Sambos, sambor och sambor
Det här är inte någon språkspalt. Men låt mig dröja något vid den utveckling som uttalet av det ord som behandlas i denna kolumn har genomgått.
När samboförhållanden började bli vanliga på 60-talet sa de flesta sambo, med samma uttal som hambo. I plural sa man sambos. När vi fick vår första sambolag år 1987 tillhölls vi dock att säga sambo med grav accent, alltså som i tomte, granne och landbo. Substantivet fick då samma uttal som verbet. Man sambor med sin sambo. I plural ska det heta sambor, som krabbklor. Numera säger nog inte många sambos, men däremot har det blivit vanligt med akut accent och ändelsen –r i plural, alltså sambor med samma uttal som Rambo. Och även detta uttal godtas numera enligt Svenska Akademiens Ordlista.
Vi är ganska ensamma i världen om vår sambolag. Och att vi erkänner samboförhållanden som någonting särskilt för med sig en del juridiska svårigheter. Vad gäller till exempel om paret lever tillsammans i en fastighet eller bostadsrätt som den ena sambon formellt står som ägare till men den andra sambon har bidragit till på olika sätt? Det finns en rad rättsfall om detta. Förenklat går de ut på att även den som inte står med på köpekontraktet ofta ska ses som hälftenägare. Det kallas dold samäganderätt.
Högsta domstolen prövar med jämna mellanrum mål om samboförhållanden. Häromdagen var frågan om kvinnan hade väntat för länge med att begära bodelning efter separation; det ska man göra inom ett år och i det här fallet hade hon dröjt längre. Men hennes sambo hade begärt bodelning i tid och sedan återkallat. Då fick hon tillgodoräkna sig hans begäran. I ett annat fall var frågan om dold samäganderätt preskriberas, utsläcks, om man inte har åberopat den under många år. HD sa nej. En sådan rätt är en äganderätt, och den preskriberas inte. I båda dessa mål var dock domstolen oenig, tre domare mot två.
Den 1 juli i år kriminaliserades tvångsäktenskap. Och som äktenskap räknas då även sådana förbindelser mellan en man och en kvinna som i vissa kulturer jämställs med äktenskap utan att vara det enligt lagen. Där ställde samboförhållandena till det igen. Borde de kanske jämställas med muslimska och romska ”äktenskap”? Lagstiftaren sa nej, men det var inte så lätt att förklara skillnaden.
Så det skapar en del svårigheter att lagen erkänner och särbehandlar samboförhållanden. Men vi ska vara glada för att den svenske lagstiftaren har tagit sig an dessa ”stadigvarande parförhållanden”. Det har medfört att sambor i vårt land har ett bättre rättsligt skydd än kanske någonstans i världen. Det gäller äganderätt, sociallagstiftning, faderskap, adoption, uppehållstillstånd och mycket annat.
Nu tycker nästan ingen längre att det är konstigt att lagen mestadels jämställer sambor – oavsett hur de uttalas – med gifta. Det har gått på trettio år.