Söndagsbetraktelse nr 202

Varför är människorna i England ett snäpp varmare och trevligare än människorna i Sverige? För så är det verkligen. Det påstår jag utan något som helst anspråk på vetenskapligt belägg.

Nu har jag varit i England två gånger på tre veckor, och båda gångerna har jag slagits av vänligheten. Precis så var det när jag gjorde min första rejäla utlandsresa, år 1967, med Kisakompisen Peter. Resan gick till England, och vi 17-åringar förundrades över trevligheten. Och så har det varit varje gång jag har varit där sedan dess. Det gäller poliser, flygplatspersonal, hotellanställda, serveringspersonal, museivakter, människor på fotbollsstadion, butiksanställda, myndighetspersoner och folk man ber om hjälp med ditten och datten. Alla. Eller åtminstone nästan alla. Ett snäpp varmare och trevligare.

Vad man undrar är ju om det är dom eller vi som avviker. Och om detta råder det inte någon tvekan. Påstår jag, återigen utan något anspråk på vetenskaplighet. Det är England som avviker. I Australien kändes det visserligen ungefär likadant, men där har jag bara varit en gång så det vågar jag inte dra några (ens ovetenskapliga) slutsatser av. I resten av världen är intrycket snarare som i Sverige; de flesta känns rätt neutrala. Inte otrevliga men inte heller särskilt trevliga. (USA är en historia för sig, det får vi ta en annan gång. Där ska jag resa lite i sommar, så jag får börja med att fylla på mina intryck.)

Jag började med ett Varför. Och jag blir svaret skyldig – även utan anspråk på vetenskaplighet.

Nog är det synd att England lämnar EU. Men landet och människorna (och fotbollen) finns där ju ändå.