Sammanfattning av promemorian
Resultatet av den kunskapsundersökning som gjordes i utredningarna om morden på Trine Jensen och Gry Storvik kan inte ges någon säker matematisk betydelse. Men genom att utgå från de huvudsakliga resultaten, korrigera för möjliga felkällor och förenkla beräkningarna kan man ändå få en god bild av undersökningens bevisvärde.
Det viktigaste resultatet är att Thomas Quick fick åtminstone 17 rätt beträffande okända faktauppgifter rörande mordet på Trine Jensen, medan kontrollgruppen fick i genomsnitt 2,3 rätt. Motsvarande siffror för mordet på Gry Storvik var åtminstone 6 rätt mot 1,2. Korrigerar vi för några möjliga felkällor och förenklar beräkningarna en del, kan vi se att sannolikheten för att Quick av en slump skulle få det resultat han fick beträffande Trine Jensen, om han ljög om sin inblandning och inte visste mer om mordet än kontrollgruppen, var ungefär en på tre miljarder. Motsvarande siffra för mordet på Gry Storvik ligger i storleksordningen en på 440. Sannolikheten för att han skulle ha fått båda dessa resultat av en slump är då i storleksordningen 1 på 1 300 miljarder, således försumbar. Det måste därför finnas någon annan förklaring.
I huvudsak tre andra möjliga förklaringar finns. Den första är att testet manipulerades så att Quick av polis eller andra delgavs kunskaper som han inte borde ha fått. Den andra är att testet hade brister av annat slag som gör att man inte kan förlita sig på dess resultat Och den tredje möjliga förklaringen är att Quick visste mycket mer om morden än kontrollgruppen eftersom han talade sanning. Undersöker vi dessa alternativa förklaringar, kan vi konstatera att sannolikheten för (1) och (2) tillsammans kan uppskattas till högst 6 %. Sannolikheten för att förklaringen till resultatet är att Quick visste mycket mer än kontrollgruppen därför att han talade sanning kan därmed uppskattas till åtminstone 94 %.
Det går att beräkna den samlade sannolikheten utifrån dels kunskapstestet, dels hundsökningarna, för att Quick skulle ha ljugit om alla morden. Denna sannolikhet kan, enbart bedömd utifrån dessa båda bevis, beräknas till i storleksordningen 0,00015 x 0,06 = 0,000009 eller knappt en på 100 000. Sannolikheten för att han talade sanning beträffande åtminstone något av morden kan då på motsvarande sätt, utifrån de nu aktuella båda bevisen, anges till i storleksordningen 99,9991. Övriga bevis tillkommer, liksom ursprungssannolikheten.
Jag har hittills fått invändningar från en person som jag vågar beteckna som expert på detta slags beräkningar samt en person som är i varje fall kunnigare (och dessutom mer objektiv) än jag. Därutöver har jag fått invändningar från tre personer som jag inte har sett anledning av beakta eftersom synpunkterna enligt min mening har varit irrelevanta eller felaktiga.
Jag välkomnar även fortsättningsvis invändningar mot promemorians fakta, beräkningar och slutsatser på adressen pm@goranlambertz.se. Promemorian kommer även framöver att revideras allteftersom behov av det uppkommer. Särskilt tacksam är jag förstås om experter på sannolikhetsberäkning vill granska mina resultat och föreslå hur beräkningarna kan göras säkrare och bättre.
Liksom i boken använder jag i promemorian namnet Thomas Quick för de år då Sture Bergwall bar det namnet. I övrigt använder jag namnet Sture Bergwall.
1 Inledning med några fakta och utgångspunkter
När det gäller två av morden – de på Trine Jensen och Gry Storvik – lät man göra en undersökning av Quicks detaljkunskaper i jämförelse med en kontrollgrupp. Undersökningen genomfördes av professor Sven Å. Christianson på Stockholms universitet.
Det gick det till i huvudsak så här:
Med hjälp av protokoll från tidigare genomförda förhör, vallningar och rekonstruktioner noterades uppgifter som Thomas Quick hade lämnat, ibland spontant och ibland som svar på frågor. I den mån han hade ändrat sig under utredningens gång – vilket skedde i hög grad – var det de senaste uppgifterna som angavs. Det handlade om sådana fakta som polisen kände till, framför allt genom brottsplatsundersökningarna men också efter vissa spaningsinsatser. Det kunde exempelvis gälla en beskrivning av offrets klädsel, hennes skador eller uppgifter om platsen där hon hade anträffats. En del uppgifter var kända från tidningsartiklar, andra inte. (Se närmare i avsnitt 2 nedan angående de uppgifter som inte var kända.)
Efter att Quicks uppgifter hade förtecknats, ställde Christianson frågor till tio personer i en kontrollgrupp, dels om sådant som hade varit känt genom tidningarna, dels om detaljer som inte hade blivit kända på det sättet (kallas här i promemorian kända resp. okända uppgifter). Innan försökspersonerna svarade på frågorna hade de fått varsin uppsättning kopior av tidningsurklipp och instruerats att med ledning av vad de fick veta genom artiklarna försöka gå in i rollen som gärningsman. Testet tog sex timmar att genomföra för personerna i kontrollgruppen. De testades en och en, alltså inte samtidigt.
Sedan försökspersonerna hade lämnat sina svar jämfördes dessa med de uppgifter som Quick hade lämnat. Man jämförde svaren beträffande dels samtliga uppgifter, dels kända uppgifter och dels slutligen okända. Det visade sig enligt redovisningen av testet att försökspersonerna hade i genomsnitt 26,2 rätt rörande Trine och 26,6 rätt rörande Gry när det gällde samtliga fakta. Och de hade i genomsnitt 23,9 rätt beträffande Trine och 25,4 rätt beträffande Gry när det gällde kända fakta. Det betyder att de alltså hade i genomsnitt 2,3 rätt (26,2 – 23,9) resp. 1,2 rätt (26,6 – 25,4) beträffande okända fakta.
Motsvarande resultat för Thomas Quick var enligt redovisningen av testet att han hade 41 rätt beträffande Trine och 35 rätt beträffande Gry när det gällde samtliga fakta samt 18 respektive 25 rätt när det gällde kända fakta. Han hade alltså enligt redovisningen 23 rätt (41 – 18) resp. 10 rätt (35 – 25) beträffande okända fakta, ungefär tio gånger fler rätt än försökspersonerna. När det gäller det totala antalet fakta hade han beträffande Trine tio fler rätta svar (41 mot 31) än den av försökspersonerna som fick flest rätt. Motsvarande siffra för Gry var fyra (35 mot 31). När det gäller kända uppgifter hade han lika många rätt som den genomsnittliga försökspersonen beträffande Gry, sex mindre beträffande Trine.
I Quickologi behandlar jag kunskapsundersökningen särskilt på s. 237–243. En del av texten nedan är återgiven från boken.
Den här promemorian innehåller en noggrannare genomgång av bevisvärdet av kunskapstestet och en granskning av de invändningar som har riktats mot det. En avsikt är att försöka ange testets ungefärliga bevisvärde i siffror. Med andra ord: Vilken är sannolikheten, med hänsyn till enbart testet, för att Thomas Quick talade sanning när han berättade om de båda morden?
2 De okända uppgifterna i testet
Jag har tillgång till Sven Å. Christiansons beskrivning av resultaten från testet. Där anges inte exakt vilka okända uppgifter från Quick som ansågs riktiga, men utifrån Christiansons beskrivning drar jag slutsatsen att det rörde sig om följande 23 resp. 10 uppgifter:
Beträffande Trine Jensen
1. Hon hade halsband.
2. Hon hade bh.
3. Kroppen var placerad i framstupa sidoläge.
4. Kläder var utspridda runt kroppen.
5. Skorna låg en bit från kroppen.
6. Plånboken låg nära kroppen.
7. Papper låg invid kroppen.
8. En kam låg på kroppen.
9. Väskan låg intill kroppen.
10. Väskremmen var avsliten.
11. Remmen låg också intill kroppen.
12. Hon hade tröja på sig.
13. Hon hade bh på sig.
14. Hon hade inget på underkroppen.
15, Kroppen var övertäckt med kvistar.
16. Kvistarna var lagda ”symboliskt” på kroppen.
17. Strypning var dödsorsaken.
18. Han ströp henne med väskremsnaran.
19. Han nämnde väskremmen.
20. Han gjorde knutar på väskans rem.
21. Han hittade till den plats där Trine Jensen återfanns.
22. Han berättade om en stor trädgren innan den blev synlig vid vallningen.
23. Trädgrenen hängde över vägen och gick i riktning mot fyndplatsen.
Punkterna 13 och 19 framstår som dubbelräknade och 16 som alltför osäker. Om dessa punkter slopas blir det 20 okända uppgifter kvar. Vi ska återkomma till Bergwallkommissionens kritik beträffande ytterligare ett par punkter.
Beträffande Gry Storvik
1. Hon kräktes utan att kräkningen kom ut genom munnen.
2. Han hade samlag med henne.
3. Hon hade en blödande krosskada på huvudets högra sida, av en yxa.
4. Han bar hennes kropp, släpade henne alltså inte. (Kroppen var ren.)
5. Blodet i ansiktet hade runnit ”åt fel håll”.
6. Han hade hanterat kroppen på en presenning. (Den var ren.)
7. Kroppsvätskor hade torkat på hennes döda kropp.
8. Det var en vitaktig sten invid kroppen.
9. Hon hade blåaktiga fläckar på kroppen (i verkligheten hade hon likfläckar).
10. Fläckarnas utbredning stämde med förlopp, tider och positioner.
Kommissionen har invändningar beträffande fem av dessa punkter. Jag återkommer till det i avsnitt 4.
3 Kritiken mot testet under resningsprocessen
3.1 Advokaterna och sakkunnigutlåtandet
Testet kritiserades av advokaterna under resningsprocessen med utgångspunkt från ett sakkunnigutlåtande. Jag har diskuterat kritiken i min bok. Här återges detta avsnitt i boken:
Kritiken bestod av i huvudsak följande:
1. Quick svarade inte på samma frågeformulär som de andra.
2. Quick hade 700 gånger längre tid på sig att sätta sig in i rollen som gärningsman.
3. Bedömningen av testet gjordes utan avdrag för felaktiga svar. Därmed kunde Quick få fler rätt genom att chansa.
4. Vilka svar av Quick användes? Troligen gjorde man ett urval baserat på vilka svar som var ”bäst”.
5. Quick fick besöka brottsplatserna och kunde då ha fått information som han kunde använda.
6. Frågorna valdes efter att Quicks svar var kända.
7. En del svar krävde specialkunskaper och Christianson tog hjälp av Rättsmedicinalverket för att bedöma Quicks svar, medan något motsvarande inte skedde med försökspersonernas svar.
8. Ingen rättningsmall fanns innan testet genomfördes, varför man kunde tolka svaren individuellt och på ett gynnsamt sätt.
9. Försöksledaren kände till vilka som svarade och kunde därmed omedvetet snedvrida svaren och analysen på grund av sina förväntningar.
10. Det saknades ”referensstandard” i form av ett erkänt objektivt test som man kunde jämföra undersökningen med.
11. Det finns tecken på att Quicks svar användes som facit. Ett exempel är att Christianson skrev att Quick var den ende som angav strypning med snara som primär dödsorsak för Trine Jensen och menade att detta stämde. Men i domen stod att dödsorsaken inte kunde fastställas.
12. Ingen rättningsmall fanns när det gällde uppgifterna i norska tidningar. Ingen anonymisering skedde.
13. Det fanns inte någon motivering till hur urvalet av pressklipp gjordes, och det angavs inte i metodbeskrivningen vilka pressklipp som deltagarna fick.
14. Vissa bedömningar av svaren var otydliga eller godtyckliga. Vissa uppgifter fanns helt eller delvis i tidningarna utan att det angavs i testet.
15. För att undvika slumpeffekter brukar man göra signifikanstester vid statistiska tester. Det gjordes inte här.
Kritiken kan sägas gå ut på tre saker, dels att Quicks svar lämnades under helt andra förutsättningar än kontrollgruppens (se punkterna 1, 2, 3, 5, 6 och 7), dels att vissa åtgärder som normalt vidtas för att undvika fel i statistiska test försummades (10, 12 och 15) och dels att det fanns utrymme för Christianson och andra att mer eller mindre medvetet styra resultaten (4, 8, 9, 11, 13 och 14).
Det är givet att förutsättningarna skilde sig åt när frågorna ställdes och svaren gavs. Det kan kanske ha påverkat resultatet något, men i så fall knappast mer än marginellt. Och skillnaderna kunde inte gärna undgås när förutsättningarna var som de var: Quick hade lämnat ett antal uppgifter och dessa skulle jämföras med svaren från en kontrollgrupp. Det är att märka att Christianson inte gjorde någon ”bedömning” av Quicks svar, varför det som sägs i p. 7 bland invändningarna är fel. Christianson fick helt enkelt de färdiga svaren på sina frågor från polisen och förde in dem i svarsformuläret utan någon egen värdering.
Det är vidare att märka att Quick lämnade sina svar i så kallade dialogförhör, det vill säga där allt som sades spelades in och nedtecknades. Det kan när som helst studeras i detalj när och hur svaren gavs. Det finns visserligen inte någon garanti för att Quick inte lärde sig vissa av uppgifterna från polismännen, men studerar man förhörsprotokollen kan man inte se några tecken på det.
Den kritik som gäller de statistiska förutsättningarna för testet framstår enligt min mening som ganska sökt. Situationen var som den var, med Quick som hade lämnat ett antal svar under polisförhören och en önskan om att undersöka hur dessa svar om kända fakta förhöll sig till svar som lämnades av en kontrollgrupp. Att det inte kunde finnas någon ”referensstandard” för ett test som detta (p. 10 bland invändningarna) är självklart. Lika självklart är att det inte kunde göras någon signifikanstest (p. 15). Det är en statistisk metod att testa vetenskapliga hypoteser. Hypotesen förkastas om verkligheten avviker osannolikt mycket från vad hypotesen förutsäger. Här handlade det uppenbarligen inte om något sådant.
Efter det att Sjöberg hade kommit med sin kritik diskuterade Sven Å Christianson testmetoden med en kollega på Stockholms universitet, en professor i statistik, som menade att de förutsättningar under vilka testet utfördes var fullt godtagbara.
Även den kritik som handlar om möjlig personlig påverkan på resultaten måste ses mot bakgrund av hur svaren gavs. Quick lämnade sina svar i polisförhören, och i den mån han hade gett ett besked om en faktauppgift noterades detta som hans svar. Läser man förhören ser man att de uppgifter det handlar om lämnades på ett sådant sätt att det knappast var någon tvekan om vad som var hans svar. När det gällde Gry Storvik kände förhörsledaren Seppo Penttinen inte heller till något om detaljerna i utredningen, en medveten strategi från norsk polis sida för att undvika läckage från polisen till den förhörde. Där hade han alltså inte ens en teoretisk möjlighet att föra över information. Penttinen bedyrar att han inte heller i övrigt gav Quick information som inte framgår av förhörsprotokollen. Visst är det möjligt att Quick ändå kan ha fångat upp något, men det finns inte något i materialet som tyder på att det i så fall rörde sig om något av betydelse. Man kan aldrig veta, men vad finns det egentligen för anledning att misstänka det?
Påståendet att det saknades en rättningsmall (p. 8 bland invändningarna) är direkt felaktigt. En rättningsmall fanns. – Påståendet att Christianson kände till vilka som svarade och därmed omedvetet kunde snedvrida svaren och analysen på grund av sina förväntningar (p. 9 bland invändningarna) är orimligt med hänsyn till hur testet genomfördes. – Angående p. 11 bland invändningarna (tecken på att Quicks svar användes som facit), se nedan efter nästa stjärna.
Jag menar att man kan vara rimligt säker på att Quicks svar var riktiga i den meningen att de i allt väsentligt motsvarade vad han visste eller trodde sig veta om de olika detaljerna. Försökspersonernas svar var inte manipulerbara eftersom de lämnades på uttryckliga frågor som nästan alltid hade färdiga och tydliga svar.
Det är alltså svårt att se att det finns några felkällor av betydelse i testet. Och även om så vore, måste resultatet rimligen anses så utslagsgivande att det inte kan råda något tvivel om att Thomas Quick antingen kände till eller gissade rätt beträffande åtskilligt fler okända fakta om de båda morden (alltså sådana fakta som inte var kända genom tidningarna) än personerna i kontrollgruppen. Det är näst intill orimligt att tänka sig att skillnaderna har en slumpmässig förklaring. Det betyder att de rimligen bara kan förklaras av att Quick faktiskt kände till betydligt fler detaljer om de båda morden än personer som fick hjälp på traven i form av tidningsartiklar. Och det kan i sin tur ha någon av två förklaringar: Antingen var han gärningsman, eller också hade han skaffat sig kunskaperna från förhörsledaren (Seppo Penttinen), eller andra personer som av någon anledning satt inne med kunskaperna. Och då finns det återigen anledning att påminna om att Seppo Penttinen undanhölls uppgifter från utredningen om mordet på Gry Storvik, just för att det inte skulle finnas grund för några misstankar om att han berättade saker för Quick vid sidan av protokollet.
Inte heller nu, ungefär ett halvår efter att jag lämnade ifrån mig manus till boken, kan jag se att den kritik som anfördes mot testet under resningsprocessen skulle ha någon egentlig betydelse för tolkningen av resultaten. Intrycket av de femton kritikpunkterna är att de bygger i hög grad på okunnighet eller försök att till varje pris finna invändningar.
Men det finns anledning att tillfoga en sak. Det är naturligtvis så att faktauppgifter kan vara delvis oprecisa och/eller tolkningsbara. Om Quick sa att det fanns en vit sten i närheten av den plats där han placerade kroppen efter Gry Storvik, kan detta svar noteras som riktigt även om stenen inte var helt vit men ganska ljus. Sådana i någon mån diskutabla noteringar kan ha påverkat resultaten på marginalen. Se vidare avsnitt 4, där jag gör en genomgång av Bergwallkommissionens mera preciserade behandling av kunskapstestet.
3.2 Åklagaren
Den som granskar resningsbeslutet beträffande morden på Gry Storvik och Trine Jensen ser att åklagaren inte över huvud taget tycks ha försökt använda betydelsen av kunskapstestet för att motargumentera advokaternas linje. I resningsbeslutet nämns inte testet över huvud taget, och följaktligen inte heller åklagarens hållning till det.
Mot bakgrund av den bedömning som kan göras av kunskapstestets bevisvärde (se avsnitt 5 nedan) måste det betraktas som en allvarlig försummelse om åklagaren valde att godta resultatet av sakkunnigutlåtandet som grund för en slutsats att testet saknade betydelse som bevis och därför inte borde åberopas under resningsprocessen.
4 Kunskapstestet i Bergwallkommissionens rapport
4.1 Texterna i rapporten om testet
Bergwallkommissionen tar upp kunskapstestet på ett betydligt mer ingående sätt än resningsåklagarna gjorde. Nedan citerar jag de textställen där kommissionen berör testet, utom när det rör sig om rena citat från andra texter. Testet nämns på ytterligare något ställe som dock saknar betydelse här.
s. 431 f. (angående Trine Jensen)
Av resultatet från det test som Sven-Åke Christianson presenterade vid huvudförhandlingen kan utläsas att Sven-Åke Christianson till Sture Bergwalls fördel bland annat valde att beakta att Sture Bergwall var den enda som hade berättat om Trine Jensens behå, halsband och väska, att hon endast hade haft tröja och behå på sig när hon hittades, att kroppen varit symboliskt täckt med kvistar och att det hade funnits en gren vid vägen vars riktning gick mot fyndplatsen. Huruvida Sven-Åke Christianson även kände till att Sture Bergwall dessutom felaktigt hade berättat bland annat att såväl behån som tröjan var trasig och att väskan var mer fyrkantig än avlång framgår inte.
Sture Bergwalls möjlighet att berätta om detaljer var naturligtvis avsevärt bättre redan av det skälet att han hade fått detaljerade frågor vid många förhör samt varit på plats under vallningarna och rekonstruktionen och då bland annat sett grenen vid vägen. Någon hänsyn till det tycks Sven-Åke Christianson inte ha tagit vid utvärderingen av testet.
I samband med resningsprocessen har testet även kritiserats av Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi.
Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att det hände att Sven-Åke Christianson under deras samtal förmedlade uppgifter från förundersökningarna till honom. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gentemot polis och åklagare förespråkade metoden att låta Sture Bergwall få kännedom om uppgifter från förundersökningen. Detta har dock tillbakavisats av Sven-Åke Christianson.
s. 436 f. (angående Trine Jensen)
Det framgår vidare inte av domen vilka omständigheter, utöver de två som benämnts särskilt anmärkningsvärda, som tingsrätten ansåg att Sture Bergwall bara hade kunde känna till genom iakttagelser på plats. Däremot redovisade tingsrätten resultatet av Sven-Åke Christiansons test. Av domen kan det inte utläsas att tingsrätten gjorde någon egen bevisvärdering av testet som sådant eller av det resultat som det utvisade.
s. 489 f. (angående Gry Storvik)
Av resultatet från det test som Sven-Åke Christianson presenterade vid huvudförhandlingen framgår att Sven-Åke Christianson till Sture Bergwalls fördel bland annat beaktade att Sture Bergwall hade beskrivit riktningen på blodet i Gry Storviks ansikte, Sture Bergwalls uppgifter om att det hade förekommit blåmärken på axelparti, höft och benen, att Sture Bergwall hade känt till att kroppen inte hade släpats utan burits, att Sture Bergwall hade redogjort för kräkningen, att slaget i huvudet hade skett med ett kantigt föremål, att Sture Bergwall hade hanterat kroppen på en presenning, att han hade haft kännedom om det ”vita” och att beskrivningen av likfläckarnas utbredning stämde väl överens med faktamässiga uppgifter.
Sture Bergwalls möjlighet att berätta om dessa detaljer var naturligtvis avsevärt bättre redan av det skälet att han hade fått detaljerade frågor vid många förhör och sett flera fotografier av både fyndplatsen och kroppen. Någon hänsyn till det synes dock Sven-Åke Christianson inte ha tagit vid bedömningen av testresultatet.
Det kan dessutom ifrågasättas om uppgifterna om det ”vita”, användandet av en presenning och att kroppen hade släpats var omständigheter som bekräftades av utredningen. Sture Bergwalls beskrivningar av blodet i ansiktet och var blåmärkena fanns stod dessutom snarast i strid med obduktionsfynden. Trots detta ansågs uppgifterna tala för Sture Bergwall som gärningsman.
Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att det hände att Sven-Åke Christianson under deras samtal förmedlade uppgifter från förundersökningarna till honom. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gente- mot polis och åklagare förespråkade metoden att låta Sture Bergwall få kännedom om uppgifter från förundersökningen. Detta har dock tillbakavisats av Sven-Åke Christianson.
s. 493 (angående Gry Storvik)
Tingsrätten redovisade även resultatet av Sven-Åke Christiansons test. Av domen kan dock inte utläsas att tingsrätten gjorde någon egen bevisvärdering av testet som sådant eller av det resultat som det utvisade.
s. 606 (angående tingsrätternas bevisprövning)
Utlåtanden från parts- eller domstolssakkunniga synes i allt för hög grad ha godtagits utan att slutsatser, angivna grunder eller bedömningsunderlag självständigt analyserades och värderades av tingsrätterna. Resonemang hade kunnat föras om vilken betydelse man kunde tillmäta sakkunnigutlåtandena om att Sture Bergwall ansågs tala sanning eller hur man bedömde utförandet och slutsatserna i de test av pressmaterial som den rådgivande psykologen lade fram, se avsnitt 10.6.5 och 11.6.5. Även det faktum att rättsläkarna utgick från ett begränsat förhörsunderlag när de upprättande [stavfelet finns i betänkandet] utlåtandena hade kunnat beaktas vid bedömningen av slutsatserna.
s. 612 f. (angående de sakkunniga)
Under huvudförhandlingen avseende morden på Trine Jensen och Gry Storvik presenterade den rådgivande psykologen två test, ett för varje åtal. I testen jämförde han Sture Bergwalls svar på frågor om de aktuella morden med testpersoners beskrivningar av dem efter att de hade fått läsa tidningsartiklar om morden. En närmare redogörelse för testen återfinns i avsnitt 10.3.2 respektive 11.3.2. I redogörelsen för testresultaten lyftes faktauppgifter fram som Sture Bergwall, men inte testpersonerna, hade kunnat berätta om. Den rådgivande psykologen drog därefter samma slutsats i båda fallen, nämligen att Sture Bergwall hade bättre kännedom om mordet än testpersonerna. Vissa omständigheter gör dock att testresultaten kan ifrågasättas.
Ett flertal av de uppgifter som testpersonerna inte hade kunnat berätta om, och som därför tillgodoräknades Sture Bergwall, kunde rimligen inte kontrolleras mot gjorda fynd och därmed inte heller bedömas som säkra. I något fall hade dessutom felaktiga uppgifter tillgodoräknats Sture Bergwall. Sture Bergwalls möjlighet att berätta om detaljer var naturligtvis avsevärt bättre redan av det skälet att han hade fått detaljerade frågor vid många förhör samt varit på plats under vallningar och rekonstruktioner. Någon hänsyn till det tycks den rådgivande psykologen inte ha tagit vid vare sig utvärderingen eller presentationen av testet.
I samband med resningsprocessen har testet kritiserats av en partssakkunnig. Kritiken som framfördes i sakkunnigutlåtandet bestod bland annat i att testet inte hade genomförts med en konsekvent metod och att det fanns detaljer i materialet som talade för att Sture Bergwalls egna uppgifter hade använts som facit vid delar av rättningen. Den sammanfattande bedömningen var att testets resultat vare sig var användbart för att bekräfta eller förkasta hypotesen att Sture Bergwall hade haft tillgång till avsevärt mer faktauppgifter än vad som hade publicerats i tidningarna [språkfelet finns i betänkandet] och att studiens resultat måste betraktas som så pass osäkra att de inte heller medgav att några andra bestämda slutsatser kunde dras utifrån dem.
Vid tiden för testens genomförande hade den rådgivande psykologen varit delaktig i Sture Bergwall-utredningarna under cirka åtta års tid.
4.2 Sammanställning av kommissionens invändningar
Vad kommissionen i sak invänder mot bevisvärdet av testet är alltså i huvudsak följande:
a) Quick sa beträffande Trine Jensen en del saker som var fel. Det är oklart hur detta beaktades.
b) Det kan beträffande flera uppgifter som Quick lämnade om Gry Storvik ifrågasättas om det är rätt att notera dem som riktiga. Vissa av hans uppgifter stod snarast i strid med obduktionsfynden.
c) Quick hade fått detaljerade frågor under flera förhör och vid vallningar. Han hade fått tillfälle att se och lära sig vissa saker, bl.a. att det fanns en karakteristisk gren vid vägen i närheten av fyndplatsen efter mordet på Trine Jensen.
d) Sven Å. Christianson hade förespråkat att Quick skulle få kännedom om vissa detaljer ur förundersökningen.
4.3 Kommentarer
Nedan kommenterar jag kommissionens invändningar, som till en del överensstämmer med kritiken under resningsprocessen men även innehåller en del därutöver.
a) Quick sa beträffande Trine Jensen en del saker som var fel. Det är oklart hur detta beaktades.
Det handlade enligt kommissionen beträffande Trine Jensen om två saker:
– att Quick felaktigt sa att såväl behån som tröjan var trasig
– att väskan var mer fyrkantig än avlång som Quick sa
Såvitt framgår av Christiansons beskrivning av resultaten beaktades inte dessa båda fel. Det var bara de rätta svaren som räknades.
Enligt min mening kan man diskutera om det finns anledning att vid en bedömning av bevisvärdet av testet ta hänsyn till fel som dessa båda, och hur de i så fall ska beaktas. Hade det rört sig om omfattande fel, som på allvar kunde tyda på att Quick gissade sig fram, kunde man ha ifrågasatt testets värde över huvud taget. Men det är naturligtvis inte rimligt att dra en sådan slutsats av de båda nämnda felen.
Jag har nu valt att helt enkelt slopa de båda riktiga uppgifter som möjligen kan anses neutraliserade av de båda felaktiga. Då blir det 18 riktiga uppgifter som Quick lämnade i stället för 20 (jfr avsnitt 2 om hur jag har kommit fram till siffran 20 som utgångspunkt).
b) Det kan beträffande flera uppgifter som Quick lämnade om Gry Storvik ifrågasättas om det är rätt att notera dem som riktiga. Vissa av hans uppgifter stod snarast i strid med obduktionsfynden.
Kommissionen menar närmare bestämt
– att det kan ifrågasättas om uppgiften att Gry Storviks kropp hade släpats bekräftades av utredningen (se p. 4)
– att beskrivningen av blodet i ansiktet snarast stred mot obduktionsfynden (se p. 5)
– att det kan ifrågasättas om uppgiften om presenningen bekräftades av utredningen (se p. 6)
– att det kan ifrågasättas om uppgiften om den vitaktiga stenen bekräftades av utredningen (se p. 8)
– att uppgiften om var blåmärkena fanns snarast stred mot obduktionsfynden (se p. 10).
Den första invändningen bör vara en missuppfattning. Quick sa att han hade burit kroppen, inte att han hade släpat den. Det var det som gjorde att hans uppgift betraktades som riktig, eftersom kroppen inte hade några tecken av att ha släpats. Denna invändning bortser jag därför från.
De övriga fyra invändningarna kan enligt min mening ifrågasättas och diskuteras. Men för att inte frågan om testets bevisvärde ska bli till en diskussion om riktigheten i invändningar beträffande enskildheter väljer jag att i denna promemoria godta dem och alltså räkna bort de fyra punkterna.
Det betyder att vi fortsättningsvis räknar med att Quick lämnade sex riktiga uppgifter beträffande Gry Storvik (nr 1, 2, 3, 4, 7 och 9) mot jämförelsegruppens genomsnittliga 1,2.
c) Quick hade fått detaljerade frågor under flera förhör och vid vallningar. Han hade fått tillfälle att se och lära sig vissa saker, bl.a. att det fanns en karakteristisk gren vid vägen i närheten av fyndplatsen efter mordet på Trine Jensen.
Quick hade talat om den karakteristiska grenen innan man fick syn på den vid vallningen. Det är dock inte alldeles klart, i varje fall inte f.n. för mig, att han då även hade beskrivit den på det sätt som sägs i p. 23 i avsnitt 2. Jag väljer därför att f.n. ta bort denna punkt som en riktig uppgift.
Den omständigheten att Thomas Quick hade fått detaljerade frågor vid flera tillfällen, eller såg saker vid vallningar, kan naturligtvis inte ha påverkat hans uppgifter annat än i den mån han fick information om de riktiga förhållandena genom frågorna eller vallningarna. Det går att följa förhören i förhörsprotokollen, och de redovisas i sammanfattning av kommissionen. Den vallning som gjordes i Oslo och vid fyndplatsen finns filmad och redovisas relativt ingående av kommissionen. Av detta material framgår, enligt min mening, att det inte gärna kan ha skett någon informationsöverföring beträffande övriga uppgifter om det inte rörde sig om rent fusk, alltså information ”utanför protokollet”. Att märka är då bl.a. att Seppo Penttinen i Gry-utredningen hölls ovetande om de fynd som hade gjorts tidigare i den utredningen.
Utgångspunkten för sannolikhetsberäkningen är då att Quick lämnade 17 riktiga uppgifter beträffande mordet på Trine Jensen och 6 beträffande mordet på Gry Storvik.
d) Sven Å Christianson hade förespråkat att Quick skulle få kännedom om vissa detaljer ur förundersökningen.
Jag känner i skrivande stund inte till om Christianson verkligen hade förespråkat att Quick skulle få kännedom om vissa detaljer ur förundersökningen. Jag ska kolla vad han och Seppo Penttinen säger om detta. Men genom att denna uppgift lämnas i anslutning till genomgången av kunskapstestet antyder kommissionen att Christianson i praktiken kunde ha sett till att Quick fick kännedom genom förundersökningsledningen om bl.a. sådana detaljer som han berättade om och som ingick som riktiga uppgifter i testet.
Detta är en allvarlig implicit anklagelse mot Christianson om manipulation av testet. Såväl Christianson som Seppo Penttinen bedyrar att något sådant inte förekom. Kommissionen har inte i sin omfattande genomgång hittat något exempel på fusk, och man har inte preciserat vilka uppgifter det i så fall skulle vara fråga om. Det finns då rimligen inte anledning att anta att Christianson, Penttinen eller någon annan skulle ha sett till att Quick fick kännedom om några av de uppgifter som är redovisade som riktiga i kunskapstestet. Ett visst utrymme bör ändå lämnas för att manipulationer av detta slag kan ha förekommit, se avsnitt 5.3.2 nedan.
Möjligheten att Christianson kunde tänkas agera delvis utifrån en önskan att testet skulle ge ett övertygande resultat kan man inte bortse från. Det är rimligt att tänka sig att alla som deltar i en brottsutredning har svårt att förhålla sig alldeles objektiva inför utredningens resultat. En sådan tendens kan nog också växa till sig med tiden. Att den skulle ha kunnat påverka utfallet av det nu diskuterade kunskapstestet på något betydelsefullt sätt är dock svårt att se. Alla frågor och svar, liksom data i övrigt, presenterades öppet. Något betydande utrymme för glidningar eller förmånliga tolkningar fanns därför inte.
e) Slutsatser
Kommissionen reflekterar inte kring den omständigheten att Quick faktiskt lämnade en hel del riktiga uppgifter om okända fakta, betydligt fler än kontrollgruppen. Och man säger inget om vad detta innebär för testets bevisvärde. Man kan enligt min mening inte dra någon annan slutsats än att kommissionen har velat neutralisera betydelsen av testet.
Redan detta är mycket anmärkningsvärt.
Anmärkningsvärt är det också att kommissionen nämner de invändningar som fördes fram mot testet under resningsprocessen utan att undersöka vilken betydelse invändningarna kunde ha för testets bevisvärde. Om man hade gjort en sådan undersökning – för vilken man ju hade gott om tid – hade man rimligen funnit att dessa invändningars faktiska betydelse var mycket begränsad.
Jag anser att kommissionen har hanterat denna fråga alltför slarvigt. Ett sådant intryck förstärks av en rejäl felstavning och ett språkfel som gör att man misstänker att texten är skriven av en enda person och sedan ogranskad av de övriga i kommissionen.
Efter genomgången av kommissionens invändningar mot testet kvarstår att Quick angav följande 17 respektive 6 okända riktiga fakta angående morden på Trine Jensen och Gry Storvik (jag har behållit numren ovan):
Beträffande Trine Jensen
1. Hon hade halsband.
3. Kroppen var placerad i framstupa sidoläge.
4. Kläder var utspridda runt kroppen.
5. Skorna låg en bit från kroppen.
6. Plånboken låg nära kroppen.
7. Papper låg invid kroppen.
8. En kam låg på kroppen.
10. Väskremmen var avsliten.
11. Remmen låg också intill kroppen.
12. Hon hade tröja på sig.
14. Hon hade inget på underkroppen.
15. Kroppen var övertäckt med kvistar.
17, Strypning var dödsorsaken.
18. Han ströp henne med väskremsnaran.
20. Han gjorde knutar på väskans rem.
21. Han hittade till den plats där Trine Jensen återfanns.
22. Han berättade om en stor trädgren innan den blev synlig vid vallningen.
Beträffande Gry Storvik
1. Hon kräktes utan att kräkningen kom ut genom munnen.
2. Han hade samlag med henne.
3. Hon hade en blödande krosskada på huvudets högra sida, av en yxa.
4. Han bar hennes kropp, släpade henne alltså inte. (Kroppen var ren.)
7. Kroppsvätskor hade torkat på hennes döda kropp.
9. Hon hade blåaktiga fläckar på kroppen (i verkligheten hade hon likfläckar).
5 Bevisvärde genom sannolikhetsberäkning
5.1 Inledning
Inte minst mot bakgrund av hanteringen av kunskapstestet under resningsprocessen resp. av Bergwallkommissionen finns det anledning att gå närmare in på testets egentliga bevisvärde. Detta värde kan anges som sannolikheten för att Thomas Quick talade sanning när han sa sig ha dödat Trine Jensen och Gry Storvik, bedömd utifrån enbart kunskapstestet.
För att illustrera bevisvärdet är det lämpligt att göra bedömningen i två steg och att därvid använda först en slumpmetod och därefter en metod där vi beaktar kritiken mot testet inkl. riskerna för manipulation.
5.2 Sannolikheten för att Quicks resultat berodde på slump
Slumpmetoden innebär att vi försöker beräkna sannolikheten för att Quick av en slump skulle få ett avsevärt annorlunda resultat i kunskapsundersökningen än kontrollgruppen fick. Vi tänker då bort riskerna för manipulationer och fel av olika slag, och ser i princip enbart till chansen för att Quick av en ren händelse skulle få avsevärt bättre resultat än kontrollgruppen.
Vi håller oss till de fakta som var okända, som alltså inte var kända från pressen. Låt oss, för att ha något att utgå från när vi räknar, anta att det fanns 30 sådana fakta som kunde ha nämnts av en mycket insatt person beträffande Trine Jensen och 15 beträffande Gry Storvik. Vilken siffra vi här använder oss av har marginell betydelse för slutresultatet.
Enligt redovisningen i rättegången angav Quick som sagt 23 (Trine) resp. 10 (Gry) okända fakta som var riktiga, medan kontrollgruppen angav 2,3 resp. 1,2. För att inte överdriva Quicks resultat räknar jag, som har redovisats ovan, ner hans rätta uppgifter till 17 för Trine och 6 för Gry.
Beträffande okända fakta kan vi utgå från att kontrollgruppen i stort sett gissade. Vissa saker var naturligtvis mycket lättare att gissa än andra, men om vi försöker räkna fram ett genomsnitt för de olika uppgifterna är ett rimligt antagande följande. Eftersom försökspersonerna träffade rätt beträffande 2,3 resp. 1,2 uppgifter hade de i genomsnitt ungefär 2,3/30 chans att träffa rätt beträffande var och en av uppgifterna rörande Trine och 1,2/15 chans att träffa rätt beträffande de uppgifter som handlade om Gry. Det innebär 0,077 chans att träffa rätt beträffande Trine och 0,08 chans beträffande Gry. Låt oss säga 0,08 beträffande båda. Det är ungefär detsamma som chansen att få exempelvis en etta eller en sexa eller en tia om man slår med en tärning som har tolv sidor.
Kontrollgruppen borde då, vid en ren sannolikhetsberäkning som bygger på slumpen, ha ungefär 30 x 0,08 rätt dvs. 2,4 rätt beträffande Trine. Det hade man också, närmare bestämt 2,3. Och gruppen borde ha 15 x 0,08 rätt beträffande Gry = 1,2. Det hade man också.
Vilken är då chansen att på grund av slumpen få det antal rätt som Quick fick, dvs. 17 resp. 6? Låt oss ge Quick lite större chans än kontrollgruppen för att ytterligare något neutralisera fördelar som han kan ha haft i testet. Låt oss säga att han hade en chans på 10 (0,1) i stället för knappt en chans på 12 (0,08) som kontrollgruppen hade.
Om vi börjar med Trine-fallet kan vi konstatera att chansen för Quick att få 17 rätt hade varit 0,1 upphöjt till 17 om det bara hade handlat om 17 möjliga fakta. Hans chans var dock större eftersom vi antar att det fanns 30 uppgifter som kunde anges. För att beräkna chansen ska man använda formeln
n! / (v! x (n-v)!) x p^v x (1-p)^(n-v)
där
n = antalet möjliga rätt
v = det antal rätt som man undersöker sannolikheten för
/ = delat med (divisionstecken)
x = gånger (multiplikationstecken)
p = sannolikheten för varje möjligt rätt (1/6 vid ett kast med en vanlig tärning)
! = ”fakultet” (multiplikation av heltal från 1 upp till variabeln före !-tecknet)
^ = upphöjt till
Formeln ska läsas så att det i nämnaren bara står ”v! x (n-v)!”.
Multiplikation av successiva heltal från 1 upp till variabeln före !-tecknet fungerar så att exempelvis 4! = 1 x 2 x 3 x 4 = 24 och 8! = 1 x 2 x 3 x 4 x 5 x 6 x 7 x 8 = 40 320.
En beräkning enligt formeln ger till resultat att Quick hade en chans som låg i storleksordningen en på 3 miljarder att få 17 rätt bara på grund av slumpen. Det var alltså en chans som var helt försumbar.
När det gäller Gry-fallet var chansen för Quick betydligt större. Chansen att få sex uppgifter rätt utifrån enbart slumpen var i storleksordningen en på 440.
Sannolikheten för att han skulle få 17 rätt på testet beträffande Trine och dessutom 6 rätt på testet beträffande Gry får man om man multiplicerar de båda sannolikheterna med varandra. Det blir en chans på i storleksordningen en på 1 300 miljarder.
Egentligen behöver man inte räkna på dessa sannolikheter. Det är uppenbart för var och en att chansen är mikroskopisk – dvs. helt försumbar – att få så många rätt som Quick hade om man beträffande var och en av uppgifterna har bara en tiondels chans att nämna den.
Vi kan alltså helt och hållet bortse från möjligheten att Quick av en slump skulle ha fått det antal rätt som han fick på testet.
5.3 Sannolikheten för att Quick talade sanning
5.3.1 Inledning
Den nyss tillämpade metoden ger alltså till resultat att chansen var helt och hållet försumbar att Thomas Quick av en ren slump skulle kunna få det resultat på testet som han fick. Det betyder att anledningen till hans resultat måste ha varit någon annan.
Tre huvudmöjligheter finns då. Den första är att resultaten var förfalskade eller på något annat sätt frammanipulerade av de ansvariga. Den andra är att resultaten beror på de omständigheter som har framförts i den kritik som har riktats mot testet. Och den tredje är att Quick faktiskt talade sanning när han berättade om morden.
5.3.2 Möjligheten att resultaten var förfalskade eller frammanipulerade
Det finns inte några indikationer på att resultaten av testet skulle vara förfalskade eller frammanipulerade på något annat sätt. Inget har hänt som talar för att de närmast berörda personerna, Sven Å Christianson och Seppo Penttinen, skulle ha förfalskat eller manipulerat. Kommissionen har visserligen skrivit att Christianson förespråkade att Quick skulle få kännedom om vissa omständigheter i förundersökningen, och påståenden har i olika sammanhang förekommit från enskilda personer om att Seppo Penttinen ibland skulle ha gett Thomas Quick otillbörlig information. Men dels har det inte anförts något stöd för påståendena, dels ter det sig alldeles orimligt att anta att Penttinen och Christianson på det sättet skulle ha fuskat fram resultaten i testet. Något sådant har inte heller vare sig advokaten eller kommissionen varit i närheten av att påstå. Inte heller finns det något annat i omständigheterna kring testet som talar för oärlig påverkan.
Att testresultaten skulle bero på manipulationer kan alltså enligt min mening sammantaget betraktas som så osannolikt att man nästan kan lämna möjligheten därhän. Man måste utgå från att vilken domstol som helst skulle ha uteslutit den möjligheten. För att det inte ska kunna hävdas med något sakligt stöd att jag i alltför hög grad bortser från manipulationsmöjligheten, väljer jag ändå att sätta siffran 1 % på denna sannolikhet.
5.3.3 Möjligheten att testet var helt missvisande på grund av metodfel m.m.
När det gäller den andra huvudmöjligheten till testresultatet, nämligen att det skulle bero på de omständigheter som har kritiserats (se avsnitt 3 och 4 ovan), kan man notera följande.
Det står klart att Quicks svar lämnades under helt andra förutsättningar än kontrollgruppens. Han lämnade sina svar under polisförhör, medan kontrollgruppens svar gavs i en konstruerad testsituation. Detta skedde av nödvändighet och kan inte i sig ha påverkat resultatet mer än möjligen marginellt.
Vidare är det riktigt att man inte vidtog vissa åtgärder som vanligen används för att undvika fel i statistiska test. Men att det inte kunde finnas någon ”referensstandard” för detta test ter sig tämligen självklart. Och inte heller kunde det göras något s.k. signifikanstest. Det fanns ju inte någon hypotes att testa.
När det gäller påståendena om snedvridning av svarsnoteringarna är det att märka att Quick lämnade sina svar i så kallade dialogförhör. De norska utredningarna finns bevarade digitalt, och det finns därför möjlighet för vem som helst att studera i detalj hur hans svar lämnades. Jag tillhandahåller gärna dessa delar av utredningen för den som så önskar. (Skriv till pm@goranlambertz.se, så sänder jag en länk.) Vallningar och rekonstruktioner finns inspelade på film och kan granskas av den som så önskar.
Kommissionen har menat, dels att det förekom ett par felsvar och att det är oklart hur dessa noterades, dels att några svar har antecknats som riktiga fastän det kan ifrågasättas om detta är befogat. Jag har i avsnitt 4 tagit hänsyn till dessa invändningar på ett sätt som rimligen måste anses tillgodose dem.
Vad som i övrigt kan ha viss mindre betydelse är den felkälla som består i att det kunde finnas en benägenhet att tolka Quicks uppgifter ”förmånligt” när de var lite oprecisa eller svårtolkade, och att hans resultat därför kunde överskattas något. Vidare kunde det finnas en benägenhet att dubbelräkna en del uppgifter som han lämnade. Jag har försökt ta hänsyn till denna felkälla genom att minska antalet riktiga uppgifter något (se avsnitt 4). Att den i övrigt skulle kunna påverka testresultaten på något betydelsefullt sätt är svårt att se.
Det framstår sammantaget som otänkbart att metodfel och andra felkällor skulle ha kunnat påverka testresultaten så att Quick fick ett helt annat utfall än försökspersonerna. Låt oss ändå säga att chansen/sannolikheten för att Quicks testresultat berodde på sådana felaktigheter var 5 % beträffande vart och ett av morden.
5.3.4 Möjligheten att Quick talade sanning
Då återstår möjligheten att resultatet av kunskapsundersökningen berodde på att Thomas Quick talade sanning om morden. Att han kände till så många fler detaljer om de båda morden än försökspersonerna skulle alltså bero på att han var gärningsman.
Om vi utgår från det som har sagts i de båda föregående avsnitten om sannolikheten för att testresultatet berodde på manipulationer eller på svagheter i undersökningen (1 % resp. 5 %), var sannolikheten för att resultatet berodde på att Thomas Quick talade sanning ca 94 %. Jag tror inte att många är beredda att hävda att denna procentsats för sannolikheten är överskattad.
5.4 Slutsatser
Slutsatsen av räkneoperationerna är alltså följande, naturligtvis med viss osäkerhet i enskildheter.
Sannolikheten för att Thomas Quick av en slump skulle ha fått ett resultat som i så utomordentligt hög grad avvek från försöksgruppens är långt mindre än en på en miljard, alltså helt och hållet försumbar.
Sannolikheten för att förklaringen till testresultatet är en annan än att Thomas Quick talade sanning kan beräknas till ca 0,06 eller sex på 100. Sannolikheten för motsatsen, alltså att förklaringen till testresultatet är att Thomas Quick talade sanning, är då ca 94 %.
Om sannolikheten är så hög för att Thomas Quick talade sanning beträffande dessa mord, är den naturligtvis också mycket hög för att han genomgående talade sanning när han berättade om morden.
Även om man lyfter blicken och bortser från alla sannolikhetsberäkningar, blir slutsatsen rimligen oomtvistlig. Med de resultat som testet gav måste bevisvärdet för att Thomas Quick talade sanning beträffande morden på Trine Jensen och Gry Storvik betraktas som mycket högt.
Det ska anmärkas, här som beträffande bevisvärdet av hundsökningarna, att det säkert är möjligt att beräkna sannolikheten med hjälp av den s.k. Bayes sats. Det är dock en metod som jag inte behärskar, och om beräkningen ska göras måste jag därför överlämna den till någon annan.
Denna promemoria har nu reviderats i en vända efter synpunkter från framför allt två personer. Jag har sänkt sannolikheten för att Thomas Quick talade sanning från ca 98 % till ca 94 %. Även fortsättningsvis är jag, precis som när det gäller promemorian om bevisvärdet av hundsöken, tacksam om experter på bedömning och beräkning av sannolikheter granskar mina resultat kritiskt.
6 Avslutande synpunkter och reflektioner
En genomgång av bevisvärdet av kunskapstestet visar att sannolikheten är liten redan på grund av detta test att Quickärendet är en rättsskandal. Hur kunskapstestet kunde hanteras på det sätt som skedde av resningsåklagarna är svårt att förstå. Att Bergwallkommissionen inte gjorde ett försök till en balanserad bedömning av testet är – mot bakgrund av den tid man ändå ägnade det – nästan ännu svårare att förstå.
Det kan nu också noteras, sedan jag har gjort beräkningar avseende två av de viktigaste bevisen i Quickmålen, hundsöken och kunskapstestet, att det går att beräkna den samlade sannolikheten utifrån dessa båda bevis för att Quick skulle ha ljugit om alla morden. Denna sannolikhet kan beräknas till i storleksordningen 0,00015 (hundsöken) x 0,06 (kunskapstestet) = 0,000009 eller knappt en på hundra tusen. Sannolikheten för att han talade sanning beträffande åtminstone något av morden kan därmed beräknas till i storleksordningen 99,9991. Utifrån denna siffra kan man fundera över, dels om Bergwallkommissionens utgångspunkt att Bergwall dömdes felaktigt var fruktbar, dels vilken grund som finns för påståendena om en rättsskandal.
Det finns åtskillig annan bevisning som visar att det inte finns något tvivel: Den samlade bevisningen mot Thomas Quick var utomordentligt stark. Därtill kom ursprungssannolikheten, som i detta fall var av mycket stor betydelse. Det var enligt min mening uppenbart rätt att åtala och döma Thomas Quick.