Extrabetraktelse om förhållningssätt
Två saker som man inte kan låta bli att slås av när man är i USA är skillnaden jämfört med hemma i förhållningssätt, dels till individuella prestationer, dels till andra människor.
När det gäller förhållningssättet till individuella prestationer är man helt oblyg och ohämmad här. Prestationer av alla de slag beundras och hyllas. Det gäller förstås inte minst framgång och rikedom. Människor uttrycker gärna och ofta beundran inför stora förmögenheter, pampiga hus och dyra bilar. Och den som skänker av sin förmögenhet till olika välgörande eller gemensamma ändamål får öppen uppskattning, t.ex. genom att få namnge en byggnad, en parkbänk eller en sits på skolans fotbollsstadion. I Worthington (Minnesota), där jag är just nu, finns det tio små parker invid den sjö som är en del av stan. Fem av dem är namngivna efter bidragsgivare eller personer som på annat sätt har gjort en insats. En sådan fjäder i hatten är uppenbarligen något som många strävar efter.
När det gäller förhållningssättet till andra människor är skillnaden kanske inte lika tydlig. Men när en del av de svenskar som emigrerade till USA skulle förklara varför det var bättre där (här) var det många som svarade bl.a. att de slapp ifrån det snobberi och de klasskillnader som kändes så kvävande i Sverige. I USA var alla lika på ett sätt som de inte hade upplevt tidigare, och nästan ingen var nedlåtande eller överlägsen. Emigrationen från Sverige skedde i huvudsak under åren 1850 – 1920, och mycket har förstås hänt sedan dess både hemma och här. Men jag vågar påstå att tonen mellan människor som har lyckats och dom som är mindre lyckade är en annan här. De synliga skillnaderna i rikedom är mycket större, men det finns en medkänsla med och respekt för ”de mindre lyckade”. Och det är tydligt att det inte är ”rätt” att vara överlägsen, nedlåtande eller avfärdande. Jag inser att mina påståenden (som ofta) är ovetenskapliga, men jag är ganska säker på att en del av den skillnad som emigranterna upplevde för över ett sekel sedan finns kvar.
Om jag nu har rätt när det gäller förhållningssättet till andra människor gillar jag förstås det amerikanska sättet bättre. När det gäller förhållningssättet till prestationer – där skillnaden är otvetydig – kan jag inte bestämma mig för vad jag tycker. Det finns tydliga både fördelar och nackdelar med det amerikanska sättet jämfört med vårt.
Vad jag just nu funderar över är om de båda skillnaderna hänger ihop på något sätt. Man kan kanske tycka att det nästan är tvärtom, alltså att skillnaderna går ”åt olika håll”. Men det tror jag faktiskt inte att de gör.