Extrabetraktelse om en högst förvånande film

Ännu en film om Quickfallet, ”What remains – the confession of a serial killer”. Gustaf Skarsgård, Andrea Riseborough och Stellan Skarsgård i huvudrollerna, kinesen Ran Huang regissör (debut). Jag tittar först pliktskyldigast, för det kan väl bara vara som alla tidigare filmer om Quick?

Men döm om min förvåning! Efter halva filmen inser jag det: att dessa filmmakare har förstått. Och att de också säger det! Mycket är förenklat och påhittat i filmen, men det är inte något tvivel om vilken ståndpunkten är i skuldfrågan: Quick talade sanning när han erkände de åtta morden.

Det sägs visserligen inte uttryckligen i filmen att Quick är skyldig och att han ljög när han tog tillbaka sina erkännanden. Men ställningstagandet är tydligt. Quick kan berätta på ett sådant sätt om morden att han bara måste ha begått dem, så framställs det. Precis som det var alltså.

Detta hade jag faktiskt inte trott att jag skulle få uppleva. Kanske skulle någon hederlig och modig journalist nysta upp historien så småningom, och göra klart hur det faktiskt ligger till. Men inte trodde jag att detta skulle ske i en spelfilm!

Det finns ingen anledning att tro att de personer som ligger bakom villfarelsen om ”rättsskandalen” ska erkänna att de hade fel (GW, Guillou, Olsson, Ericson, Perklev, Skarp, Wolodarski, Cantwell, Josefsson, Greider, Ramberg, Alhem, Knutson, Linderborg, Huitfeldt, Tarschys, Heidenborg, Asp, Asplund, Wersäll, Zaremba, Larsson, Schultz, Dahlman, Wicklin, Ljunggren, Axberger, Larsson, Parner, Franchell, Ask, Johansson, Göransson, Jönsson, Karlsten, Küttim, Alenskär, Bjereld, Åsgård, Traneborn, Häggström, Tagesson, Lindeberg, Katzeff Silberstein, Saarinen m.fl.). Men det är tillräckligt uppmuntrande att dom som ligger bakom den här filmen har förstått. Och framför allt: att de också säger det.

Quickärendet har länge varit ett av mina främsta glädjeämnen. För att det känns så skönt att, tillsammans med ett fåtal andra, säga som det är när så många så länge har försökt lägga lock på den uppenbara sanningen. Men jag måste säga att glädjen inte blir ett dugg mindre av att det nu finns fler som inte bara förstår. Utan också säger det.

Och dessutom är filmen bra.