Fittja-domen och reaktionerna

Efter friande domar i mål om våldtäkt blir det ofta upprörda reaktioner. Så blir det alldeles särskilt om åtalet har gällt en gruppvåldtäkt. Och så har det blivit efter Södertörns tingsrätts dom i det s.k. Fittjamålet. Upprörda demonstrationer, kritik, försvar, debatt, förklaringar, frågor och nyanseringar.

Det är inget konstigt med detta. Våldtäktsmål är bland de svåraste målen i domstolarna, och det är fullt begripligt om det höga beviskravet – ”bortom rimligt tvivel” – ibland leder till upprörda känslor. Det är också fullt begripligt om polisen får hård kritik när människor, som i detta fall, har fått anledning att tro att det är polisens schabbel som lett till friande dom. Och det är naturligt och sympatiskt att en utsatt kvinna får stöd, oavsett vilken domen blivit.

Men två saker är oacceptabla.

Den första är om någon av de inblandade juristerna uttalar sig på ett grovt vilseledande sätt om målet och domen. Det har målsägandebiträdet, Elisabeth Massi Fritz, gjort i det här fallet. Hon har sagt att domen är ”en skam för vårt rättssystem”, och hon har riktat skarp kritik mot både domstolen och polisen.

Sanningen är att domen visar att domstolen har gjort en omsorgsfull och samvetsgrann prövning, där det avgörande blev att målsägandens uppgifter inte gick ihop. Hon ändrade sig på alltför många viktiga punkter, och det hon sa kunde ibland inte vara riktigt. Stödbevisningen räckte långt ifrån för att domen skulle kunna bli fällande. Polisen hade gjorde flera misstag, men det framgår alldeles klart av domen att dessa misstag inte var avgörande för utgången.

I ett sådant läge är det enligt min mening inte godtagbart att en advokat säger att domen är ”en skam för vårt rättssystem”. Med ett sådant uttalande missleder hon människor på ett mycket allvarligt sätt. Det är förståeligt om många kritiserar och demonstrerar mot domen utifrån en tro att det som advokaten uttalar stämmer. Och därmed gör hon stor skada. Domen var utan tvivel riktig.

Den andra oacceptabla saken är om de medier som man bör kunna lita på kritiserar avgörandet på ett helt osakligt sätt. Och det gör Dagens Nyheter i en ledare med rubriken Ett haveri för polisen. Där skriver man bl.a.: ”Det är alltså, och det här är väsentligt, polisens [ordet kursiverat av DN] undermåliga arbete som gör det omöjligt att göra något annat än att fria de fem männen.” Denna slutsats drar DN efter att ha citerat denna passus i domen: ”Enligt tingsrättens bedömning innebär dock svagheterna i utredningen att åtalet mot samtliga ska ogillas helt.”

Slutsatsen är alldeles felaktig. Jag antar att DN har trott att uttrycket ”svagheterna i utredningen” är detsamma som ”svagheterna i polisutredningen”, men så är det inte. Med ”utredningen” avser en domstol oftast, om inget annat sägs, ”den utredning som ligger till grund för åtalet”, alltså den bevisning som åklagaren har presenterat. Och i det här fallet var det, som sagt, inte svagheterna i polisutredningen som blev avgörande, utan bedömningen av målsägandens tillförlitlighet.

På nyhetsplats kommenterar DN:s seniorreporter Stefan Lisinski domen på ett helt korrekt sätt när han skriver bl.a. att ”det är svårt att tro att en fällande dom kan bygga på hennes motsägelsefulla berättelse”. Ledarskribenten borde ha talat med Lisinski för att undvika sin allvarliga fadäs. Allvarlig? Ja, därför att många tror på det som DN skriver på ledarplats. Polisen kan kritiseras för mycket, men för tilliten i vårt samhälle är polisen en så viktig institution att den inte bör utsättas för slarviga osakliga angrepp.

Skärpning tack.

Glöm dessutom inte, att den som säger sig utsatt för en våldtäkt mycket väl kan tala sanning även om domen inte blir fällande. Och att hon ofta förtjänar stöd oavsett vilken domen blir.