Debattinlägg: Låt oss diskutera barnförhör allvarligt och konstruktivt

I går den 18 september tog Dagens Nyheter upp ytterligare ett fall av förhör med barn som misstänks för allvarliga brott. I våras var det mordet i Arvika år 1998 på 4-årige Kevin, nu handlar det om det s.k. Hovsjömordet på en 11-årig pojke år 2001.

Det är bra att rättsfall som dessa granskas. Att förhöra misstänkta barn är oerhört komplicerat på flera olika sätt. Enligt min uppfattning var DN:s granskning i går inte objektiv. Och det var nog inte heller ambitionen. Men det vinklade angreppssättet hindrar inte att sakfrågorna är intressanta och bör diskuteras.

Även om de båda nämnda mordutredningarna har flera år på nacken, är de problem som uppdagas långt ifrån inaktuella. Vi lär oss ständigt, men problemen kring barnförhör kommer alltid att finnas. Det finns så mycket att ta hänsyn till, och så tunga motstående intressen.

Låt mig föreslå att Dagens Nyheter, som intresserat sig mycket för frågorna, bjuder in till en allvarlig diskussion om förhör med barn som misstänks för brott. Låt oss i möjligaste mån lägga personangrepp och retorik åt sidan och koncentrera oss på sakfrågorna. Och låt oss försöka bidra konstruktivt och positivt till ett utomordentligt svårt ämne. Med en balanserat sammansatt expertpanel med företrädare för rättsväsendet, psykologin och kanske journalistiken bör mycket nytta kunna göras, särskilt om diskussionen dokumenteras på ett bra sätt.

Några frågor som kan behöva diskuteras är dessa:

1. Hur ska man minimera risken för att barn erkänner falskt?

2. Hur hårt får/bör man gå fram när man förhör barn som verkar dölja något viktigt?

3. Hur viktigt är det att brottet klaras upp? Hur ska den aspekten beaktas under förhören?

4. Hur snabbt eller långsamt ska man närma sig de avgörande frågorna?

5. Bör förhörsledaren försöka få barnet att känna förtroende och kanske tycka om honom eller henne?

6. Hur många förhör får man hålla, och hur länge kan man hålla på?

7. Är det rätt att berömma ett barn som ”vågar berätta”?

8. Vem eller vilka bör vara med under förhöret, förutom barnet och förhörsledaren?

9. Får/bör man använda vallningar och dockor?

10. Vilken roll bör psykologer ha under brottsutredningen? Behövs bättre handböcker o.d.?

11. Hur viktigt är det att säkra teknisk bevisning när ett barn är huvudmisstänkt?

12. Hur säker behöver man vara på att barnet är skyldigt innan man avslutar utredningen? Hur ska situationen när utredningen avslutas hanteras av polis och åklagare?

13. I vilka fall bör åklagaren väcka en s.k. bevistalan?

14. Hur ska myndigheterna hantera situationen i förhållande till barnet och familjen efter avslutad utredning?

15. Finns det något särskilt som medierna bör tänka på när de granskar en brottsutredning med barnförhör?

Några av dessa frågor är ganska lätta att besvara, andra mycket svåra. Alla har säkert diskuterats tidigare inom de kretsar där de är av särskilt intresse, men det är tydligt att det finns diametralt skilda uppfattningar i avgörande frågor.