Söndagsbetraktelse nr 102

Jag undrar om inte det onödiga politiska käbblet är vanligare i Sverige nu än nånsin tidigare. Alla partierna ägnar sig åt det, men jag tror att M tar priset. Partiledaren Anna Kinberg Batra och partisekreteraren Tomas Tobé har svårt att göra något enda politiskt uttalande som inte innehåller ett syrligt påpekande om att regeringen har fel, har gjort för lite eller äntligen har anammat M:s förslag.

På första maj gavs ett exempel. Socialdemokraterna utlovade en vårdmiljard och politiska motståndare ombads kommentera. Tomas Tobés besked var att detta minsann bara var en återställare efter en tidigare försämring som regeringen gjort. Jimmy Åkesson, däremot, sa ungefär att ”det är bra, vården behöver mycket mer resurser”. Jag är ganska säker på att Åkesson (tyvärr) vann denna lilla match i folks ögon.

Det är svårt att veta hur mycket det betyder att politiker är trevliga och generösa mot sina motståndare jämfört med om de är retliga och missunnsamma. Men jag tror man vinner minst lika många politiska poäng på att ge motståndarna ett erkännande som på att ge dem en känga.

För allvarligt talat. Vem blir särskilt imponerad av argumentet ”det var vi som var först” eller ”vi lovar mycket mer”? Åtminstone jag vill mycket hellre höra ett oreserverat ”bra förslag” eller ”då kan vi nog komma överens”.

Det skadar nog inte någon att våra politiker väcker sympati genom att vara lite frikostiga mot varann. Då bidrar de dessutom till en bättre debatt och ett generösare samhällsklimat.