Söndagsbetraktelse nr 106

De senaste veckorna har jag på nytt kallats för diverse elaka saker av några personer (Leif GW Persson, Jan Guillou, Dan Josefsson, Peter Wolodarski och kanske ytterligare några). Det har visserligen varit betydligt mindre av det slaget än jag hade räknat med, van som jag varit från Quickärendet. Men det är ändå värt att reflektera något kring frågan hur man ska förhålla sig till elakheter. Ska man bli arg, ledsen, besviken eller bekymrad? Eller ingetdera?

Det måste vara 30-40 år sedan som jag läste det goda rådet första gången: ”Om någon säger något elakt till dig eller om dig, ska du inte låta dig påverkas. För elakheten är inte ditt problem utan den elakes.” Det var en ögonöppnare av klass. För så är det ju faktiskt.

Så det förhållningssättet har jag intagit sedan dess. Elakheter är inget att bry sig om. Det är bara att rycka på axlarna. Och inte bli vare sig arg, ledsen, besviken eller bekymrad. Ja, möjligen då bekymrad, fast å den elakes vägnar. För den som är elak har nästan alltid själv något grundläggande problem.

En annan sak är att man måste försöka se till att den sakkritik som ibland ligger i elakheten inte är befogad, och att det inte heller finns något annat bakomliggande som man bör göra något åt.

Som att man själv är nonchalant, arrogant, nedlåtande – eller elak.