. Och vad viktigare är: Inga allvarliga missförhållanden avslöjas i det material som lämnades in till mig för prövning. Om vi ser på punkterna 1-4, så visst kan Quick ibland ha hjälpts lite för mycket på traven när han berättat i sin terapi, i förhören och vid vallningarna. Men vid en samlad bedömning har detta ganska liten betydelse. Man måste förstå att det var i princip endast det sätt som användes som stod till buds för att komma fram till en fällande dom. Polis och åklagare har enligt min bestämda uppfattning gjort ett skickligt och i allt väsentligt korrekt arbete. Med min bedömning kan inte heller någon skugga falla på terapeuterna, tvärtom.

Det är visserligen sant att advokaterna inte hade anledning att lägga ner en massa krut på att försöka visa att Thomas Quick var oskyldig (punkt 5). Men om de hade allvarliga tvivel om hans skuld hade de ändå en plikt att protestera och vara kritiska. Att de accepterade hans berättelser utan att plädera för hans oskuld visar att de gjorde bedömningen att han var skyldig, sannolikt på goda grunder. Och då gjorde de rätt.

Att en person som Quick har pekat ut som delaktig inte har åtalats kan ha sin fullt naturliga förklaring (punkt 6). Hans berättelse kan vara felaktig på denna punkt, så som den ibland har visat sig vara på andra punkter medan den har växt fram. Den kan också vara riktig men inte ge ett så hållfast bevisunderlag att den räcker för åtal. För en fällande dom mot en person som nekar skulle det sannolikt inte räcka med en berättelse från Thomas Quick, även om man vid en samlad bedömning tror på honom när han erkänner sin egen medverkan i ett stort antal fall.

Att Quick har erkänt flera andra mord talar knappast emot hans skuld i de fall som har prövats i domstol (punkt 7). Att han pekade ut två personer som offer vilka senare visades sig vara i livet kan bero på att han misstog sig. I ett av fallen var han också tydligt osäker. Och beträffande den andre visade det sig finnas en annan person som var lik den utpekade och som faktiskt hade försvunnit från det hem för flyktingar där de utpekade personerna hade bott.

Det finns mycket som talar för att den man som misstänktes för mordet på Johan Asplund, och som dömdes i tingsrätten för bortförandet, verkligen är oskyldig (punkt 8). Någon bindande bevisning mot honom fanns förvisso inte. Och domen mot Quick i fråga om mordet på Johan Asplund är mycket övertygande.

Det dna-prov som gjordes i fråga om ett av kvinnomorden kom som sagt inte från Thomas Quick (punkt 9). Men kvinnan levde ett sådant liv att det fanns naturliga förklaringar till provet. Och domstolen hade kunskap om detta prov när man bedömde frågan om Thomas Quicks skuld.

Thomas Quick berättade att han hade sänkt kroppen efter ett av sina offer i en tjärn (punkt 10). När detta visade sig inte stämma ändrade han sig och sa att det bara var ögonen han hade sänkt i tjärnen. Inte heller detta är, som jag ser det, någon avgörande omständighet. Det finns många andra liknande fel som kritikerna har pekat på. Och det är ingen tvekan om att Quick mindes fel på en rad punkter och fick ändra sig. Detta ter sig åtminstone för mig inte särskilt egendomligt mot bakgrund av hur lång tid som förflöt mellan dåden och förhören, och till hur förvriden hans tankevärld uppenbarligen var.

Den omständigheten att alla inblandade hade samma intresse, nämligen att Thomas Quick skulle fällas, är en naturlig grogrund för spekulationer om att allt inte har gått rätt till. Det är förståeligt att man blir misstänksam om aktörerna i en sådan rättegång verkar samarbeta på olika sätt. Och det är inte konstigt att det finns misstankar om att allt är ett påhitt, misstankar som gärna förstärks när aktörerna i rättegången verkar samarbeta på olika sätt. En sådan situation leder nästan oundvikligt till funderingar om att det kan finnas en konspiration.

Jag vill göra en liten reservation till min beskrivning av fakta i denna artikel. Jag har skrivit den med bara minnet till hjälp och kan minnas fel beträffande någon detalj. I fråga om slutsatserna är jag säker.

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det gärna igen. För mig är Quick-fallet ett exempel på något som man ofta har anledning att betänka: Det är inte alltid som det verkar. Jag var som sagt skeptisk till domarna mot Thomas Quick innan jag hade satt mig in i materialet ordentligt. Nu har jag gjort det, och fått ändra uppfattning.

Jag tror att fler skeptiker än jag byter ståndpunkt om de går igenom samma resa som jag har gjort. Jag uppmanar dem att läsa alla sex domarna och tänka igenom vad de synbart egendomliga omständigheterna (punkterna 1-10 ovan) betyder i sammanhanget. Då tror jag att fler än jag kommer att förstå hur det faktiskt ligger till.