Tillsynen över domstolarna

1 Inledning

Domstolarna och domarna ska i rättsstaten stå fria från den politiska mak- ten. Men i Sverige övervakas domstolarna av bl.a. Justitiekanslern (JK), en regeringens myndighet. Är detta förenligt med kravet på självständiga dom- stolar? Borde tillsynsbefogenheten i varje fall begränsas så att JK inte får ha synpunkter på själva dömandet?

Vilken tillsyn över domstolarna kan egentligen förekomma utan att det inkräktar på ett icke godtagbart sätt på domstolarnas självständighet? Detta är huvudfrågan i denna uppsats.

En del domare tyckte för en tid sedan att JK missbrukade sin tillsyns- makt. Det var i samband med att JK lät göra en granskning av domstolarnas avgöranden i några mål där personer hade dömts till långvariga fängelse- straff och sedermera frikänts efter resning. Granskningen utmynnade i en rapport, Felaktigt dömda, som innehöll allvarlig kritik mot domstolarnas hantering och bedömningar i flera av fallen.

I vad mån diskussionen efter Felaktigt dömda spelade någon roll för det förslag som kom ett år efter rapporten vet jag inte. Förslaget presentera- des av en expertgrupp under Grundlagsutredningen i rapporten Bestäm- melser om domstolarna i regeringsformen (SOU 2007:69). Det löd så här (se s. 53)1:

1 Expertgruppen betonade att saken inte behövde behandlas som en grundlagsfråga. 253

Göran Lambertz

[...] Domstolarnas tillämpning av rättsregler i enskilda fall står ej heller under tillsyn av regeringen eller förvaltningsmyndighet under regeringen.

Grundlagsutredningen förde inte förslaget vidare.
De principiella invändningar som kan finnas mot JK:s tillsyn över dom-

stolarna, rapporten Felaktigt dömda och det nyssnämnda förslaget ger frå- gan om tillsynen över domstolarna en betydande aktualitet.2

Det är naturligt för mig att i någon mån koncentrera mig på de frågor som har särskild anknytning till JK. Jag kommer vidare helt att hålla mig till frågor som gäller tillsyn över själva dömandet. Det är dessa som är kon- troversiella.3

2 Tillsynen över domstolarna i dag

Både Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) har tillsyn över domstolarna. Det har de i sin egenskap av s.k. extraordinära tillsynsorgan, JO för riksdagens räkning och JK för regeringens. Någon ordinär tillsyn finns inte över domstolarna, vare sig intern eller extern. I Rättegångsbalken (RB) 2 kap. 1 § andra meningen sägs visserligen att hovrätterna har tillsyn över de domstolar som hör under respektive hovrätt, men den bestämmel- sen är numera i praktiken obsolet.4

För JO:s del finns tillsynsuppgiften preciserad i 12 kap. 6 § regeringsfor- men (RF), medan JK:s tillsynsuppdrag anges i lagen (1975:1339) om Justi- tiekanslerns tillsyn (se främst 1, 2, 5 och 10 §§). Enligt bestämmelserna har JO och JK tillsyn över ”tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar” respektive ”att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åliggan- den”. Både JO och JK får väcka åtal och inleda disciplinförfaranden mot bl.a. domare.

2 Angående frågor om tillsyn över domstolarna och dessas självständighet, se bl.a. Petrén, Domstolarnas ställning enligt 1974 års regeringsform, i SvJT 1975 s. 651 f., SOU 1993:37 (Ju- stitiekanslern. Betänkande av 1991 års JK-utredning), särskilt s. 54 f. och 130 f., SOU 1994:99 (Domaren i Sverige inför framtiden. Betänkande av 1993 års domarutredning), särskilt s. 255 f., Eklundh, JO:s tillsyn över domstolarna, i Vänbok till Bo Broomé, 2000 s. 73 f., samt SOU 2000:99 (Domarutnämningar och domstolsledning. Betänkande av Kommittén om dom- stolschefens roll och utnämningen av högre domare), särskilt Del A s. 283 f.

3 En särskild fråga är i vad mån det är ett problem att JK har ”dubbla roller”, dels som part i domstol i såväl brottmål som tvistemål, dels som tillsynsorgan över domstolarna. Min uppfatt- ning är att detta inte är något problem. Jag berör inte frågan vidare i uppsatsen.
4 I olika sammanhang har frågan om en ordinär tillsyn över domstolarna väckts, se bl.a. Eklundh i Vänbok till Bo Broomé, s. 102, och SOU 2000:99, Del A s. 285.

254

Tillsynen över domstolarna

Som framgår av de nyss citerade bestämmelserna innefattas även själva dömandet i JO:s och JK:s tillsyn. Den avser alltså inte bara t.ex. ordning, handläggning, process o.d.

När det gäller dömandet iakttar ändå tillsynsmyndigheterna vissa begräns- ningar. Den viktigaste är att domstolarnas bedömningar i rättsfrågor och bevisfrågor så gott som aldrig granskas. Här gäller dock enligt praxis ett undantag för bedömningar som är uppenbart oriktiga. Mot sådana anser sig både JO och JK kunna ingripa. För JK:s del sammanhänger detta delvis med myndighetens verksamhet som reglerare av skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta ska- dor som vållas genom fel eller försummelse vid statens myndighetsutövning. Bedömningar i rättsfrågor och bevisfrågor anses normalt vara felaktiga i bestämmelsens mening endast om de är uppenbart oriktiga (se bl.a. NJA 2003 s. 285; jfr dock NJA 2007 s. 584). Det betyder att JK för att kunna avgöra skadeståndsärenden ibland måste ta ställning till om en domstols bedömning har varit uppenbart oriktig.

3 Domstolarnas självständighet

Domstolarnas självständighet garanteras genom bestämmelsen i 11 kap. 2 § RF:

Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

När Regeringsrätten fyller 100 år kan det här vara intressant att notera att dess tillkomst år 1909 sammanföll med att domstolarna för första gången gjordes oberoende av kungamakten. I Högsta domstolen hade kungen tidi- gare formellt haft två röster, som han nu förlorade. I Regeringsrätten fick han aldrig någon röst.

Lagregleringen av domstolarnas självständighet är alltså begränsad till situationer där domstolarna ska ”döma i det enskilda fallet” eller i övrigt ”tillämpa rättsregel i särskilt fall”. Och den innebär bara att ingen får ”bestämma” hur domstolen ska döma. Det finns sålunda inte någon grund- lagsbestämmelse eller lagregel i övrigt som hindrar riksdagen, regeringen eller någon myndighet att exempelvis kritisera en domstol för hur den har dömt, eller uttrycka en önskan om en viss utgång av en tvist, ett förvalt- ningsmål eller ett brottmål.

Ändå anses det klart olämpligt om t.ex. justitieministern uttalar att en domstol får anses ha ”dömt fel”, eller om finansministern ”förväntar sig”

255

Göran Lambertz

att Regeringsrätten avgör ett skattemål på visst sätt. I praktiken iakttar också riksdagen och regeringen en ganska strikt hållning i förhållande till domstolarna. Kritik mot enskilda domar eller beslut förekommer nästan aldrig från statsmakterna, inte heller uttalade förhoppningar.

Enskilda domares självständighet regleras i första hand genom den nyss citerade bestämmelsen i regeringsformen. Eftersom domaren ”är” domsto- len i de mål som han eller hon har ansvar för, gäller bestämmelsen även till skydd för hans eller hennes självständighet. Vidare visar sig domarens själv- ständighet genom att han eller hon i princip är oavsättlig (11 kap. 5 § RF).

Varför anses det då gälla ett krav på självständighet för domstolarna som går längre än grundlagen föreskriver, och vad ligger egentligen i kravet?

Den huvudsakliga anledningen till kravet på självständiga domstolar är den som kläs i ord i 1 kap. 1 § tredje stycket RF: ”Den offentliga mak- ten utövas under lagarna.” Detta är det mest grundläggande uttrycket för rättsstaten. Att lagarna står över makten innebär att de som i sista hand tillämpar lagarna – domstolarna – måste vara fria och självständiga i denna tillämpning.

Att domstolarna är självständiga är också en garanti för den enskildes trygghet i förhållande till makten och hans eller hennes förtroende för sam- hället och dess institutioner. Genom att domstolarna självständigt tillämpar lagarna vet människor att de inte är utlämnade åt godtycke.

Men vad betyder detta i praktiken? Vad är det egentligen för ”självstän- dighet” som måste bevaras, och hur sker det?

Självständighet kan i detta sammanhang översättas med oavhängighet, oberoende eller integritet. Det allra mest grundläggande när det gäller dom- stolarnas självständighet är att ingen annan får, formellt eller reellt, bestäm- ma hur dessa ska besluta. Det är det som bestämmelsen i 11 kap. 2 § RF tar sikte på.

Men det räcker inte. Det står klart att domstolarnas självständighet också innebär ett krav på att de inte utsätts för direkt påverkan att döma på ett visst sätt, exempelvis genom att en domare får en befallning eller ett ”upp- drag”.

Svårare blir det om vi frågar oss vad som gäller beträffande det som kan kallas indirekt påverkan. Strider det mot kravet på domstolarnas självstän- dighet om en minister säger att han eller hon ”förväntar sig” eller ”hoppas på” en viss utgång, eller att JO eller JK säger att ”domstolarna borde vara noggrannare i denna typ av mål”? Något säkert svar på den frågan finns inte. Det står visserligen klart att uttalanden av detta slag väcker uppseende, särskilt bland domstolarna. Och i varje fall en uttalad ”förväntan” från ett berört statsråd avseende ett enskilt mål måste anses olämplig.

256

Tillsynen över domstolarna

Var gränsen går för vilken påverkan som kan godtas är svårt att precisera. Eftersom självständigheten inte är ett självändamål ter det sig rimligt att utgå från risken för ovidkommande hänsyn: Så länge det inte finns någon sådan risk är det inget problem, men när risken finns är påverkan i princip olämplig. Vi skulle då kunna uttala den hypotesen att verklig självständig- het för domstolarna fordrar att de inte utsätts för något som kan göra dem benägna att ta ovidkommande hänsyn i dömandet.

Men det handlar också om ”hur det ser ut”. Även om nästan alla doma- re har en förmåga att bortse från olika uttalanden, får sådana enligt min mening anses olämpliga om de skapar misstankar om att domstolarna kan komma att ta ovidkommande hänsyn. Det måste finnas ett förtroende för att domstolarna faktiskt är oavhängiga.

Jag anser att kravet då bör kunna uttryckas så att domstolarna inte får utsättas för något som kan göra dem benägna att ta ovidkommande hänsyn eller ger grundad anledning till misstanke om sådan benägenhet.

Det står klart att det finns mycket viktiga skäl för domstolarnas självstän- dighet. Men att självständigheten inte är något självändamål betyder i sin tur att den inte kan åberopas gentemot uttalanden eller åtgärder som inte berör det som självständigheten syftar till.

4 Nyttan av tillsyn över domstolarna

Huvudfrågan i denna uppsats är vilken tillsyn över dömandet som kan förekomma utan att det inkräktar på ett olämpligt sätt på domstolarnas självständighet. En viktig fråga är då om det över huvud taget har någon betydelse vilken nytta tillsynen gör. Självständigheten sätter vissa tydliga gränser för tillsynen, exempelvis på det sätt som uttrycks i 11 kap. 2 § RF. Och därvidlag är svaret nej. Men i övrigt är det rimligen så att nyttan måste tillmätas betydelse. Viktiga tillsynsåtgärder kan lättare försvaras utifrån självständighetsöverväganden än oviktiga sådana. Man bör t.ex. ha mindre invändningar mot ett påpekande av JO eller JK vid en genomgång av viss rättspraxis att många domstolar tycks ha misstolkat ett centralt motiv- uttalande än man har mot ett påpekande att en domstol har misstolkat uttalandet i ett enskilt fall.

Tillsyn över domstolarna kan främja både kvalitet och effektivitet. I den dömande verksamheten handlar det framför allt om kvaliteten, exempelvis att rättssäkerhet upprätthålls, att praxis är väsentligen densamma i hela landet och att domar motiveras på ett begripligt sätt. Alla verksamheter kan förlora i kvalitet, exempelvis därför att man har för mycket att göra eller därför att vissa länkar är svaga. Slarv och oskicklighet förekommer i

257

Göran Lambertz

domstolarna precis som på andra håll. Strukturella brister kan infinna sig på grund av dåliga vanor eller ouppmärksamhet kring vissa svårigheter. Tillsynen ska kunna räta upp och rätta till, peka på svagheter osv., och på så sätt stärka förtroendet för domstolarna.

I realiteten inriktas tillsynen över domstolarna i stor utsträckning mot de domare som fungerar mindre väl. Utan tillsyn skulle risken öka att vissa domare utvecklade dåliga vanor, kanske nonchalans och ibland maktmiss- bruk som orsakar såväl rättsförluster som förtroendeproblem.

Självklart ska inte tillsynsorganen fungera som en extra klagoinstans och i den meningen ingripa i dömandet. Lika självklart ska de inte göra uttalan- den som berör de enskilda målen medan de pågår.5

Ett exempel på granskning i efterhand är det tidigare nämnda rättssäker- hetsprojektet hos JK. Under två år, 2004–2006, gick en juristgrupp under ledning av dåvarande professorn Hans-Gunnar Axberger, nu justitieom- budsman, igenom ett antal domar som hade upphävts efter resning. Det rörde sig om elva personer som hade dömts till fängelse i tre år eller mer och som frikändes efter att först ha fällts i domar som vann laga kraft. Gruppen riktade allvarlig kritik mot domstolarna på flera punkter, främst dessa:

• Ofullständigt underlag som grund för vissa domar
• Otillräcklig granskning av målsägandeberättelsen i sexualbrottsmål • Spekulativa bedömningsgrunder i domskälen
• Brister med anknytning till sakkunnigbevisning

Gruppens slutsats var att nio av de elva personerna hade dömts ”felaktigt”, medan övriga två fall ansågs svårbedömda.

Efter att rapporten hade presenterats utbröt en livlig debatt kring vissa av slutsatserna. Men när det gällde de nämnda kritikpunkterna var det egent- ligen bara den första som väckte protester. I övrigt torde kritiken ha god- tagits.

Den granskning som gjordes i Felaktigt dömda visar att en systematisk genomgång av domar kan vara av stort värde. Det är rimligen bättre att all- varliga brister observeras och hålls fram än att de inte alls upptäcks. Chan- sen är större att brister åtgärdas om de påpekas än om de förblir undan- gömda.

Tillsyn av det nämnda slaget påverkar naturligtvis inte domstolarnas dömande i de aktuella målen. Det sätt på vilket den kan inverka på dom-

5 När det finns skäl till kritik mot dröjsmål i handläggningen kan JO och JK göra uttalanden medan målen pågår, men då handlar det inte om tillsyn över dömandet.

258

Tillsynen över domstolarna

stolarnas självständighet är att dessa kan påverkas att framöver ta hänsyn till det som tillsynsorganen har uttalat. I den mån det därvidlag handlar om ovidkommande hänsyn – t.ex. att man böjer sig för maktspråk – är det negativt från självständighetssynpunkt. Men i den mån det handlar om för- bättringar som en följd av att man låter sig övertygas i sak är det knappast negativt över huvud taget.

Det står klart att tillsyn över dömandet kan göra stor nytta. Men det står också klart att denna nytta inte kan legitimera vilket slags tillsyn som helst. Domstolarnas självständighet uppställer vissa tydliga gränser. I övrigt – när självständigheten kan påverkas men på ett mindre tydligt sätt – blir det en fråga om att väga nyttan av tillsynen å ena sidan mot riskerna för själv- ständigheten och eventuella förluster när det gäller förtroendet för rätts- väsendet å den andra. I det följande avsnittet ska vi återkomma till denna avvägning.

5 Tillsyn och självständighet – en avvägning

Som tidigare har sagts sätter kravet på domstolarnas självständighet vissa bestämda gränser för tillsynen såvitt avser dömandet. Sålunda får det inte förekomma att tillsynsorganen uttalar sig på ett sådant sätt att det kan ses som ett försök att bestämma hur domstolarna ska döma eller tolka en rätts- regel. Detta strider direkt mot förbudet i 11 kap. 2 § RF. Det får också anses olämpligt, om än inte lagstridigt, att tillsynsorganen gör uttalanden som avser dömandet medan ett mål ännu pågår.

När det gäller tillsynen över dömandet i övrigt bör man – som vi har varit inne på – göra en avvägning mellan å ena sidan betydelsen av dom- stolarnas självständighet, inklusive förtroendet för domstolarna och dessas oavhängighet, och å andra sidan nyttan av tillsynen. Och när det gäller domstolarnas självständighet bör man därvid utgå från det som har sagts i avsnitt 3, dvs. att självständigheten inte är något självändamål men att domstolarna inte bör utsättas för något som kan göra dem benägna att ta ovidkommande hänsyn i dömandet eller som ger grundad anledning till misstanke om sådana hänsyn.

Det nu sagda måste dock enligt min mening nyanseras på två sätt. För det första tror jag man bör hålla öppet för att tillsyn någon enstaka gång ska kunna ges ett sådant innehåll att det riskerar grundade misstankar om att domstolarna kommer att ta hänsyn som kan bedömas vara ovidkommande. Det bör kunna ske när tillsynen i fråga framstår som mycket viktig. Ett exem- pel kan vara att praxis i landet varierar på ett sätt som inte kan godtas.

För det andra bör tillsyn ibland inte förekomma även om inga ovidkom- 259

Göran Lambertz

mande hänsyn riskeras. Jag tänker på kritik mot enskilda avgöranden som ligger fast. Det bör inte annat än i särskilda undantagsfall förekomma att JO eller JK hävdar att sådana avgöranden är felaktiga. Om ett tillsynsorgan inte accepterar ett lagakraftvunnet avgörande kan rättsväsendets auktoritet påverkas negativt.

När det gäller tillämpningen i praktiken av de nämnda principerna för tillsynen torde främst begreppet ”ovidkommande hänsyn” skapa svårighe- ter. Tar t.ex. en domstol ovidkommande hänsyn om den följer en rekom- mendation från JO eller JK för att inte riskera framtida kritik eller för att ”det är lika så gott”?

Enligt min uppfattning tar en domstol ovidkommande hänsyn om anled- ningen till att den väljer en viss rättslig lösning är att den vill slippa framtida kritik e.d. Domstolarna har att självständigt ta ställning till uppkommande rättsliga frågor. Däremot är det naturligtvis inte ovidkommande hänsyn om domstolen följer samma linje som tillsynsorganet för att den övertygas av argumentationen.

Låt mig konkretisera genom att ställa en någorlunda praktisk fråga: Finns det anledning att avstå från sådan tillsyn över dömandet som ”kan tänkas påverka” vissa domare att döma på det sätt som JO eller JK önskar? Vari påverkan kan komma att bestå är ofta svårt att veta. Det kan handla om tillsyn inriktad på strukturella frågor, såsom tillämpningen av vissa princi- per för bevisprövningen, granskningen av ekonomiska beräkningar, rätts- säkerheten i förvaltningsmål eller motverkandet av vissa fördomar i döman- det. Men det kan också handla om tolkningen av enskilda rättsregler.

För min del anser jag det inte inkräkta för mycket på domstolarnas själv- ständighet att tillsynen ges ett sådant innehåll att domare ”kan tänkas bli påverkade”. Det gäller även om det ter sig möjligt att de ändrar sin praxis framför allt för att t.ex. undgå kritik. Att domstolen anstränger sig för att rätta till brister är naturligtvis inte annat än bra, oavsett anledningen. Och när det gäller rättstillämpningsfrågor bör JO och JK kunna utgå från att domarna har sådan integritet att de inte ändrar sin praxis utan att ha funnit goda sakskäl.

Tar vi JK:s rättssäkerhetsprojekt som utgångspunkt vore det enligt min mening en stor förlust om tillsyn inte kunde inriktas på det slags brister som upptäcktes där. Sådan tillsyn bör inte bara vara tillåten utan helst ske oftare. Jag tror ingen i dag vill hävda att Felaktigt dömda inte visar att all- varliga brister kan förekomma. Och oavsett detta är det rimligen angeläget att undersökningar med avseende på t.ex. rättssäkerheten görs med jämna mellanrum. Riskerna med att avstå är att det smyger sig in en slapphet inför vetskapen att man aldrig blir granskad. Det kan drabba enskilda hårt.

260

Tillsynen över domstolarna

Jag har sagt att tillsyn inte annat än i särskilda undantagsfall bör avse domar som ligger fast. Men bör den i övrigt få avse vilka avgöranden som helst, eller begränsas till exempelvis avgöranden som har upphävts efter resning? För min del kan jag inte finna något hållbart skäl för att JO och JK inte skulle kunna granska t.ex. avgöranden som har ändrats i högre instans.

Att tillsynsorganet riktar kritik mot domstolen är inte i sig problematiskt från självständighetssynpunkt. Däremot kan det kortsiktigt påverka förtro- endet för domstolen, och kanske även för rättssystemet i övrigt. Detta är dock inte i sig något skäl att avstå från kritik. Förtroendet för rättsväsen- det måste bygga på långsiktighet. För förtroendets skull är det då rimligen bättre att fel kritiseras och rättas till än att de förtigs. Men tillsynsorganen bör inte äventyra domstolarnas auktoritet genom att kritisera dömandet i onödan.

Det finns så anledning att återknyta till expertgruppens förslag, enligt vilket ”domstolarnas tillämpning av rättsregler i enskilda fall” inte ska vara föremål för regeringens eller JK:s tillsyn.

En effekt av förslaget är att såväl regeringen som JK förlorar möjligheten att tillsätta utredningar som går igenom rättstillämpningen inom ett område med sikte på förbättringar. Rapporter som Felaktigt dömda förbjuds. Där- till kommer att JK:s möjligheter att beivra domares tjänstefel och förseelser minskar betydligt. Såvitt jag kan förstå skulle JK också förlora möjligheten att i sin skaderegleringsverksamhet ta upp påstådda fel i dömandet.

Expertgruppen har inte redovisat några överväganden kring de nämnda effekterna och inte gjort någon genomgång av för- och nackdelar med för- slaget. De skäl som anförs är – utan att de utvecklas – att JK:s tillsyn lätt kan uppfattas som en kontroll från regeringens sida av domstolarnas rätts- skipning i enskilda fall och att det är en principiellt diskutabel ordning som är nästan omöjlig att få förståelse för internationellt (SOU 2007:69 s. 26).

Enligt min mening borde expertgruppen ha analyserat sin utredningsupp- gift noggrannare och bl.a. diskuterat möjliga nackdelar. Granskar man de båda skälen närmare väger de jämförelsevis lätt.

Tillsynsorganen bör dock normalt sett inte granska enskilda domstols- avgöranden. Det bör de göra endast som en del i en större granskning av rättstillämpningen inom ett område. Då bortser jag från sådana fall där det är uppenbart att avgörandet är felaktigt, liksom från situationer där gransk- ningen behövs för att någon annan uppgift ska kunna fullgöras.

261

Göran Lambertz

6 Summering och avslutning

Min syn på gränserna för tillsynen över domstolarna såvitt gäller dömandet kan sammanfattas enligt följande.

1. Tillsyn bör ske bara i efterhand, dvs. sedan avgörandet har vunnit laga kraft. Den bör inte annat än i särskilda undantagsfall avse en dom eller ett beslut som blir bestående.

2. Tillsynen bör inte utsätta domstolarna för något som kan göra dem be- nägna att ta ovidkommande hänsyn i dömandet eller som ger grundad anledning till misstanke om sådana hänsyn. När tillsyn är mycket viktig bör den dock undantagsvis kunna ske trots att det kan grunda misstankar om ovidkommande hänsyn. – Om domstolarna rättsligt beaktar det som tillsynsorganen uttalar är det inte ovidkommande, däremot om de väljer en rättslig linje för att t.ex. slippa kritik.

3. Tillsynsorganen bör granska enskilda avgöranden endast som en del i en större granskning av rättstillämpningen inom ett område, eller om det ter sig uppenbart att avgörandet är felaktigt, eller slutligen om det behövs för att någon annan uppgift ska kunna fullgöras. Ett domstolsavgörande bör inte i onödan kritiseras av JO eller JK.

4. I övrigt kan tillsyn inte anses inkräkta på domstolarnas självständighet på ett icke godtagbart sätt eller annars anses olämplig. Kritik genom tillsyn kan i princip förenas med självständighet i dömandet.

I denna uppsats ville jag granska det förslag som en expertgrupp under Grundlagsutredningen hade presenterat. Jag anser att förslaget var illa underbyggt. Men jag är part i målet.

Jag ville också värdera den kritik som vissa domare riktade mot rappor- ten Felaktigt dömda för att den skulle inkräkta på domstolarnas självstän- dighet. Som framgår av min analys har kritiken enligt min mening inte fog för sig.

Det kan slutligen nämnas att det nu pågår ett nytt rättssäkerhetsprojekt hos JK där vi kommer att granska inte bara vissa domar som har upphävts efter resning utan också några underrättsdomar som efter överklagande har upphävts av högre rätt.