Extrabetraktelse om en svensk makt- och fegiskultur – om boken Till mitt försvar

Den som läser Peter Johanssons och Sargon De Bassos bok ”Till mitt försvar” kan bli ursinnig. Inte för att boken skulle vara dålig, för den är mycket bra. Men för några saker som den beskriver. Och för min del handlar det om ett återseendets obehag.

Peter Johansson är journalist och redaktör inom rättsvärlden, han har skrivit boken. Sargon De Basso är brottmålsadvokat. Boken handlar om hans bakgrund och karriär, och om ett antal fall som han har arbetat med. Men den tar också upp några problem som han har stött på och engagerar sig i för att söka åstadkomma en förbättring.

Jag vill beröra två av problemen, dels för att de är särskilt viktiga, dels för att jag själv har erfarenhet av dem. Det första tar jag upp nu, det andra senare. Det första handlar om Kriminalvården.

I boken sägs så här (s. 190): ”Ingen som sitter av ett långt straff undkommer i längden problem med Kriminalvården. Deras bedömningar är i regel godtyckliga och helt ologiska. Det här väcker irritation och orsakar problem hos de intagna. Myndigheten verkar sakna en tydlig idé bakom verksamheten, som om det bara handlar om att visa vem som bestämmer. Det kan vara ansökningar om besökstillstånd som ständigt avslås, hastiga besked om indragna permissioner eller ologiska anstaltsflyttar.”

Man kan lyssna på Kaj Linnas Sommarprogram från 2018 om man vill ha exempel på det som sägs i boken. Jag fick också som JK höra mycket av det slaget, och fick det bekräftat bl.a. vid inspektioner på Kumlaanstalten och Kalmarfängelset.

Under sin tid i anstalt hör de intagna till samhällets mest utsatta. Det är frihetsberövandet som ska vara straffet, fångarna ska inte dessutom utsättas för godtycklig maktutövning. Kriminalvården i Sverige är nog bra på många sätt, men det som sägs i boken är en allvarlig brist som inte verkar gå att göra något åt. Och är det någon som bryr sig? Att det inte finns några politiska vinster att göra med reformer för rättssäkerhet och humanitet inom Kriminalvården, det behöver inte ens sägas. Och då händer inget.

Godtyckligheten och det fulspel som tillåts mot fångarna gör mig rejält arg när jag nu påminns om det av den här boken. Och det här har inte bara Kriminalvårdens ledning och en del av personalen skuld i, utan också politiker som borde veta men inte bryr sig. För varför ska man bry sig om den som har dömts till fängelse?

Att inte göra något åt ett översitteriproblem för att alla andra blundar, och för att det kostar på, det är illa. Jag vill kalla det fegt.

Det andra problemet ska jag återkomma till. Även det är ett uttryck för en svensk makt- och fegiskultur.