Bevis och verklighet
Det finns få saker som upprör allmänheten så mycket som friande domar i sexualbrottmål. Det gäller särskilt när flera män har varit inblandade och tidningarna använt uttrycket gruppvåldtäkt. Senast ledde en dom i Svea hovrätt till omfattande protester. Sex pojkar i åldern 15–16 år var åtalade för att ha våldtagit en jämnårig flicka. De dömdes i tingsrätten men friades i hovrätten.
När hovrättspresidenten försvarade domen utsattes han för en ovanligt hätsk kampanj på nätet. Någon skrev en text med ett påhittat rått sexuellt övergrepp mot honom och texten spreds många tusen gånger på Facebook. Nyligen var det demonstrationer vid hovrätten. De gick i huvudsak ut på att domare inte förstår den utsatta situation som unga kvinnor kan befinna sig i.
En våldtäkt är ett synnerligen allvarligt brott, och varje gång ingen gärningsman kan fällas är ett misslyckande. Men det är viktigt att medierna och allmänheten förstår de regler som gäller. Ingen ska dömas om det inte är ställt utom rimligt tvivel att han har begått brottet. Det innebär inte sällan att en man som åtalas för våldtäkt blir frikänd trots en trovärdig berättelse av kvinnan. Domstolen kan känna sig nästan helt säker på att berättelsen är riktig. Men om det finns ett rimligt tvivel om vad som har hänt är det enda rätta att frikänna.
Om domen blir friande fastän kvinnan själv vet att hon blev våldtagen, är det viktigt att hon förstår anledningen till domen. Annars är det lätt att den upplevs som ännu en kränkning. Advokaten måste därför noga förklara bevisreglerna och varför ett brott ibland inte leder till fällande dom. Kvinnan måste få veta att hon trots domen mycket väl kan ha uppfattats som fullt trovärdig.
Vad man måste förstå är att domstolarna inte bestämmer vad som verkligen hände. De kan bara avgöra om åklagaren har bevisat att det som påstås i åtalet har hänt.
Medierapporteringen kring dessa rättsfall är känslig. Redan en enkel och ofta använd formulering som ”mannen friades från alla misstankar om våldtäkt” leder fel. Samtidigt som han ska betraktas som oskyldig, är det många gånger inte alls så att han har friats ”från misstankar”. Tvivlet om hans oskuld kan vara betydande fastän åtalet har ogillats.
När det gäller det fall som nämndes inledningsvis kan de hätska reaktionerna bero på att man inte har läst domen. Hovrätten kom fram till att det inte var ställt utom rimligt tvivel att flickan hade befunnit sig i ett så kallat hjälplöst tillstånd. Det gjorde domstolen på grundval av de inblandades berättelser om vad som hade hänt. Den som läser domen och utgår från vanliga bevisregler kan knappast betvivla att domen är riktig.
En annan sak är att bara de som var där vet vad som verkligen hände. Domstolen kan bara döma på grundval av bevisningen. Så bör det vara och det finns ett ord för det: Rättssäkerhet.