11 september och skurkstater

I dag för nio år sedan, den 11 september 2001, rasade tvillingtornen i New York inför en chockad värld. På dagen två år senare stannade Sverige i sorg när Anna Lindh inte klarade natten efter knivattacken på NK.

Den 11 september har blivit en dag att se tillbaka, och blicka framåt. Själv funderar jag på rättsordningen. Gör lagstiftare, domstolar och polis vad de ska för människors säkerhet? För att folk ska ha lätt att känna solidaritet med sina samhällen?

Ja, de allra flesta stater jobbar på i bekämpandet av brottsligheten, även den grova och organiserade. Med blandad framgång visserligen, men man är ganska överens om målen och medlen. Och man hjälps åt över gränserna på ett hyggligt effektivt sätt. Men då handlar det om enskildas brottslighet. Sedan är det stopp.

Någon verksam ordning för att bekämpa staters skurkstreck finns inte. Den östtyska staten kunde i lugn och ro skjuta medborgare som försökte ta sig ut ur landet. I Argentina, Uruguay och Chile torterades och dödades diktaturens motståndare på 70- och 80-talen. Inom länderna har man efteråt lyckats straffa en del personer, men världssamfundet var hjälplöst medan det hela pågick.

I dag sitter Dawit Isaak i eritreanskt fängelse sedan snart nio år utan rättegång för att han har skrivit bra saker som regimen tycker illa om. Hans liv är i uppenbar fara. Sakineh Mohammadi Ashtiani riskerar stening till döds i Iran för fel kärlek. Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest i Burma i 19 år för att hon är ett hot mot militärens makt. Vansinnigt men sant. Och det finns många exempel.

Men det måste jag väl förstå att staterna är suveräna inom sina gränser? Att våld inte hjälper, se hur det har gått i Irak. Vi får försöka med kraftfulla protester och sanktioner. Ibland kan vi göra mer än så, se på Jugoslavientribunalen, Rwandatribunalen och Internationella brottmålsdomstolen. Vi kan ju inte intervenera eller bomba! Och att aktioner som kränker makthavarna riskerar att göra det ännu värre för deras fångar, det måste jag väl förstå?

Jo, jag förstår väl det. Men det känns som om den riktiga viljan saknas. Ska en ny Dawit Isaak sitta ohjälpligt fast om 25 år utan att någon kan göra något? En ny Sakineh om 50? Ska de ogillande staterna fortsätta att skicka ut sina diplomatiska signaler utan långsiktig samordning, organisation och kraft?

Jag vet att det anses naivt att tro att man kan skapa en fungerande internationell rättsordning mot skurkstater. Men kunde man inte försöka göra något på riktigt lång sikt? Sätta igång direkt och sikta mot ett resultat om sådär 25 år? Åtminstone försöka. Och kanske rentav driva arbetet med glöd och entusiasm.

Jag tror att regimer som Irans, Nordkoreas, Eritreas, Burmas och en del andra skulle må bra av att leva med en sådan milt men konstant ljudande signal från världssamfundet, år efter år. Vi kommer och tar er. Det dröjer lite, men vi kommer och tar er. Om ni inte vill vara med oss förstås, det får ni gärna vara.