Söndagsbetraktelse nr 121

I dag blir det ett mindre trevligt ämne. Även sådana kan vara intressanta.

Jag har funderat över vilka människor som jag avskyr. Jag menar inte Hitler, Stalin och alla andra i den stora världen som förtjänar det. Utan människor i min egen värld.

När jag rannsakar mitt i och för sig något skraltiga minne kan jag bara påminna mig två sådana personer från mitt liv. Ingen från min barndom eller ungdom, även om en högdragen och starkt självmedveten lärare kom nära. Ingen från mitt tidiga yrkesliv, fastän en elak domare nådde nästan ända fram. Nej, båda är från de senaste tjugo åren. Och om den första av dem vill jag vid närmare eftertanke inte använda ett så starkt ord som avsky.

Så det är bara en kvar på min lista. Jag funderar över varför det inte är fler. Och jag tror det handlar om att jag inte har stött på någon mer person som har varit rakt igenom såväl självupptagen och elak som falsk. Sådana människor är gudskelov väldigt ovanliga. I varje fall i min värld.

Och för det kan man ju faktiskt vara väldigt glad.