Oisin Cantwell lyckas inte få så många rätt när han angriper mig i samband med min pensionering från Högsta domstolen (Aftonbladet den 13 mars). Jag räknar till tio rena sakfel.
Cantwell skjuter in sig på framför allt Quickärendet. Det är ett ämne där han tidigt intog en bestämd ståndpunkt, nämligen att det var en rättsskandal att Thomas Quick dömdes för åtta mord. Och han raljerar med mitt sätt att matematiskt visa det ackumulerade bevisvärdet i några av målen. Att jag har använt siffror för att ange bevisvärdet beror på en sak: en siffra kan inte viftas bort på det svepande sätt som man har velat avfärda de enskilda bevisen. Siffran är svart på vitt.
Som den något noggranne läsaren kan se blir det visserligen fel för Cantwell även när han ska redovisa min beräkning. Men det kvittar egentligen. Det avgörande när det gäller bevisvärdet i siffror är, för det första att formeln är oomstridd bland matematiker, för det andra att mina så kallade indata i formeln är påtagligt försiktiga och ändå ger över 99 procents sannolikhet för Quicks skuld, och för det tredje att vem som helst då bör kunna förstå, åtminstone, att det är svårt att hävda att domarna var självklart felaktiga.
Detta inser naturligtvis Oisin Cantwell, och han förstår hur besvärande situationen har blivit för honom och övriga som envist försöker hålla fast vid att domarna mot Thomas Quick var en rättsskandal.
Men inte heller detta är särskilt viktigt. Jag tror att i varje fall den stora majoriteten jurister numera har klart för sig att Thomas Quick blev korrekt dömd. För den kunnige är detta faktiskt enkelt att slå fast.
Om alltså den frågan får anses klarlagd, så är det ändå viktigt att invända mot Cantwells påstående att man som justitieråd inte heller i fall som detta får säga att en friad person kan vara skyldig.
Det Cantwell inte har förstått är detta: När han och många andra i medierna har beskyllt åklagare, polis, advokat och andra för att ha manipulerat utredningen och misskött sig grovt på andra sätt, då är det långt ifrån oförargligt. För det innebär att dessa personer har dömts i medierna, och därmed av allmänheten, med stort obehag för dem själva och deras familjer.
Det är självklart att dessa personer inte bara får försvaras, utan också ska försvaras. Jag förstod att de var oskyldiga, och därför blev ansvaret mitt.
Medierna har ovanligt mycket att skämmas för i Quickärendet. Alla kan visserligen ta fel, och jag medger gärna att det var lätt hänt när ett antal åklagare och röststarka författare var överens.
Men det fatala felet upptäcks lätt av den som ägnar några timmar åt en någorlunda kvalificerad undersökning av bevisningen i målen. Det kan ske exempelvis genom s.k. grävande journalistik. Oisin Cantwell kan göra det om han vill.
För en sådan självprövning, med de risker som den medför, saknar dock svenska medier den integritet och det mod som fordras. Jag hoppas att många åtminstone skäms.
Sedan jag fått besked om att Aftonbladet inte tänkte publicera denna artikel begärde jag i stället beriktiganden enligt nedan. Jag fick aldrig något svar från Oisin Cantwell (eller Aftonbladet i övrigt) på den begäran.
Jag önskar få nedanstående felaktiga sakuppgifter i Oisin Cantwells kolumn den 13 mars rättade. Några av dem är bagateller, men jag vill ha även dem rättade för att få tidningens slarv med fakta i samband med personangrepp illustrerat.
1. Cantwell skriver: ”På Facebook publicerade hans hustru den sista arbetsdagen en bild.” Min hustru publicerade inte någon bild. Det var min dotter som gjorde det, från ett skämtsamt firande under tågresan på morgonen. – Cantwell skriver också att bilden togs i en tunnelbanevagn. Men det var en pendeltågsvagn.
2. Cantwell skriver att Sture Bergwall friats för sju mord. Men det är åtta.
3. Cantwell skriver: ”Zampo, den möjligen sämsta liksökarhunden i kriminalhistorien”. Zampo var på 1990-talet väl känd för att ha hittat lik och likdelar som andra hundar gått bet på.
4. Cantwell skriver att det rör sig om ”indicier som endast håller inom Quicksekten”. Men bevisen räckte för enhälliga fällande domar i fem olika domstolar för åtta mord. Och behandlas de korrekt matematiskt kan man konstatera att bevisningen når ovanligt höga sannolikhetsnivåer.
5. Cantwell skriver: ”Lambertz sa 2015 att han skulle sluta prata om den före detta seriemördaren.” Vad jag skrev var att jag skulle avsluta ”det offensiva debatterandet”, inte ”sluta prata”.
6. Cantwell skriver att jag med Bayes sats kom fram till att Sture Bergwall med 99,999 procents sannolikhet dödade Johan Asplund, Charles Zelmanovitz och Therese Johannesen. Men siffrorna i de två senare fallen var 99,71 och 99,9999 procent.
7. Cantwell skriver att utredarna i JK-rapporten Felaktigt dömda gick igenom ”resningsärenden mellan åren 1950 och 2005”. Men fallen var från åren 1990-2005. Det var det starkt ökade antalet de senaste decennierna som gjorde saken särskilt intressant.
8. Cantwell skriver att den s.k. oskuldspresumtionen innebär att en frikänd person ska ”anses vara oskyldig”. Men presumtionen är långt ifrån så vid, och den innehåller åtskilliga undantag. Jag har tillämpat ett av dessa undantag, nämligen det som säger att andra intressen ibland kan ta över presumtionen.
9. Cantwell skriver att jag ska skriva en bok om ”spelet bakom kulisserna på Högsta domstolen”. Det har jag inte vare sig sagt eller haft någon tanke på. Däremot ska jag kanske skriva en bok om hur Högsta domstolen arbetar och vilka särskilda förutsättningar och svårigheter som gäller i det arbetet.