Thomas Quick dömdes år 1970 för grov otukt med barn och försök till dråp till sluten psykiatrisk vård. Han var då 20 år gammal. Den undersökande läkaren beskrev honom som en sadistisk pedofil som under vissa förhållanden var utomordentligt farlig för andras säkerhet. Denna diagnos har med smärre variationer upprepats flera gånger.
Den som läser de sex morddomarna mot Quick kan förstå diagnosen. Quicks egna berättelser om mordoffrens öde är skakande.
Men enligt kriminalkommissarie Jan Olsson är Quick oskyldig till alla morden. Såvitt framgår av Olssons artikel (10.2) baserar han sin slutsats på tre saker: 1. Det saknas kriminaltekniska bevis. 2. Föremål som försvunnit vid morden har inte kunnat återfinnas med hjälp av anvisningar från Quick. 3. Polisförhören var oacceptabla. De kan liknas vid en trappa där förhörsledaren leder en blind (Quick) som får kunskap om trappstegens placering allteftersom han leds uppåt.
Olsson säger sig övertygad om att jag i det ärende där jag granskade Quick-utredningen offrade sanningen för att min framtid som JK annars skulle vara i fara. Men hedersmannen Jan Olsson har just i detta fall tappat huvudet.
Får jag be läsaren att jämföra Olssons stöd för att Quick är oskyldig med följande punkter som talar för Quicks skuld.
1. Fem domstolar har dömt Quick för åtta mord. Det är åtta olika domare och ett flertal nämndemän som alla har kommit fram till att det inte finns något rimligt tvivel om hans skuld. Alla domar har varit enhälliga.
2. De sex skriftliga domarna är nästan genomgående mycket gedigna och välmotiverade. De innehåller en noggrann genomgång av omständigheter för och emot Quicks skuld.
3. De fakta som stödjer Quicks erkännanden är i ett par domar bedövande. Han har kunnat identifiera en mängd detaljer kring brottsplatserna och offren. Domstolarna har ansett att det finns solid och mycket stark bevisning mot Quick. Den som läser domarna lär instämma.
4. I ett av målen gjordes en fristående undersökning som visade att Thomas Quick hade betydligt mer kunskap om detaljer kring morden än personer som bara hade läst i tidningar.
5. Domstolarna har visat att de förstått och tagit hänsyn till den speciella bevissituationen med sena erkännanden och förhör där berättelsen ofta växt fram i ett slags samarbete mellan förhörsledare och Quick.
6. Enligt psykologer och läkare är Quick gravt störd och fullt i stånd att begå just sådana bestialiska gärningar som de aktuella morden.
7. Morden har uppenbarligen begåtts av någon. Är det inte Thomas Quick så är det någon annan eller andra. Men förutom i ett fall finns det, trots omfattande spaning och utredning, såvitt jag vet inga misstankar mot någon annan person.
8. Morden är likartade och förfärande. Sannolikheten lär vara större för att en enda person med gravt störd personlighet begår flera sådana brott än att olika personer gör det.
9. Om Jan Olsson har rätt har en rad personer blundat för sanningen och manipulerat rättvisan. Om jag räknar rätt är jag ungefär nummer 20 på listan.
10. Och som sagt: Läser man Thomas Quicks berättelser om några av morden blir man skakad. Det är svårt att tänka sig en oskyldig man berätta så.
De som liksom Jan Olsson tror sig ha goda skäl för att Quick är oskyldigt dömd tycks ha gripits av det ovanliga i situationen. En gravt störd person behöver hjälp för att minnas oerhörda saker som han eventuellt har gjort sig skyldig till. Och gång på gång under processen säger han fel. Slutsats: Han kan inte vara skyldig.
Men det är just det han kan. Med öppna ögon kan man förstå det ganska lätt.
För att vara rättvis måste jag säga att det finns fler invändningar mot utredningen och domarna än de som Olsson anger. Men det finns goda förklaringar till dem alla. Jag tror att detta bör redovisas i en längre text så småningom, för här finns inte plats. Det är viktigt att klargöra att Quick-fallet inte är något exempel på dålig rättssäkerhet utan tvärtom – trots vissa brister – ett gott exempel på skickligt arbete av polis och åklagare.