Söndagsbetraktelse nr 150

Nog kan man bli lite förbryllad av situationen kring Carles Puigdemont.

Han var regionpresident i Katalonien och högt respekterad. Nu är han på flykt, hotad av ett långvarigt fängelsestraff i Spanien för att han gått för långt i arbetet för Kataloniens självständighet. I torsdags släpptes han ur tyskt häkte mot borgen. Och om tidningarnas rapporter är riktiga, har den tyska domstolen underkänt Spaniens anklagelser om "uppror mot staten". Men Katalonien var på väg att bryta sig ut ur Spanien, i tydlig strid med den spanska grundlagen. Och det var Carles Puigdemont som stod i spetsen.

Ska man då hålla på honom eller inte?

Det är inte så lätt att förstå om han har gjort sig förtjänt av det långvariga fängelsestraff – 10, 20 eller kanske 30 år – som hotar honom i Spanien. Eller rättare sagt: Det är ganska lätt att förstå, tycker jag, att han INTE rimligen kan ha gjort sig förtjänt av det. Men uppenbarligen kan man se väldigt olika på det som han och hans sympatisörer har gjort. Och uppenbarligen ser länderna i Europa väldigt olika på det. Några tycker att agerandet motiverar många år i fängelse för förräderi eller uppror mot staten, medan det i andra länder (t.ex. Sverige) är tillåtet.

Hur ska man då veta vad man ska tycka? När så mycket står på spel vill man gärna veta var man har sina sympatier, och varför. Och fastän jag hoppas att Spanien ska hålla ihop måste jag erkänna att jag instinktivt håller rätt hårt på Puigdemont. Av i huvudsak två skäl:

För det första måste det stå människor inom en region fritt att önska sig självständighet, och även att  propagera för det. Och för det andra borde det inte leda till långa fängelsestraff om de går lite längre än så, och t.ex. organiserar en folkomröstning om självständighet.

Problemet med Katalonien är att man gick väldigt långt. Man utlyste en folkomröstning, där det blev klar majoritet för självständighet fast med lågt valdeltagande. Och utifrån det resultatet röstade man sedan igenom en självständighetsförklaring i regionparlamentet. Det kanske ändå inte bör vara tillåtet?

Inte heller att gå så långt är dock brottsligt i t.ex. Sverige. Här får man arbeta för självständighet så länge man inte använder våldsamma medel, ”annars lagstridiga medel” eller utländskt bistånd. Kan det då vara rimligt att ett annat europeiskt land – visserligen med annan historia och andra sorters motsättningar – straffar det oerhört hårt?

Självfallet gäller spansk lag, och det är spanska domstolar som bestämmer straffet. Men frågan om rätt och rimlighet måste faktiskt bedömas från ett större perspektiv, ett internationellt sådant.

Tänk tanken att Sverige skulle vara en del av Ryssland sedan ungefär 100 år och att vi svenskar sedan dess haft en stark frihetslängtan och agerat på olika sätt för självständighet. Nog skulle vi då tycka att det vore orimligt om den som lett oss i frihetsarbetet – t.ex. Stefan Löfvén eller Annie Lööf – skulle sättas i fängelse i kanske tio eller tjugo år för att t.ex. ha utlyst en folkomröstning i Sverige om självständighet. Och det skulle vi tycka även om det hade stått i strid med den ryska grundlagen.

Nu vet vi inte hur det går till sist. Vi vet inte om Puigdemont blir överlämnad till Spanien. Och om han blir det vet vi inte hur hårt hans straff blir. Om det blir ett halvår eller ett år i fängelse kanske man inte har skäl att bli särskilt upprörd. Men om det blir tio eller till och med tjugo år? Ja, då tycker åtminstone jag att det är upprörande. En sådan dom borde EU protestera mot med stor kraft.

Och samtidigt ligger principfrågan där och gnager. Vilket självständighetsarbete BORDE staterna vara skyldiga att tåla utan att ingripa stenhårt? Detta är en fråga för den internationella rätten, och den är olöst i dag. På sikt är detta inte godtagbart. För vi vill ha en värld där vi strävar efter att på sikt lösa konflikter utan våld och vapenmakt. Och då borde vi förr eller senare ta oss an frågan om folks och regioners självständighet. För som bekant finns det självständighetssträvanden på många håll i världen. De blir i dag oftast lösta på så sätt att den som har mest vapen vinner. Hur rättfärdigt är det?

Jag ska återkomma till frågan om hur en internationell överenskommelse om folks självständighetssträvanden skulle kunna se ut. Det är naturligtvis i första hand en politisk fråga, men den är också juridisk.