Extrabetraktelse om vad TT "vet" (Quickvarning)
Inför den stundande filmen ”Quick” gjorde TT en intervju med regissören Mikael Håfström. Han ansåg att vi som säger att Quickskandalen inte var någon skandal utan en villfarelse har fel. Och det är inget konstigt med det. Man bör tro på temat i den film man gör, och den konstnärliga friheten är i stort sett obegränsad.
Men TT är en nyhetsbyrå och kan inte åberopa konstnärlig frihet. Man ska rapportera korrekt. Därför protesterade jag i ett mejl över att TT uttalade i artikeln att ”i dag vet vi att Quick/Bergwall inte var någon seriemördare”. Jag skrev att vi väl inte gärna kan ”veta” detta när vi ju nu i stället vet att bevisningen mot Quick/Bergwall var så stark att man vid en matematisk beräkning – enligt en formel som alla matematiker och jurister veterligen accepterar som rättvisande, den s.k. Bayes sats – kommer fram till ett sannolikhetsvärde för hans skuld på mellan 98 och 100 % för vart och ett av de åtta morden, och att sannolikheten i två av målen var och är minst 99,999 %.
Redaktören Sara Ullberg tackade mycket vänligt för mina synpunkter. Hon meddelade att hon dock inte anser att reportern (Marc Skogelin) gick över gränsen när han refererade till vad vi i dag vet. ”Quick/Bergwall har friats från de åtta mord han dömts för och bedöms alltså av det svenska rättsväsendet som oskyldig”, skrev hon.
Då tyckte jag det kunde vara dags att förklara något som är självklart för oss jurister men som journalister ofta missuppfattar. Man tror att det är korrekt att skriva ”X visade sig vara oskyldig” när någon har blivit frikänd. Men i de allra flesta fall är detta inte riktigt. För vad som ”visade sig” var bara att bevisningen inte räckte för fällande dom. I enstaka fall är det visserligen korrekt att säga att ”X visade sig vara oskyldig”. Men det är bara när rätten verkligen har konstaterat detta, eller vi vet det av någon annan anledning. Och det är mycket ovanligt.
Att den som är frikänd ska betraktas som oskyldig är givet. Men det betyder inte att vederbörande har visat sig vara oskyldig. Många missuppfattningar kring domar skulle undvikas om journalister höll på denna distinktion.
Jag skrev till Sara Ullberg att jag visserligen kan förstå att journalister ibland behöver använda förenklingar för att inte texterna ska bli för långa och krångliga. Så är det även för oss jurister när vi skriver t.ex. domar. Men hos oss är det en oavvislig regel att förenklingar aldrig får medföra att texten blir oriktig.
Ännu mer fel blir det naturligtvis om man skriver, som TT:s reporter gjorde, att ”vi numera vet” att Quick/Bergwall var oskyldig. Då har man tagit ytterligare ett steg bort från en korrekt beskrivning. Det inte bara ”visade sig” att han var oskyldig, utan ”vi vet det”.
Alldeles särskilt fel blir det förstås i de fall där det inte ens har gjorts någon bedömning i domstol att bevisningen inte räcker, utan frikännandet är en ren formalitet till följd av att åklagaren avstår från att föra målet inför domstol. Så var det ju i fallet Quick/Bergwall.
Och alldeles förfärligt fel blir det naturligtvis om det som vi faktiskt vet innebär att det som ”vi numera vet” (enligt TT) med en sannolikhet på drygt 99,999 % är fel.
Nå, detta är bara ett av alla grova fel i detta ärende. Inget förändras av att jag påpekar det. Men jag gör det ändå, för ordningens skull.
PS Missa inte Marie Nilsson Linds Sommarprogram. Det är underbart vackert.