Extrabetraktelse med Sveriges Radios svar på mitt brev till sju mediechefer m.m.

För tio dagar sedan skrev jag ett mejl till sju svenska mediechefer med anledning av att det börjat röra på sig en del i Quickärendet. Jag fick ett kort svar från Casten Almqvist på TV4, ett längre från Cilla Benkö på Sveriges Radio. Övriga har inte hört av sig, men Cilla Benkö sände sitt svar även till de övriga. Jag har därefter svarat.

Jag publicerar korrespondensen här därför att jag tror att det (och den) kan få betydelse, eller åtminstone kan vara av intresse. Jag har nämnt för Cilla B att jag publicerar om hon inte protesterar, och det har hon inte gjort. Jag tar med även det ursprungliga brevet, även om jag publicerade det i den förra betraktelsen (5.10).

1. 2019-10-05

Till hanna.stjarne@svt.se, cilla.benko@sr.se, lena.mellin@aftonbladet.se, klas.granstrom@expressen.se, peter.wolodarski@dn.se, anna.careborg@svd.se, casten.almqvist@tv4.se

Re: De stora svenska medierna och det s.k. Quickärendet

Bästa mediechefer

Jag skriver till er om det s.k. Quickärendet. Det har i flera år fått en behandling i era medier som har utgått från att det begicks en rättsskandal när Thomas Quick (numera Sture Bergwall) dömdes för åtta mord under åren 1994 – 2001.

Att denna utgångspunkt är felaktig torde numera ha gått upp för de flesta. Det har i varje fall gått upp för de allra flesta jurister och andra som är sakkunniga i värdering av bevisning. De bevis som fanns och finns mot Quick / Bergwall var i själva verket utomordentligt övertygande. En traditionell sannolikhetsvärdering med den s.k. Bayes sats visar att sannolikheten är 99,9999 % för att han begick ett av morden (det på Therese Johannessen i Drammen) och 99,999 % för att han begick ett annat (det på Johan Asplund i Sundsvall). Då är det ganska lätt att räkna ut att han inte är tillförlitlig när han säger att han inte har begått något mord.

Att jag nu skriver till er beror på det som vi har upplevt, vi i den grupp som hela tiden har sagt att ingen rättsskandal har förekommit (Öjegruppen). Vi har inte nått fram med våra argument. På senare år har ni alltid sagt nej till att publicera det vi velat säga. Men alldeles nyligen avvek Aftonbladet från denna linje och publicerade en debattartikel av Christer van der Kwast. Heder åt Aftonbladet för det.

Jag menar att det som förekommit är allvarligt och i sinom tid behöver beforskas. De största medierna i Sverige har i realiteten, det är i varje fall vår upplevelse i Öjegruppen, försökt tysta den opposition i ett viktigt rättsärende som försökt klargöra vad som verkligen hänt. Nämligen att medierna – med visst benäget bistånd av åklagare, den s.k. Bergwallkommissionen och fyra författare – har skapat en villfarelse som knappast har sin like i vårt land.

Enligt min mening är det på tiden att ni i de stora medierna undersöker på riktigt vad som hände, ser till att förstå det och sedan försöker få ett slut på villfarelsen. Det drabbar visserligen er själva, för det är framför allt ni som har skapat den genom ett dåligt journalistiskt arbete. Men jag hoppas att detta inte ska förhindra en omvärdering från er sida. Ni har ett ansvar för denna sak, som är långt ifrån oviktig i vårt samhälle.

Jag kan lova er med hundraprocentig säkerhet att rättsskandalen är en villfarelse. Thomas Quick blev korrekt dömd.

Jag skulle uppskatta ett svar från var och en av er. Det brådskar inte.

Bästa hälsningar

Göran Lambertz, f.d. justitieråd

2. 2019-10-10

Från: Cilla Benkö

Kopia till: Hanna Stjärne, Casten Almqvist, Lena K Samuelsson, Klas Granström, Peter Wolodarski och Anne Careborg

Re: De stora svenska medierna och det s.k. Quickärendet

Hej Göran.

Sveriges Radio har tidigare i samband med att du skrev din bok svarat på frågor om hur vi ser på vår bevakning av Quick-/Bergwall-fallet. Vi har idag ingen annan uppfattning än den vi då redovisade.

Vi har med traditionella metoder granskat ett uppmärksammat skeende och redovisat vad vi sett och hört, och vad olika parter framfört från sina perspektiv. Sveriges Radio har haft som utgångspunkt att ge publiken en allsidig bild av detta komplexa ärende.

Den bevakande och rapporterande journalistiken har inte till uppgift att bevisa eller motbevisa skuld i en rättsprocess utan att skildra en händelse eller ett skeende. Frågan om vi rapporterat på ett korrekt och opartiskt sätt är en fråga som i samband med bevakningen hade kunnat prövas av Granskningsnämnden för radio och tv.

Möjligheten till en eventuell framtida journalistisk granskning av det här historiska fallet eller av den journalistiska bevakningen av detta är inget vi kan vare sig utlova eller säga aldrig kommer att ske.

Bästa hälsningar,

Cilla Benkö

3. 2019-10-14

Till: Cilla Benkö

Kopia till: Hanna Stjärne, Casten Almqvist, Lena K Samuelsson, Klas Granström, Peter Wolodarski och Anne Careborg

Re: De stora svenska medierna och det s.k. Quickärendet

Hej Cilla

Tack för ditt mejl och för att du svarade så rejält. Den grundinställning du redovisar är förstås den naturliga och riktiga. Men det finns två problem. Det första ligger i iakttagandet av utgångspunkten ”att ge publiken en allsidig bild”. Det andra avser frågan vad Sveriges Radio bör göra om och när ni förstår att ert tydliga ställningstagande har varit felaktigt.

En sak som gör Quickärendet speciellt i relation till utgångspunkten ”att ge publiken en allsidig bild” är att Sveriges Radio, liksom de flesta andra svenska medier, har avvikit mycket klart ifrån den. Ni tog tidigt ställning på ett aktivt sätt genom ett Studio Ett ”Quick special” i augusti 2012, och ni har gjort det åtskilliga gånger därefter. Jag känner inte till något tillfälle där ni har markerat att Sveriges Radio inte tar ställning i skuldfrågan eller i frågan om ärendet är en rättsskandal eller inte.

Det finns några relativt sena exempel på Sveriges Radios tydliga ställningstagande. Och ni har dessutom genom ert sätt att värdera fakta och ställa frågor argumenterat med kraft för detta ställningstagande. Ett exempel är Bo-Göran Bodins intervju med mig våren 2015, där han försökte göra bort mig utifrån ett faktafel i min bok Quickologi. Ett annat är Martin Wicklins söndagsintervju med mig i mars 2017, där han ställde ganska aggressiva och tydligt partiska frågor om Quickärendet. (Att man före programmet sagt att vi skulle prata om annat spelar inte någon roll för mig.) Efter programmet lovade Wicklin – ”självklart” – att undersöka ett antal frågor som jag lämnade honom. Det har han inte gjort. Eller också har han gjort det, men funnit anledning att inte gå vidare. När jag har frågat om saken per e-post har han inte svarat. Inte heller Bodin har svarat när jag har frågat vilket journalistiskt ansvar han anser sig ha för sanningen.

Bevisningen mot Thomas Quick och de analyser som gjorts av den visar med mycket stor tydlighet att han dömdes korrekt. Bevisningen räcker och blir över. I två av målen är det uppenbart att den blir över flera gånger om. Ingen domare skulle frikänna på den bevisningen. Brottsutredningarna var i allt väsentligt korrekt genomförda. Som jag skrev i mitt mejl till er alla lovar jag med hundraprocentig säkerhet att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick (numera Sture Bergwall) dömdes.

Du vet naturligtvis bättre än jag vilket det journalistiska ansvaret är för att rätta till något som har blivit allvarligt fel genom ett public service-mediums ställningstagande i en viss fråga. Jag skulle föreställa mig att det finns ett ovedersägligt sådant ansvar. Det bör det göra framför allt därför att ett antal hederliga och skickliga personer har fått lida ordentligt för att ni har inte bara rapporterat utan också tagit tydlig ställning emot dessa personer. Jag tänker på Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Sven Å Christianson, Claes Borgström och Birgitta Ståhle. Men ansvaret att rätta det som gick snett bör också finnas som en del av ansvaret mot lyssnarna. En av tidernas största svenska villfarelser bör inte gömmas undan, utan redovisas.

Det obehag som ligger i att erkänna ett svårt hedömningsfel kan inte rimligen få stå i vägen.

Jag inser att denna situation är speciell och att det inte säger sig självt hur man ska göra när man har hamnat i den situation som Sveriges Radio och de andra medierna har gjort här. Och jag inser också att det var mycket lätt att läsa situationen fel. Det fanns mycket som talade för att Sture Bergwall talade sanning när han sa att hans erkännanden hade varit falska: Han själv sa det. Hannes Råstam skrev det. Råstams dokumentär tycktes visa det med all önskvärd tydlighet. Leif GW Persson och Jan Guillou stod bakom, liksom många andra röststarka personer. Dramaturgin var överväldigande. Jag trodde själv under några dagar att jag hade tagit fel som JK när jag bedömde de sex domarna mot Quick som utan tvivel riktiga. Senare kom resningarna, de frikännande domarna, Dan Josefssons bok och Bergwallkommissionens betänkande.

Allt detta ger er en god ursäkt för det bedömningsfel som ni gjorde när ni tog ställning och inte bara rapporterade. Det var fullt begripligt. Sedan dess har ni visserligen – liksom de andra medierna – gjort en hel del som jag anser svårförklarligt. Men jag menar att ni kan komma ur situationen med hedern i behåll, om ni gör det någorlunda snart och på ett korrekt sätt.

Det finns en annan uppenbar svårighet med ett ändrat ställningstagande. Hur ska ni förhålla er till det faktum att Sture Bergwall är frikänd och ska betraktas och behandlas som oskyldig? Detta är en fråga som jag själv har fått brottas med när jag hela tiden har sagt att det inte var någon rättsskandal att han dömdes. Jag har visserligen inte sagt uttryckligen att han är skyldig till mord, men alla förstår att mitt ställningstagande ligger mycket nära ett sådant uttalande. Jag har sagt som jag gjort därför att det motstående intresset av att sanningen kommer fram väger så mycket tyngre. Jag menar att detta motstående intresse väger mycket tyngre även för er.

Det är självklart inte min sak att försöka ge er råd om hur ett ändrat ställningstagande kan utformas. Men eftersom jag har funderat åtskilligt på saken, nämner jag det ändå.

Jag menar att ni kan ändra ert ställningstagande på ett rimligt godtagbart sätt genom att säga något i den här vägen: ”I vår rapportering har vi utgått från att det som bl.a. Hannes Råstam och Dan Josefsson skrev i sina böcker om utredningarna och domarna mot Thomas Quick, numera Sture Bergwall, innebar att det begicks mycket allvarliga fel under utredningarna mot honom och att han dömdes felaktigt. Detta fick kraftfullt stöd av resningsprocesserna, som slutade med frikännande domar sedan åklagarna funnit för gott att inte driva åtalsfrågan vidare. Bergwallkommissionens betänkande gav ytterligare stöd åt vår utgångspunkt. Vad som därefter har kommit fram om bevisningen i målen, och annat, gör emellertid att det inte kan anses riktigt att utgå från att det begicks allvarliga fel och att domarna var felaktiga. Vi kommer därför fortsättningsvis att rapportera om utredningarna och målen utifrån utgångspunkten att denna fråga inte är klarlagd. Senare kan detta ställningstagande komma att ändras, beroende på vad som framkommer.”

De finns även andra svårigheter med ett ändrat ställningstagande. Men de har mindre betydelse och bör inte kunna spela någon roll för den bedömning som Sveriges Radio och andra medier har att göra i det läge som har uppstått.

Jag kommer för egen del att vara kritisk men förstående till svenska mediers agerande i Quickärendet. Fortsätter ni att hävda villfarelsen kommer jag naturligtvis att vara starkt kritisk mot detta. Det kommer säkert även framtida bedömare att vara.

Bästa hälsningar, och tack igen för att du svarade så rejält

Göran Lambertz

Trots att saken är glasklar tror jag inte att medierna kommer att ändra sitt ställningstagande på något uttryckligt sätt. Det kostar för mycket och är för svårt. Omsvängningen måste nog komma på något mer ”organiskt” sätt. Kanske kan man hoppas att medierna i fortsättningen uttrycker sig lite mer försiktigt än de gjort hittills, fast utan att ange anledningen.

Jag vill nämna att nu även en norsk tidning har publicerat ett motinlägg. Det är Drammens Tidende som har tagit in en artikel av två norska polismän (Håkon Gröttland och John Ottersen) som deltog i utredningen av mordet på Therese Johannessen. De har också skrivit en artikel som inom kort kommer att publiceras i det norska polisförbundets tidskrift. Detta kan tyckas smått, men jag ser det ändå – tillsammans med att Christer van der Kwasts artikel publicerats i två tidningar – som en möjlig inledning till ett tillfrisknande efter ett par år där vi på vår sida inte har fått några invändningar alls mot rättsskandalpåståendet publicerade.

Och slutligen kan möjligen någon vara intresserad av läget i mina listor på namn: Min lista på personer som har gett oss i Öjegruppen stöd i en eller annan form i Quickärendet omfattar nu 837 namn. Listan på personer som enligt vad jag noterat har uttalat sig för att Quickärendet är en rättsskandal, eller som av någon annan anledning har gått emot mig eller andra i Öjegruppen, innehåller 381 namn.