Efter dokumentärerna i Sveriges Television i december undrar alla över Thomas Quick igen. Är han skyldig till de åtta mord som han har dömts för? Eller är domarna mot honom ett gigantiskt bedrägeri, där polis och åklagare tillsammans med advokaten har lurat skjortan av domstolarna?
I Hannes Råstams dokumentärer tar Thomas Quick tillbaka de erkännanden som han gjorde under åren 1993 – 2001 och som han har hållit fast vid i 10-15 år. Som skäl för att han erkände mord som han inte hade begått hänvisar han i huvudsak till påverkan av droger och psykoterapi.
Inför de kommande resningsprocesserna ska jag inte argumentera i skuldfrågan, det vore inte rätt av mig som JK. Men det kan kanske ha sitt intresse att jag pekar på de viktigaste skälen – som i princip alla kan observera – för respektive mot hans skuld. För att han är skyldig talar enligt min mening i huvudsak detta:
1. Han är dömd av fem olika domstolar i sex olika domar, i samtliga fall enhälligt. Domstolarna har varit väl medvetna om de speciella förhållandena bakom erkännandena, t.ex. att de kom först efter många år och efter en process där Quick fick hjälp att ”återskapa minnen”. Detta har domstolarna tagit hänsyn till, liksom till det faktum att Quick ofta fick hjälpas på traven en hel del även vid rekonstruktionerna på brottsplatserna.
2. När det gäller några av morden framstår bevisningen som alldeles överväldigande. Quick hade bland annat kännedom om detaljer som det är svårt att se att någon annan än mördaren kunde känna till.
3. Thomas Quick var definitivt en person som var kapabel att begå morden. Det visar de brott som han utan tvivel hade begått före de aktuella morden, liksom flera psykiatriska farlighetsbedömningar.
Mot att han är skyldig talar enligt min mening i huvudsak detta:
1. Det är fullt möjligt att han bestämde sig för att ”bli massmördare”, lärde sig så mycket som möjligt om brotten genom bl.a. medierna och lyckades framstå som skyldig genom att kontinuerligt anpassa sin berättelse och sitt agerande till vad som behövdes för att han skulle bli trodd. Påverkan av droger och psykoterapi kan ha inverkat. Hans berättelse nu kan vara riktig.
2. Beträffande åtminstone ett par av de åtta morden fanns andra starkt misstänkta personer.
3. Vissa mycket viktiga delar av Quicks berättelser tycks definitivt ha varit felaktiga. Felen är svåra att förklara på annat sätt än att han har hittat på.
Jag vet inte sanningen. En möjlighet kan vara att Thomas Quick är skyldig till några av morden men inte till alla. Det är ganska lätt att tänka sig rimliga förklaringar till något sådant. Å andra sidan behöver dessa tänkbara förklaringar inte stämma.
Oavsett hur det är med skuldfrågan känns det angeläget för mig att säga ett ord till försvar för polis, åklagare och advokat mot de anklagelser som de utsätts för från olika håll. Det finns inte tillstymmelse till stöd för att de skulle ha försökt lura domstolarna och allmänheten att tro att Thomas Quick var skyldig till brott som de inte själva var övertygade om att han hade begått. Polis och åklagare kan ha gått för fort fram ibland, och kanske tog man inte alltid tillräcklig hänsyn till omständigheter som talade emot Quicks skuld. Det är i så fall inte bra, men det var mänskligt i den utredningssituation där de befann sig. De trodde på goda grunder i allt väsentligt på Thomas Quick. Försök tänka dig in i att du själv hade varit polis, åklagare eller advokat i den situationen.
Man drar lätt fel slutsatser när något är konstigt. Det är lätt att man börjar tro på konspirationer fastän det ofta finns betydligt mer närliggande förklaringar. Det finns åtskilliga exempel på sådant. Därmed är naturligtvis inte sagt att det inte ibland förekommer även konspirationer.
Det är också lätt att få för sig att allt är svart eller vitt. Att det antingen är psykoterapeuten Birgitta Ståhle, polismannen Seppo Penttinen, åklagaren Christer van der Kwast, advokaten Claes Borgström och några journalister, som t.ex. Dalademokratens Gubb-Jan Stigsson, som har alldeles fel och kanske rentav konspirerar. Eller att de som är totalt missledda är Leif GW Persson, Jan Guillou, psykiatern Ulf Åsgård, advokaten Pelle Svensson, polismannen Jan Olsson och journalisten Hannes Råstam. Men det behöver faktiskt inte vara på någondera sättet. Alla kan ha gjort ett i allt väsentligt gott arbete och kommit till ganska rimliga slutsatser, fastän helt olika sådana.
Hur kan det vara så? Jo, för även om Quick är oskyldig kan de förstnämnda ha haft mycket goda skäl att tro på hans skuld. Och även om Quick är skyldig kan de sistnämnda ha haft mycket goda skäl att kritisera enskildheter i utredningarna och tvivla på de slutsatser som har dragits. Och därtill kan det vara så att alla har delvis rätt, t.ex. om Quick skulle vara skyldig till vissa mord men inte till andra.
Om Thomas Quick har dömts oskyldig, då är det väl en enorm rättsskandal? Ja, det tycks alla kommentatorer vara ense om. Och det kan naturligtvis vara ett riktigt omdöme, vi får vänta på det facit som möjligen kommer. Men det bör framhållas att det i varje fall i princip är mindre allvarligt om rättsväsendet fäller en oskyldig person som erkänner och vill bli fälld, än om det dömer en oskyldig som hela tiden förnekar.
Nu väntar resningsprocesser och förmodligen ytterligare en del debatt. Låt oss hoppas att detta leder oss närmare sanningen, eller i varje fall till en slutsats som nästan alla kan förlita sig på.