En aktivistisk domstol?

Ett diskussionsämne har dominerat bland jurister det senaste året: Har Högsta domstolen blivit alltför offensiv, rentav aktivistisk? Försöker domstolen ta över för mycket av lagstiftningsmakten från riksdag och regering?

Det som satte igång diskussionen var framför allt tre saker: några narkotikadomar, ett antal upprivna domar för skattebrott och den s.k. Mangadomen.

I narkotikadomarna har Högsta domstolen skapat ny praxis. Man ska i fortsättningen se mer nyanserat på narkotikabrott än man har gjort tidigare och inte bara till sorten och mängden narkotika. Denna nyansering har i många fall lett till mildare domar. I ett mål sänkte Högsta domstolen straffet från fjorton års fängelse till fyra.

Många domar om skattebrott ansågs i ett avgörande år 2013 strida mot en rätt enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter att slippa dubbla processer om samma sak. Ett stort antal personer hade fått både skattetillägg och straff för samma fel. Högsta domstolen ansåg att en rad gamla domar måste rivas upp. Andra menade att domstolen tog ett onödigt stort grepp.

I Mangadomen blev en översättare som hade barnpornografiska teckningar i sin dator friad. Kritikerna menade att Högsta domstolen därmed underkände lagstiftarens vilja att straffa inte bara barnpornografiska fotografier, utan även teckningar. Men innehav av teckningar som inte alls är verklighetstrogna skyddas av grundlagens regler om informations- och yttrandefrihet. Sådant innehav kan därför enligt domstolen inte straffas.

Kritikerna menade att det slags förändringar i rättsläget som domstolen genomförde i dessa mål borde förbehållas riksdag och regering.

I ett par avgöranden från senare tid har Högsta domstolen tvärtom beskyllts för stelbenthet. I det ena fick Stockholms kommun betala felparkeringsavgift för en bil som man tog hand om för att köra till skroten. I det läget ska kommunen registreras som ägare, och ägaren svarar för felparkeringar som har skett under det dygn då registreringen skedde.

I det andra målet hade en konkursförvaltare sett till att en nedskräpad och kanske miljöskadad fastighet som konkursboet ägde kunde säljas till en granne för en krona. Förvaltaren ville ha ersättning av staten för sitt arbete med försäljningen, men nekades med hänvisning till att arbetet gick utöver förvaltarens uppdrag. Det är att verka för en förmånlig och snabb avveckling av konkursen.

Lagen är så konstruerad – och också så tänkt – att dessa båda avgöranden var oundvikliga trots att resultaten var påtagligt stränga för kommunen respektive konkursförvaltaren.

Jag tror jag kan säga att Högsta domstolen inte alls är aktivistisk eller offensiv. Och domstolen strävar förvisso inte efter att ta över någon makt från riksdag och regering. Domstolen dömer helt enkelt enligt de lagar som gäller, och försöker göra det så klokt och bra som möjligt.