Söndagsbetraktelse nr 141

Min syster Kerstin levde den sista tredjedelen av sitt liv med en hemsk demenssjukdom. Det gick 25 år från de första tecknen på att hjärnan inte fungerade helt som den skulle (hon hängde en tavla lite snett) till slutet i onsdags. På vägen försvann synen, förmågan att använda händerna, gången och till sist talet. Uppfattningsförmågan och förståndet var väsentligen kvar, men processen var obönhörlig och förfärlig. Det var så synd om henne.

Kerstin var intelligent, snabb och rolig. Man kunde alltid lita på henne. Hon var folkskollärare, och ett par elever från förr skrev häromdagen att hon var den bästa lärare de någonsin haft. För mig var hon den nio år äldre systern som jag beundrade högt när jag var barn, som kunde sköta mormors och morfars gård i Hogstad på Östgötaslätten på egen hand när hon var 15, och som jag och lillasyster Lotta umgicks med familjevis hela livet. Jag sörjer inte nu att hon är död, för döden är bättre än livet var den sista tiden. Men min saknad är stor.

Vi talade med varann på telefon om söndagarna klockan 18. På slutet var det bara jag som pratade, men det stod alldeles klart att hon hängde med. Vi talade många gånger om livets innehåll när en del av hjärnan, och därmed kroppen, slutar fungera. Helt överens var vi om att livet kan ha ett mycket stort värde ändå, framför allt genom att man får följa vad som händer i barnens och barnbarnens liv, och genom att man faktiskt bevarar förmågan att då och då bli genuint glad.

Min syster var imponerande och inspirerande in i det sista.

Imponerande för att hon klarade det kroppsliga förfallet med gott humör och humorn uppstickande med jämna mellanrum, utan att klaga och utan att göra livet svårare för de anhöriga än det måste vara under en sådan sjukdomsprocess.

Inspirerande därför att hon satte ett exempel för oss andra, att även om man inte förmår något annat, så kan man fortsätta att vara det allra viktigaste: En förebild genom att bry sig mer om andra än om sig själv.