Lördagsbetraktelse om Muhammedkarikatyrerna i dagens DN

I dagens DN frågar sig kolumnisten Karin Svanborg-Sjövall vad vi egentligen har lärt oss 15 år efter Muhammedkarikatyrerna. Och hon visar snart vad hon för egen del tydligen inte har lärt sig, nämligen att det ibland måste tas andra hänsyn än yttrandefrihetens.

Hon menar att det svenska förhållningssättet 2006 var ”en bisarr historia”. Vad hon då avser är UD:s, Säpos, utrikesminister Laila Freivalds, Konstitutionsutskottets och JK:s syn på betydelsen av de hot som hade riktats och kunde förväntas mot svenska liv som en följd av Sverigedemokraternas tilltänkta publicering av teckningar av profeten Muhammed. UD och Säpo hade med utrikesministerns goda minne informerat det företag (Levonline) som drev det webbhotell som huserade SD:s hemsida om allvarliga hot mot svenska liv och andra intressen i Mellanöstern. Påtryckningar eller inte, Levonline stängde ner hemsidan och stoppade därmed fortsatt publicering.

Konstitutionsutskottet hade att bedöma utrikesministerns och UD:s agerande. KU ansåg att förfarandet var olämpligt och kritiserade Laila Freivalds. Men något brott mot det s.k. censurförbudet var det inte fråga om.

Justitiekanslern hade att bedöma Säpos agerande och skrev så här:

”Med hänsyn till de ändamål som uppbär censurförbudet måste myndigheter i allt väsentligt avhålla sig från att försöka påverka grundlagsskyddade mediers publiceringsbeslut. Endast när det finns mycket starka skäl kan sådana försök få förekomma, och endast med stor försiktighet. En sådan situation kan vara att människoliv eller utomordentligt stora ekonomiska värden står på spel. Det får självfallet aldrig röra sig om sådana påtryckningar som i realiteten får anses innebära att publicering hindras eller näst intill. Myndigheter måste också hålla sig till det som är myndighetens ansvar. – Säkerhetspolisens agerande ligger i linje med myndighetens verksamhet och ansvar. Enligt min bedömning var den beskrivna hotbilden sådan att det var motiverat att ta kontakt med representanter för såväl Sverigedemokraterna som Levonline. Vad som har framkommit om innehållet i kontakterna är inte av den arten att det finns skäl till någon kritik mot Säkerhetspolisen.” – Ingen kritik alltså, på grund av de ”mycket starka skälen”.

Bland annat den kanske mest välrenommerade yttrandefrihetsadvokaten i Sverige, Peter Danowsky, uttalade sitt stöd för denna bedömning.

Karin Svanberg-Sjövall frågar: ”Hade dagens politiska system uppvisat samma totala brist på både omdöme och principer?”

Hur långt regeringen och myndigheterna bör gå i information på gränsen till påtryckningar mot medier om sådant som kan påverka ett publiceringsbeslut kan alltid diskuteras. För min del både tror och hoppas jag att besluten skulle bli desamma i dag som då.

Karin Svanberg-Sjövall skriver att jag (som var justitiekansler) menade ”att det absolut inte fanns några ’sakliga skäl’ att peta ’den rakryggade’ Freivalds”. JK har dock inte behörighet att uttala sig om ministrars agerande, och det gjorde jag förstås inte heller. Så jag varken sa eller skrev det som Karin Svanberg-Sjövall påstår.

En annan sak är att Laila Freivalds faktiskt är ovanligt rakryggad. Och att det enligt min mening inte fanns skäl för henne att avgå som vare sig justitieminister eller utrikesminister.