Söndagsbetraktelse nr 142
Jag har en vän som har varit heroinmissbrukare och hemlös. Vi träffades för drygt 10 år sedan när jag köpte de hemlösas tidning Situation Stockholm av honom. Ibland hjälper jag honom med småsaker. Vi ses nån gång, och vi talar i telefon med ojämna mellanrum. Jag borde göra mer för honom.
Nu har han en del problem. Med ett åtal för ringa narkotikabrott och med smärta både här och där. Vid ett tillfälle när vi diskuterade hur han borde göra med en sak sa jag att ”det där klarar du själv, du är ju inte tappad bakom en vagn”.
Det menade jag verkligen, för han klarar det mesta i sitt jobbiga liv. Och framför allt är han klar i tanken och distinkt i samtalet. Olikt många andra, som svävar iväg och har svårt att hålla tråden, svarar han rakt och direkt och okomplicerat. Han beskriver saker lätt och begripligt, och han fattar omedelbart. Han är uppenbart intelligent. Men hans svar var: Du Göran, jag ÄR tappad bakom en vagn.
Det är intressant det där med hur människor blir, och hur det går som det går i livet. Hur uppenbart intelligenta människor kan hamna på skuggsidan, medan lite trögare personer kan klara sig väldigt bra. Det är ju inget nytt med det, alla vet att det är så. Och orsakerna känner vi också ganska väl. Framgång och motgång handlar inte bara om intelligens. Utan också om social bakgrund, trygghet, kärlek, tur, drivkrafter, ordning, krav, tillfälligheter, möten, hjälp, energi, klurighet, framåtanda, hälsa, uppfinningsrikedom osv.
För honom hände en del som var tråkigt när han var ung. Men det var missbruket som blev den verkliga början på utförsbacken.
Hans svar fick mig att fundera. Var det han eller jag som hade rätt? Jag tror inte att det handlar om språkets innehåll enbart (dvs. vad man egentligen menar med "tappad bakom en vagn"). Jag tror att det också handlar om vårt samhälle, om empati och envishet. Om hur mycket vi bryr oss om varandra.
Så kanske hade vi rätt båda två.