Söndagsbetraktelse nr 132
Borde de sexuella övergreppen i #metoo-rörelsen hanteras av rättsväsendet i stället för att redovisas offentligt? Är det ett problem att män pekas ut, skandaliseras och förlorar jobbet som en följd av kampanjen? Några debattörer har sagt att vi borde ”förlita oss på rättsstaten” och inte ”ägna oss åt pöbeljustis”.
Men från ett rättsligt perspektiv har man inte någon anledning att invända mot en utomrättslig kampanj som #metoo. För de rättsstatliga principerna upprätthålls.
Vaddå!? Är det inte ett problem att män skandaliseras och tvingas bort från jobbet utan att vara dömda!? Tänk om de är helt oskyldiga eller bara har gjort något oförargligt! Då är det väl orimligt att de får löpa gatlopp och kastas ut från sina arbetsplatser?!
Ja, så är det förstås. Men från ett RÄTTSLIGT perspektiv är det inte något problem. Vid en juridisk prövning ska de som har behandlats fel få rätt till sist. Den som utan grund, eller utan att det är försvarligt, skandaliserar någon ska dömas för förtal, och betala skadestånd. Och den som utan grund avskedar en arbetstagare eller säger upp ett kontrakt ska kompensera den drabbade ekonomiskt. Så i slutändan ska den orättfärdigt utpekade få rätt, bara han orkar ta itu med den rättsliga processen.
Och #metoo innebär inte att man på något sätt RUNDAR rättsstaten. För i kampanjen kan det ju inte utdömas något straff (t.ex. fängelse eller böter), och inte något skadestånd. Vad som sker är att kvinnor och flickor berättar och i några fall pekar ut en förövare med åtföljande skandalisering och ofta avsked. Sådant ska man inte ha rättsväsendet till. Och i den mån det sker fel och orättvisor finns det som sagt regler och medel som i varje fall i princip skapar rättvisa.
Det är alltså inte riktigt att säga att #metoo innebär pöbel- eller lynchjustis. Och kvinnorna hade inte kunnat "förlita sig på rättsstaten" för att åstadkomma det de gjort. Hade de varit hänvisade till att vända sig till rättsväsendet med sina berättelser hade mycket lite hänt. Varför? Jo,
– för att de flesta av händelserna inte är brottsliga,
– för att många brott är för gamla för att kunna straffas,
– för att många av de övriga brotten faller på bevissvårigheter, och
– för att mycket skulle bli oanmält därför att kvinnorna av olika skäl väljer det.
Dessutom: När det gäller de män som INTE har utsatts för några fel eller orättvisor, dvs. där skandaliseringen var befogad och utsparkandet korrekt, är det inte något problem att de har straffats i utomrättslig ordning. För i den mån straffet var befogat så var det också rätt att de straffades. Och det har aldrig varit tänkt att rättsordningen ska ordna med ALLT som har med rätt och rättvisa att göra.
Men framför allt: Det hade varit stor skada om inte #metoo blivit av. Kampanjen har åstadkommit mycket som är väldigt värdefullt. Även för oss män.
För nu har många av oss förstått att vi måste tänka efter bättre. Och att vi bör prata allvarligt med varann om vissa saker.
PS Men det är något som skaver ändå. Det har att göra med de män som kanske faktiskt är orättvist skandaliserade och utsparkade, och som inte får rätt ens i efterhand. För att de inte orkar eller vågar, eller för att rättvisan inte fungerar. Om det finns några sådana män, så har de faktiskt offrats på det rättas altare. Huruvida de goda effekterna av #metoo är värda ett sådant offer, det är en fråga som rör mycket mer än #metoo. Den kanske jag återkommer till en annan gång.