Söndagsbetraktelse nr 220

Tänk dig att du är 95 år. Någon ber dig fundera en stund och sedan nämna vad du helst vill bli ihågkommen för av personer som har stått dig nära. Olika personer kommer kanske ihåg dig för olika saker, men du blir ombedd att försöka baka ihop det till två eller tre egenskaper.

Vill du bli ihågkommen för din humor, din vänlighet, din kunnighet på något visst område, din hjälpsamhet, din omtänksamhet, ditt ansvarstagande, din generositet, din auktoritet, din intelligens, dina framgångar, din skicklighet, ditt goda omdöme, din snällhet, din klokhet eller något annat?

Det där har jag stulit från en kvinna som jag hörde föreläsa på tv om personlig utveckling. Jag tyckte det var bra. Mig fick det i alla fall igång. För åtminstone när man är gammal – t.ex. 95 – är det väl till stor del det som livet handlar om, hur man vill bli ihågkommen av personer som står en nära.

Eller är det kanske något annat som livet handlar om? Berömmelse till exempel? Uppskattning medan man lever? En egen känsla av att ha gjort rätt, gott samvete? Barn och barnbarn, att familjen och släkten lever vidare? Lycka? Harmoni? Kärlek? Glädje? Avkoppling? Tillfredsställelse?

Låt oss dock för stunden hålla fast vid 95-åringen och anta att den personen är du. Vad vill du att familjen och/eller dina bästa vänner ska komma ihåg dig för?

Jag har ställt den frågan till ca 20 personer i sommar och antecknat svaren. Nu ska jag åka till USA om en dryg vecka och vara där ganska länge (knappt två månader). Jag tänker ställa samma fråga till ett antal människor där. För att se om det blir ungefär samma utfall.

De tre egenskaper jag själv har prickat in är (preliminärt …): Värme, klokhet och civilkurage. Men jag vet att jag behöver ändra mig lite om det ska bli som jag vill. Tack och lov har jag några år på mig.