Brott och berusning
Ska man dömas för ett brott som man begår när man är full även om det inte kan bevisas att man har uppsåt? Den frågan har diskuterats ivrigt efter en dom från Högsta domstolen i september.
I målet hade en berusad man huggit med en kökskniv mot två personer och träffat dem livsfarligt. Tingsrätten och hovrätten dömde mannen för försök till dråp. Men Högsta domstolen kom fram till att åklagaren inte kunde visa att mannen hade uppsåt att döda. Då var frågan om han ändå skulle dömas för försök till dråp eftersom han var rejält berusad och mer eller mindre borta. Ska det krävas att åklagaren kan bevisa uppsåt att döda även i ett sådant fall?
I lagen sägs att om en gärning har begåtts under självförvållat rus ”skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott”. Hur ska den regeln förstås? Om detta har jurister tvistat i årtionden. Den ena tolkningen är att bestämmelsen ska läsas så att en person som själv är skuld till att han är full ska dömas för brott även om det inte kan visas att han har haft uppsåt. Det andra sättet att tolka regeln är att man inte kommer undan sitt ansvar bara för att man har varit berusad; uppsåtet ska prövas precis som i vilket mål som helst.
Sedan ett HD-avgörande år 1973 har den första tolkningen gällt. En berusad man hade tagit en barnvagn som han felaktigt trodde tillhörde familjen. Han dömdes för egenmäktigt förfarande med motiveringen att ”kravet på uppsåt eller oaktsamhet skulle i viss utsträckning eftergivas vid självförvållat rus”. Mannen fick alltså skylla sig själv som hade tagit fel när han var full.
Det är just det som är frågan. Ska man dömas för det som man gör när man är full även om man inte menar att göra det? Å ena sidan kan det anses rimligt att man får skylla sig själv i det läget. Det kan man kalla ansvarsprincipen: man får ta fullt ansvar för det man gör när man har druckit sig full. Å andra sidan kan det anses orimligt om man skulle dömas för uppsåtligt dödande (mord eller dråp) när man i fyllan har varit vårdslös med ett vapen eller en bil och därför orsakat någons död. Tycker man så åberopar man den så kallade skuldprincipen: ingen ska dömas för brott utan verklig skuld. Så resonerade HD i september och dömde mannen för grov misshandel. Uppsåt att misshandla var bevisat.
Det är ofta svårt att avgöra uppsåtet hos den som är helt borta på grund av berusning. I det aktuella målet hade mannen uppträtt som en ”robot” eller en ”zombie”. Skuldprincipen innebär att domstolen måste avgöra vilket uppsåt ”roboten” eller ”zombien” hade. Svårt men oftast möjligt. Jag var själv med och dömde, och jag håller alltså på skuldprincipen.
En bit in på det nya året ska HD avgöra ett mål där den åtalade högg med ett samurajsvärd flera gånger mot sin sambo och skadade henne allvarligt. Han var mycket berusad och minns inget.