Dan Josefsson, DN, Kevin, Pinsamheter, Quickärendet, Slutsatser, SVT

Mellanbetraktelse på lördagskvällen

av Göran Lambertz
Publicerad lördag 29 april 2017

DN och SVT tar nu Quickärendet till avstamp för ett nytt angrepp på rättsväsendet, men framför allt på Sven Å Christianson. Nu gäller det utredningen om mordet på 4-årige Kevin. Det kan vara rätt, det kan vara fel, låt oss ge Dan Josefsson och hans tre dokumentärer en chans. För egen del tänker jag kommentera med jämna mellanrum, för det som händer nu är viktigt.

 

Redan från början står det klart att man är ute efter Sven Å Christianson. Så har DN:s upplägg varit (den gamla vanliga tre- eller fyrstegsraketen mot den man vill knäcka), och så blir det säkerligen i dokumentärerna. Dan Josefsson har svårt att svälja att Sven Å Christianson står lugn och trygg efter Quickangreppen. Det vet jag av vad jag har sett.

 

Men det viktiga är allvaret i det som nu sker. Jag är inte särskilt väl insatt i utredningen kring Kevins död och vill inte utesluta att det finns saker att kritisera. Men DN:s hittillsvarande artiklar, och särskilt dagens ledare, ger onda aningar. Det verkar som om man är på väg att göra precis samma grundfel som i Quickärendet: Man hittar en massa konstigheter i utredningen, personer som är kritiska och bevis som verkar falla. Och så drar man sin slutsats: Den anklagade är oskyldig.

 

Det slutsatsen är naturligtvis alldeles tokig. Den KAN visserligen vara riktig, men inte som en följd av konstigheterna och felen. Det som avgör om den anklagade är oskyldig är naturligtvis vad som faktiskt skedde. Och det som avgör om det fanns anledning att avsluta rättsprocessen med konstaterandet ”skyldig” är om bevisningen var tillräcklig för en sådan slutsats. Konstigheter och fel minskar visserligen bevisningens värde, men den kan ändå räcka och bli över.

 

Detta är tydligen förtvivlat svårt att förstå.

 

Som i Quickärendet. Där har det samlade medieuppbådet (med ett par undantag) gått på pumpen därför att man inte har förstått att man faktiskt måste granska den bevisning som fanns, innan man drar slutsatsen att Quick inte skulle ha fällts. Medierna har fått god hjälp av resningsåklagarna (som tycktes ha bestämt sig i förväg) och Bergwallkommissionen (som själva säger att man bestämde sig i förväg). (Någon domstol har aldrig kommit fram till att bevisningen mot Sture Bergwall är otillräcklig.) Tillsammans har de skapat en myt som tillhör de mest spektakulära villfarelserna i vårt land.

 

Men inte nog med det. Nu uttrycker man sig om Quickärendet, i vanligtvis någorlunda ansvarskännande medier, som om det vore klart och oomstritt att det var fråga om påhittade mord. Fastän morden förvisso har inträffat, fastän det inte finns någon annan allvarligt misstänkt, fastän Bergwall erkände morden när han hette Thomas Quick och fastän han lämnade sådana uppgifter att det var utomordentligt svårt att inte dra slutsatsen att han hade varit på plats när morden skedde. Och fastän det fanns teknisk bevisning (fast många vill blunda för det).

 

Man frågar sig naturligtvis hur en seriös tidning som DN och svensk public service-tv tänker när de nu drar sin vals på nytt. Varför vägrar de t.ex. att ställa de normala journalistiska frågor som lätt avslöjar hur det verkligen var? Låt mig ställa den frågan till DN och SVT nu: Varför gräver ni inte lite lite djupare? Jag tillhandahåller de frågor som bör ställas, om ni vill. Ni kan gärna svara på min mejladress, ni har den.

 

Jag tror att anledningen är att DN och SVT – liksom flera andra medier och personer – sitter för djupt i Quickgyttjan. De känner, tror jag, att det blir alltför pinsamt om det visar sig att allt var fel från början. Det går nästan inte att stå ut med en sådan nesa, tycker man nog. Bättre då att anfalla med en ny granskning. Och med en i vanlig ordning - misstänker jag - slarvig och alltför långtgående slutsats.

 

Jag ska ge Kevin-dokumentärerna en chans. Men jag medger gärna att jag har en förutfattad mening. Och jag tycker det är ansvarslöst av DN (läs gärna dagens ledare i tidningen!) att använda de falska slutsatserna i Quickärendet som avstamp för ett hårdvinklat angrepp på Sven Å Christianson, framför allt, och på rättsväsendet. Ännu värre är det förstås om SVT gör samma sak.