Söndagsbetraktelse nr 171
Med en vecka kvar till valet är det svårt att inte ägna söndagsbetraktelsen åt sådant som rör valrörelsen. Här följer fyra noteringar:
1. Saklighetstävlingen
M är tillbaka i ensam ledning i min saklighetstävling (se senast en delrapport på bloggen och Fejan den 23 augusti). Ställningen är nu denna (siffran är osaklighetskoefficienten, det är alltså bra att ha så låg siffra som möjligt):
- Moderaterna: 9
- Centern 9,5
- Kristdemokraterna: 10
- Socialdemokraterna: 11
- Sverigedemokraterna: 12
- Vänsterpartiet: 12
- Liberalerna och Miljöpartiet: 13
En slutrapport kommer just före valet, på lördag kväll eller söndag morgon.
2. Partiledarutfrågningarna
Alla åtta partiledarutfrågningar i SVT är nu genomförda, den sista med Jimmie Åkesson i kväll. Mina betyg är dessa:
Ebba Busch Thor 7, Isabella Lövin 6, Stefan Löfven 6, Jonas Sjöstedt 8, Annie Lööf 7, Jan Björklund 8, Ulf Kristersson 8, Jimmie Åkesson 6. De tre åttorna var enligt min mening mycket imponerande, och även sjuorna var väldigt bra. Hur sjutton håller man så mycket i huvudet och får fram det så klart och tydligt?
Utfrågarna, Camilla Kvartoft och Anders Holmberg, går utom tävlan men får betyget "utomordentliga".
3. Vänsterpartiet
Sjöstedt var imponerande trots att han inte kunde förklara partiets ståndpunkt i fråga om äganderätt. I partiprogrammet står det så här: ”I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen överhuvudtaget, såväl det samhälleliga som det privata.” Att ägandet skulle upphävas kan möjligen förklaras teoretiskt. Men i ett modernt samhälle, med grundläggande mänskliga rättigheter, kan det i praktiken inte genomföras. I varje fall inte utan svåra förbrytelser mot dessa grundläggande rättigheter. Det är naturligtvis inte konstigt att Sjöstedt har svårt att förklara en i grunden hopplös tanke.
För min del kan jag inte förstå varför inte V skriver om sitt partiprogram med inriktning på att man ska vara det parti som är klart mest vänster i de traditionella höger-vänsterfrågorna, som jämlikhet, jämställdhet, skydd för utsatta, välfärd, offentlig sektor och internationell solidaritet. Ett sådant parti skulle vara attraktivt för många. Och det skulle hålla ihop praktiskt och idémässigt. Det hopplösa idéarvet kunde man lämna åt ett annat parti, för de mest doktrinära. (Jag är naturligtvis bottenlöst okunnig om socialismen i dessa personers ögon.)
4. Att svara på frågan
Att svara på frågan är en sällsam konst inom politiken. Studerar man partiledarutfrågningarna i SVT kan man konstatera att Stefan Löfven i det avseendet stod i särklass. Han var den ende som gång på gång pratade rejält förbi den fråga som hade ställts. Isabella Lövin hade också problem men ansträngde sig på ett helt annat sätt än statsministern. Övriga var oväntat bra.
Det säger sig själv att detta i regel är svårast för regeringspartiernas företrädare. Till dem kan man ställa frågor om ouppfyllda vallöften och brister i samhället där andra i stället kan attackera. Men det är ändå både dåligt och dumt att inte svara.
Jag gillar Stefan Löfven och litar i allt väsentligt på honom. Men han gör ett stort fel som hela tiden försöker prata förbi frågorna. De allra flesta genomskådar omedelbart detta beteende och tycker illa om det. Bättre är nog faktiskt att svara ungefär att ”det där klarade vi inte, vi lovade för mycket och det får vi försöka lära oss av”. Att säga så strider visserligen säkert mot de flesta politikers grundläggande levnadsregler. Men jag tror väljarna skulle gilla det.
Det fungerar naturligtvis inte med alltför många sådana svar i en utfrågning. Men av det kan man kanske lära sig att avge bara sådana vallöften som kan hållas.
Eller att åtminstone formulera dem så.