Söndagsbetraktelse nr 126

I går lördag höll jag föredrag på en konferens för nämndemän om ”juridik och moral”. Får man som domare (vare sig man är nämndeman eller juristdomare) ta hänsyn till moral, eller är det bara juridik som gäller? Är juridiken alltid rättvis? Hur försiktig bör man vara när svaret i lagboken stämmer illa med den egna rättskänslan?

Det här kan nog ha ett visst allmänintresse, särskilt som ett par teser (sanningar?) gäller inte bara för domare. Utan för alla.

Jag formulerar mina svar i fyra grundläggande principer. De kan vara svåra att greppa utan längre förklaringar, men jag satsar ändå på att de säger mest i sin avskalade form.

1. Domaren får aldrig döma i enlighet med sin uppfattning om vad som är moraliskt rätt, om det inte finns utrymme för det i juridiken.

2. Domaren får nästan alltid döma i enlighet med sin uppfattning om vad som är moraliskt rätt, om det finns utrymme för det i juridiken.

3. Det som är rätt juridiskt kan vara fel moraliskt och därför orättvist. (Om man förstår detta kan man lättare acceptera att förlora en rättegång och undgå att bli rättshaverist när man tycker att ett avgörande är djupt orättvist.)

4. Det är viktigare att göra rätt än att inte göra fel. (Det gäller för domaren, men också för andra.)

Nr 1 och 3 är okontroversiella. Däremot instämmer inte alla i nr 2 och 4. Nr 4 är enligt min mening den viktigaste. Så är det i alla fall om man ska vara en riktigt bra domare. Kanske också om man ska vara en särskilt nyttig människa?